Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serratula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Serumterapi
196
mot giftet i jequiritybönan (Abrus precatorius, se
d. o.), som används i ögonläkekonsten. Har man nyttjat
för stor dos af detta medel, kan dess ogynnsamma
verkan häfvas genom indroppning af antiabrin.
Ett ganska stort praktiskt värde ha antiveni-nerna,
sera mot ormgift, om hvilkas undersökning Calmette
inlagt stor förtjänst. Då olika ormar ha olika gift,
använder man som motgift mot ormbett en blandning af
sera mot de viktigaste giftiga ormar, som förekomma i
den trakt, där motgiftet skall användas. Antiveninet
har fått stor användning i tropikerna, särskildt bland
kolonialtrupper (se vidare Ormgift). Om höfeberserum
se P o l l a n t i n. Inom veterinärmedicinen har man
också försökt använda antitoxiska sera, t. ex. mot
tetanits och rauschbrand (se B a k t e r i o l o g i,
sp. 728). Emellertid afser man i sådana fall ej så
mycket att rädda ett enstaka djur som fastmer att
stäfja smittans framfart, hvilket vanligen sker
genom nedslaktning af de smittade djuren och de
andras isolering. Därför ha de antitoxiska sera
jämförelsevis ringa användning på detta fält. Man
skiljer mellan antitoxiska och antiinfektiösa sera. De
senare anses icke i motsats mot de förra binda de
af bakterierna alstrade gifterna, utan på annat sätt
inverka gynnsamt på sjukdomens utgång, bl. a. genom
att skada bakterierna i fråga. Till dessa hör det af
Flexner först framställda antime-ningokokk-serum,
som vid lokal användning botar Meningitis
cerebrospinalis. Eljest ha de antiinfektiösa sera
fått endast föga användning i praktiken.
I alla dessa fall har serum från ett främmande djur
användts som botemedel. Detta är den s. k. passiva
immuniseringen. Ännu viktigare är den s. k. aktiva
immuniseringen, där djuret eller människan själf
får producera sitt skyddsserum. Den är i allmänhet
af vida varaktigare natur än den passiva och
används af lätt insedda skäl hufvudsakligen för
profylaktiska ändamål. Den äldsta bland dessa
metoder, den s. k. variolisationen, används sedan
ett par tusen år i Orienten mot smittkoppor. Man
sökte genom lagring, rökning eller på annat sätt
försvaga koppgift (sårskorpor från koppsjuka) och
sedan genom dettas inympning i ett lätt hudsår eller
anbringande på slemhinnorna (i näsan) åstadkomma ett
lätt sjukdomsförlopp, som man kunde följa och lindra
redan från början. Metoden var ganska farlig, då
stundom epidemier därigenom lössläpptes, och ersattes
af Jennerska kokoppympningen 1. vaccinationen, som
f. ö. af honom hämtades från folkmedicinen. I detta
fall söker man åstadkomma en sjukdom, som får ett lätt
förlopp och ej är nämnvärdt smittsam, genom inympning
af smittkoppsmikrober, som försvagats därigenom, att
de "passerat" genom ko-kroppen. Denna ympning kallas
vaccination (se d. o.). Medan det sades, att den,
som en gång- haft smittkoppor (eller scharlakansfeber
eller mässling), är immun däremot hela sitt lif -
detta är dock oriktigt, då åtskilliga undantagsfall
äro bekanta -, så säges vaccinationen skydda omkr. 10
år. Detta senare är ett olyckligt misstag, liksom det
förut gjorda antagandet, att den skyddar för hela
lifvet; skyddet försvinner småningom och är kanske
endast under ett år fullkomligt, men återstår ännu
till någon del under hela lifvet. Skyddet mot
sjukdomsfall sjunker till hälften på 14 år, det
mot dödsfall åter först efter 43 år - med andra
ord en person, som haft kokoppor, har 43 år efter
vaccinationen endast hälften så stor sannolikhet att
duka under i smittkoppor som en ovaccinerad. Pasteur
införde liknande metoder mot vattuskräck, mjältbrand
och hönskolera (se Bakteriologi, sp. 733 och 734),
i det han på olika sätt försvagade sjukdomsalstrarna
och inympade dessa. Vid vattu-skräcken, som har
mycket lång inkubationstid, förebygges sjukdomens
våldsamma utbrott genom ympningen, som således
ej verkar uteslutande profylaktiskt. Ett dylikt
kuperande af smittkoppor under inkubationsstadiet
kan f. ö. åstadkommas genom vaccination på ett
tidigt stadium. Vid vaccinering mot vattuskräck
och mjältbrand använde Pasteur mikroberna i olika
försvagningstillstånd och ympade först med det
svagaste, senare med allt starkare. Detta omständliga
tillvägagångssätt har man undvikit vid vattuskräck
därigenom, att man användt oförsvagadt gift i ytterst
utspädt tillstånd för den första ympningen (Högges),
vid mjältbrand (där Pasteur använde två ympningar,
hvarvid 24 dygn gingo förlorade, hvarunder smittan
kunde starkt utbreda sig) genom s. k. simultanympning
(Sobernheim). I detta fall ympas den starka vaccinen
på ett ställe på kroppen af djuret, som skall
skyddas, och samtidigt på ett annat ställe af kroppen
serum från ett djur, som är starkt immuniseradt
mot mjältbrand. Simultan-ympningen är således en
blandad form af aktiv och passiv immunisering. En
annan form däraf är Besredkas metod att ympa med
s. k. sensi-biliserade bakterier, d. v. s. bakterier,
som behandlats med och i sig upptagit deras antiserum,
hvarefter bakterierna dödats. Det anses ej säkert,
att denna metod varit framgångsrik, hvilket ju kan
bero på, att mycket litet antiserum upptagits i
bakterierna. Äfven rödsot behandlas genom ympning
med en blandning af dödade bakterier och deras
antiserum, och så fås långvarigare immunitet än vid
passiv immunisering med endast serum. På liknande
sätt immuniserar Behring mot difteri genom en nästan
ogiftig blandning af difteritoxin med dess motgift
och når därigenom ett vida varaktigare och bättre
resultat än genom passiv immunisering. Till denna
blandade immunisering räknas också Kochs medel mot
den afrikanska boskapspesten. Gallan af djur, dödade
vid sjukdomens höjdpunkt, ger inympad en immunitet,
som varar omkr ett halft år. Man kan påvisa de
sjukdomsalstrande mikroberna i denna galla, som
troligen samtidigt innehåller ett skyddsämne mot
dem. Äfven mot pest har man lyckats med bästa
resultat förskaffa immunitet genom inympning
af kulturer af starkt försvagade pestbakterier,
som ej förmådde framkalla sjukdomen. Förut sökte
man-(Haffkine) immunisera genom ympning med ytterst
kraftiga kulturer, som dödats genom lindriga ingrepp
(se Pestserum). Man syntes ha lycka därmed, men vid
den förfärliga pesten i Mandschuriet 1910 visade sig
den så förvärfvade immuniteten otillräcklig. Ympning
med dödade bakterier har däremot haft stor framgång
gentemot nervfeber och kolera. Den har nästan
uteslutande användts för att skydda soldater i
fält. En kraftig kultur-får växa på agar-agar och
slammas sedan upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
