197 Serv.-Servandoni 198 en 0,85-procentig koksaltlösning samt dödas genom en timmes uppvärmning till 55° C. Vid immunisering mot nervfeber ympas tre gånger med 7-10 dygns mellantider, vid behandling mot kolera två gånger med en mellantid af 5-6 dygn. Första gången tas en dos motsvarande mellan 0,1 och 2 mg. af agarkulturen, sedermera starkare doser. Vanligen inställa sig särskildt vid ympning mot nervfeber häftiga s. k. ympreaktioner, inflammation af ympstället och af lymfvägarna, hufvudvärk, feber och svaghet. Man har emellertid därigenom ernått ett nästan säkert skydd mot nervfeber och ett mycket verksamt mot kolera. En intressant öfverblick öfver olika arter af den aktiva immuniseringen erbjuder svinens rödsjuka (se Bakteriologi, sp. 728). Pasteur fann, att de siukdomsalstrande bacillerna försvagas, om de ympas på kaniner, däremot förstärkas, om de ympas på dufvor. Han framställde således en svagare vaccin, tagen från kaniner, och ympade därmed svin för att tolf dagar senare använda den kraftigare duf-vaccinen. Såsom alla ympningar med starkt virulenta bakterier var denna ej utan fara. I Ungern tillvann den sig likväl stort förtroende. Den har emellertid aflösts af en metod af Wassermann och Citron, hvarvid ympningen utföres med extrakt ur döda baciller. Slutligen återstår att nämna några ord om Wrightska s. k. auto-vaccinationsmetoden. Af stafylokokker (se Bakteriologi, sp. 719) förorsakas sjukdomen furunkulos. Wright fann, att efter inympning af dödade stafylokokker, hvarvid sådana tagna från patienten själf hade den säkraste verkan, den opsoniska indexen (se Serumdiagnostik) för stafylokokker först aftar för att sedan växa, hvarpå förbättring och hälsa ofta inträda. Liknande försök gjordes med streptokokker (se Bakteriologi, sp. 717); resultatet synes därvid ej ha varit fullt så tillfredsställande. Wright har behandlat äfven tuberkulos (se Bakteriologi, sp. 725) enligt denna metod, d. v. s. med tuberkulin (se Serumdiagnostik), hvarvid han dock användt mycket svagare doser än andra läkare, som försökt detta medel, och har äfven i detta fall haft en viss framgång. Vissa af gonokokker (se Bakteriologi, sp. 719) förorsakade sjukdomar ha med framgång behandlats medelst inympning af dödade gonokokker. Äfven antiserum från getter har i detta fall blifvit användt (Reenstjerna). Det är ej osannolikt, att Wrightska metoden är användbar i alla sådana fall, då lokala, mer eller mindre inkapslade bakteriehärdar förefinnas i kroppsväfnaderna och framkalla kroniska eller recidiverande sjukdomssymtom. Svårigheten därvid är att anskaffa ympämnet. Som allmänt omdöme om serumterapien kan sägas att, om den också ej motsvarat de utomordentliga förväntningar, som man till en början efter difteriserumets införande gjort sig, så har den dock småningom öfvervunnit en stor del af de svårigheter, som i början mötte dess tillämpning, och nu nått ett oerhördt stort värde i infektionssjukdomarnas bekämpande samt alltjämt är stadd i en rask och mycket lefvande utveckling. Se C. Sundberg, "Medicinsk bakteriologi och immunitetslära" (1915). S. A-s. Serv., vid djurnamn förkortning för franske entomologen Audinet Jean Guillaume de Serville [-vi'l], f. 1775, d. 1858. Servaes [-as], Franz Theodor Hubert, tysk författare/f. 17 juni 1802 i Köln, vardt filos, doktor på afh. Die poetik Gottscheds und der schweizer (1887). Sedan 1899 är han redaktör för "Neue freie presses" följetongsafdelning. S. har utvecklat ett flitigt konst- och litteraturkritiskt författarskap, af hvars alster kunna nämnas Goethe am ausgang des jahrhunderts (1897), Präludien (1898), Theodor Fontane (1900; 2:a uppl. 1904), Kleist (1902), Giovanni Seganlini (praktverk, 1902; folkuppl. 1907), Max Klinger (1903), Dürer (1904), Shakespeare (1906), Anders Zorn (1910) och Goethes Uti (1914). Servais [särvä], Adrien François, belgisk violoncellvirtuos, en af de förnämste i nyare tid, f. 1807, d. 1866, gjorde flera konsertturnéer och blef 1848 professor vid konservatoriet i Bruxelles. Han konserterade i Stockholm 1863. S. komponerade för sitt instrument 3 konserter och 16 fantasier m. m. Servalen, Felis serval, zool., hör till kattdjurens familj i rofdjurens ordning bland däggdjuren. Genom smärt bål, höga ben, kort svans och stora öron skiljer den sig rätt påfallande från sina samsläktingar; pälsen är gulaktig med mörka fläckar; bålens längd 1 m., svansens 30 cm. Servalen är utbredd öfver hela Afrika. Den jagar företrädesvis småvildt. Dess skinn bäres med förkärlek af negerdignitärer som tecken på deras värdighet. L-e. Servandoni [-dåni], Jean Jérôme, fransk arkitekt och målare, f. 1695 i Florens, d. 1766 i Paris, son till en fransman, studerade måleri och arkitektur i Rom, kom till Paris 1724 och vann ett ansedt namn, till en början som teaterdekoratör. Han var dekorationsmålare vid operan till 1742,