199 Servatus Lupus-Servet y Reves 200 väckte sensation genom den dekorativa uppsättningen af operan Orion (1724) och utförde sedan inånga andra arbeten inom samma konstart. Han var äfven landskapsmålare; Tempel och ruiner (1731) medförde hans inval i akademien. 1732 blef han utnämnd till konungens arkitekt. Hans mest betydande arbete inom byggnadskonsten blef fasaden till kyrkan S:t Sulpice (efter täflan påbörjad 1733), en öppen kolonnhall i stora enkla mått, i två våningar, flankerad af två torn - dessa uppfördes efter ritningar, utförda af hans efterföljare Maclaurin och Chalgrin. Denna fasad betecknar den antikiserande smakens första betydande landvinning i fransk arkitektur. Bland S:s öfriga arbeten är en kyrka i Coulanges i Bourgogne, kapell-utstyrsel och altarverk flerstädes och äfven utkast till torganläggningar (bl. a. till Theaterplatz i Dresden). Han utförde också dekorationer till publika fester i Frankrike, London och Wien. G-g N. Servatus Lupus. Se Lupus af Ferriéres. Serveginstropp, sjöv. Se Stropp. Servera (fr. servir, af lat. servire, tjäna). 1. Betjäna, lägga för, hälla i, bära omkring (om mat och dryck); duka bordet; duka upp (lögnhistorier e. d.). - 2. Krigsv. SF Servis. Server pascha, turkisk statsman, f. omkr. 1820, d. 10 juni 1886 i Konstantinopel, ställdes efter öfvervägande diplomatisk karriär 1868 i spetsen för Konstantinopels stadsförvaltning, hvilken post han bibehöll till 1870, och var under den ryssvänliga regimen 1871-72 utrikesminister. President i statsrådet 1875, sändes han i aug. s. å. som kommissarie till Hercegovina och Bosnien för underhandlingar med insurgenterna, men lyckades icke stilla upproret. Under rysk-turkiska kriget var han aug. 1877-febr. 1878 åter utrikesminister och måste underteckna stilleståndet i Adria-nopel 31 jan. 1878. 1830 blef han för ett par år åter statsrådets president och 1885 justitieminister. H. B-n. Serve'tt, Servet (fr. serviette, möjligen af servir, betjäna), liten drällduk, som på måltidsbord framlägges för hvarje gäst, att torka munnen (och händerna) samt äfven skydda kläderna med. Servetten härstammar från antikens och medeltidens handduk till tvagningen af händerna före och efter måltiden. Bruket af servett infördes på 1400-talet (under Karl YII af Frankrike); som man då alltjämt tog maten med fingrarna, ombyttes servetterna flera gånger under måltidens lopp. På enklare serveringsställen användas numera stundom pappersservetter. Servettkaviar. Se Kaviar. Serve't y Reve's [-i-], Miguel, spansk läkare, teolog, f. 1509 (eller 1511) sannolikt i Navarra, har möjligen studerat juridik i Toulouse och framträder historiskt första gången vid Karl V:s kejsarkröning i Bologna 1530. I Karls följe kom han s. å. till Basel och mottogs vänligt af Oecolampadius. S. hade då redan genom sammansmältning af humanism, reformation och spiritualism kommit till en om Paulus' af Samosata erinrande antitrinitarism, liksom han förkastade barndopet. Afvisad från Basel, fann han en tillflykt hos den elsassiske reformatorn Capito (f. 1478, d. 1541) i alla religiösa riktningars samlingsplats, Strassburg (jfr Schwenck-f e l d och Hoffmann, Melchior). I Hagenau trycktes 1531 hans käcka stridsskrift De trinitatis erroribus, i hvilken han lärde en i tre "dispositioner" uppträdande odelbar Gud. Han afvisades då från Strassburg och sökte förgäfves öfverskyla sitt kätteri genom nås^ra återkallelseord i Dialogorum de trinitate libri duo (1532), som eljest i sak utvecklade hans antitrinitarism. För att undgå förföljelse lämnade S. Tyskland, tog namnet Michel de V i 11 e n e u v e och studerade som sådan matematik i Paris, där han bl. a. första gången träffade Calvin. Som korrekturläsare vid ett tryckeri i Lyon utgaf han 1535 en värdefull upplaga af Ptolemaios, slog sig sedan på medicinska studier och författarskap i Paris. Likt de italienske humanisterna var han med all sin kritik fången i grof vidskepelse och föreläste bl. a. om astrologiens värde så, att han måste lämna universitetet. Han egnade sig nu åt medicinsk praktik i Lyon och i Vienne 1540 -53, där han som god katolik gynnades af ärkebiskop Paulmier. Mest berömd blef han som upptäckare af lagen för blodomloppet; äfven andra medicinska rön af betydenhet publicerade han. Snart vändes hans intresse åter till teologien. Han reviderade sina tidigare verk, tillade nytt och utformade så sitt viktigaste arbete, Christianismi restitutio, där han framträder som panteistisk ny-platoniker och mystisk spiritualist, med vissa inslag f i ån döparrörelsen. Sannolikt med insikt om betydelsen att vinna en sådan man som Calvin tillsände S. denne sitt manuskript 1545, och en bref-växling följde, som af Calvin 1546 afbröts i afsky öfver S:s kätteri och andliga högmod. I hemlighet lät så S. trycka sitt verk 1553 utan angifvande af författare eller tryckort. En evangelisk student från Lyon, de Trie, angaf då i ett bref från Geneve Villeneuve som S. för den katolska inkvisitionen, sannolikt på Calvins anstiftan, säkert med dennes bistånd. S. lyckades fly ur inkvisitionens fängelse och begaf sig inkognito till Geneve, nu sannolikt för att samarbeta med Calvins politiska motståndare där. Han blef emellertid snart igenkänd. Calvin, hvars ställning i Geneve just då var nästan förlorad, grep tillfället att genom en kampanj mot den af alla kyrkor lika afskydde antitrinitariske kättaren störta sina politiska motståndare. Det lyckades; S:s fall betydde Calvins herravälde. På dennes anstiftan häktades S., och Calvin dref processen energiskt, tills S. dömdes till döden. Blott dödssättet, bålet, synes Calvin ha velat mildra. 27 okt. 1553 brändes S. lefvande som kättare, en skamfläck för den kalvinska världen, som den sökt försona genom att 1903 på afrättsplatsen resa en sten med försonande inskrift. Om S:s af rättning utspann sig en liflig strid inom protestantismen, hvarunder särskildt Castellio förde toleransens talan. Litt.: H. W. W. Tollin, "Das lehrsystem S:s" (3 bd, 1876 f.) och "S. und die oberländ. reformatoren" (1881), F. W. Kampschulte, "Gal-