195 Serumterapi 196 mot giftet i jequiritybönan (Abrus precatorius, se d. o.), som används i ögonläkekonsten. Har man nyttjat för stor dos af detta medel, kan dess ogynnsamma verkan häfvas genom indroppning af antiabrin. Ett ganska stort praktiskt värde ha antiveni-nerna, sera mot ormgift, om hvilkas undersökning Calmette inlagt stor förtjänst. Då olika ormar ha olika gift, använder man som motgift mot ormbett en blandning af sera mot de viktigaste giftiga ormar, som förekomma i den trakt, där motgiftet skall användas. Antiveninet har fått stor användning i tropikerna, särskildt bland kolonialtrupper (se vidare Ormgift). Om höfeberserum se P o l l a n t i n. Inom veterinärmedicinen har man också försökt använda antitoxiska sera, t. ex. mot tetanits och rauschbrand (se B a k t e r i o l o g i, sp. 728). Emellertid afser man i sådana fall ej så mycket att rädda ett enstaka djur som fastmer att stäfja smittans framfart, hvilket vanligen sker genom nedslaktning af de smittade djuren och de andras isolering. Därför ha de antitoxiska sera jämförelsevis ringa användning på detta fält. Man skiljer mellan antitoxiska och antiinfektiösa sera. De senare anses icke i motsats mot de förra binda de af bakterierna alstrade gifterna, utan på annat sätt inverka gynnsamt på sjukdomens utgång, bl. a. genom att skada bakterierna i fråga. Till dessa hör det af Flexner först framställda antime-ningokokk-serum, som vid lokal användning botar Meningitis cerebrospinalis. Eljest ha de antiinfektiösa sera fått endast föga användning i praktiken. I alla dessa fall har serum från ett främmande djur användts som botemedel. Detta är den s. k. passiva immuniseringen. Ännu viktigare är den s. k. aktiva immuniseringen, där djuret eller människan själf får producera sitt skyddsserum. Den är i allmänhet af vida varaktigare natur än den passiva och används af lätt insedda skäl hufvudsakligen för profylaktiska ändamål. Den äldsta bland dessa metoder, den s. k. variolisationen, används sedan ett par tusen år i Orienten mot smittkoppor. Man sökte genom lagring, rökning eller på annat sätt försvaga koppgift (sårskorpor från koppsjuka) och sedan genom dettas inympning i ett lätt hudsår eller anbringande på slemhinnorna (i näsan) åstadkomma ett lätt sjukdomsförlopp, som man kunde följa och lindra redan från början. Metoden var ganska farlig, då stundom epidemier därigenom lössläpptes, och ersattes af Jennerska kokoppympningen 1. vaccinationen, som f. ö. af honom hämtades från folkmedicinen. I detta fall söker man åstadkomma en sjukdom, som får ett lätt förlopp och ej är nämnvärdt smittsam, genom inympning af smittkoppsmikrober, som försvagats därigenom, att de "passerat" genom ko-kroppen. Denna ympning kallas vaccination (se d. o.). Medan det sades, att den, som en gång- haft smittkoppor (eller scharlakansfeber eller mässling), är immun däremot hela sitt lif - detta är dock oriktigt, då åtskilliga undantagsfall äro bekanta -, så säges vaccinationen skydda omkr. 10 år. Detta senare är ett olyckligt misstag, liksom det förut gjorda antagandet, att den skyddar för hela lifvet; skyddet försvinner småningom och är kanske endast under ett år fullkomligt, men återstår ännu till någon del under hela lifvet. Skyddet mot sjukdomsfall sjunker till hälften på 14 år, det mot dödsfall åter först efter 43 år - med andra ord en person, som haft kokoppor, har 43 år efter vaccinationen endast hälften så stor sannolikhet att duka under i smittkoppor som en ovaccinerad. Pasteur införde liknande metoder mot vattuskräck, mjältbrand och hönskolera (se Bakteriologi, sp. 733 och 734), i det han på olika sätt försvagade sjukdomsalstrarna och inympade dessa. Vid vattu-skräcken, som har mycket lång inkubationstid, förebygges sjukdomens våldsamma utbrott genom ympningen, som således ej verkar uteslutande profylaktiskt. Ett dylikt kuperande af smittkoppor under inkubationsstadiet kan f. ö. åstadkommas genom vaccination på ett tidigt stadium. Vid vaccinering mot vattuskräck och mjältbrand använde Pasteur mikroberna i olika försvagningstillstånd och ympade först med det svagaste, senare med allt starkare. Detta omständliga tillvägagångssätt har man undvikit vid vattuskräck därigenom, att man användt oförsvagadt gift i ytterst utspädt tillstånd för den första ympningen (Högges), vid mjältbrand (där Pasteur använde två ympningar, hvarvid 24 dygn gingo förlorade, hvarunder smittan kunde starkt utbreda sig) genom s. k. simultanympning (Sobernheim). I detta fall ympas den starka vaccinen på ett ställe på kroppen af djuret, som skall skyddas, och samtidigt på ett annat ställe af kroppen serum från ett djur, som är starkt immuniseradt mot mjältbrand. Simultan-ympningen är således en blandad form af aktiv och passiv immunisering. En annan form däraf är Besredkas metod att ympa med s. k. sensi-biliserade bakterier, d. v. s. bakterier, som behandlats med och i sig upptagit deras antiserum, hvarefter bakterierna dödats. Det anses ej säkert, att denna metod varit framgångsrik, hvilket ju kan bero på, att mycket litet antiserum upptagits i bakterierna. Äfven rödsot behandlas genom ympning med en blandning af dödade bakterier och deras antiserum, och så fås långvarigare immunitet än vid passiv immunisering med endast serum. På liknande sätt immuniserar Behring mot difteri genom en nästan ogiftig blandning af difteritoxin med dess motgift och når därigenom ett vida varaktigare och bättre resultat än genom passiv immunisering. Till denna blandade immunisering räknas också Kochs medel mot den afrikanska boskapspesten. Gallan af djur, dödade vid sjukdomens höjdpunkt, ger inympad en immunitet, som varar omkr ett halft år. Man kan påvisa de sjukdomsalstrande mikroberna i denna galla, som troligen samtidigt innehåller ett skyddsämne mot dem. Äfven mot pest har man lyckats med bästa resultat förskaffa immunitet genom inympning af kulturer af starkt försvagade pestbakterier, som ej förmådde framkalla sjukdomen. Förut sökte man-(Haffkine) immunisera genom ympning med ytterst kraftiga kulturer, som dödats genom lindriga ingrepp (se Pestserum). Man syntes ha lycka därmed, men vid den förfärliga pesten i Mandschuriet 1910 visade sig den så förvärfvade immuniteten otillräcklig. Ympning med dödade bakterier har däremot haft stor framgång gentemot nervfeber och kolera. Den har nästan uteslutande användts för att skydda soldater i fält. En kraftig kultur-får växa på agar-agar och slammas sedan upp i