201 Servianska muren och vallen-Serviter 202 vin" (II, 1899), Th. Schneider, "M. S." (1904), N. Weiss, "Calvin, S., de Trie et le tribunal de Vienne" (i "Bulletin de la société de 1'histoire du protestantisme francais", 1908), E. Emerton, "Calvin and S." (1909, amerik.), F. Barth, "Calvin und S." (s. å.), K. Höll, "Calvin" (s. å.; nya uppslag om S.), G. Brändes, "För og nu, to tragiske skaebner" (1911), S. Pey Ordeix, "Miguel S." (Madrid, s. å.; lidelsefullt försvar för S., med nya forskningsdetaljer), och I). Cuthbertson, "A tragedy of the reformation" (1912; om S:s manuskript). Hj. H-t. Servianska muren och vallen. Se Kom, sp. 654. Servil (lat. servilis, af se'rvus, träl), slafsinnad, trälaktig, krypande ödmjuk, vare sig af räddhåga eller egennytta. - S e r v i l i's m, slafviskhet, krypen. Servilius, romersk släkt med en patricisk och en plebejisk familj. Till släkten hörde bl. a. 1. C a i u s S. A h a l a, magister equitum, som 439 f. Kr. dödade Spurius Mselius (se d. o.). - 2. QuintusS. G se p i o, en dålig man, som, konsul 106, genomdref, att senaten för kort tid återfick privilegiet, att ur dess led skulle tagas bisittarna i qucestiones perpetuce (se Romerska riket, sp. 763). Slagen 105 som prokonsul i Gallien af cimbrer och teutoner, blef han afsatt och landsförvisad. - 3. Ca i us S. Glaucia, pretor 100, föranledde jämte Saturninus (se d. o.) betänkliga oroligheter i Rom. - 4. P u b l i u s S. V a t i a, konsul 79, stred de följande åren med stor framgång mot sjö-röfvarna i Isaurien och Cilicien samt fick tillnamnet Isauricus. - 5. Publius S. Rullus, folktribun 63, hvars förslag om jordutdelningar förkastades, sedan Cicero hållit tre tal mot förslaget. - 6. Publius S. C a s c a gaf Csesar den första dolkstöten (15 mars 44) och stupade vid Filippoi (42). J. C. Serville [-vi'l], A. J. G. d e. Se S er v. Servis (fr. service, af lat. servire, tjäna), handräckning; borduppsats, fullständig uppsättning af de porslins- eller silfverkärl (tallrikar, fat, skålar 0. s. v. eller koppar och kannor), som höra till ett mat-, kaffe- eller tebord; tillbehör. - Krigsv. 1. (K a P o n s e r v i s) Kollektiv benämning på det manskap, som afdelats till en artilleripjäs eller kulspruta för att utföra de för strid nödvändiga förrättningarna, "servera" pjäsen. I servisen inräknades vid fältpjäser fordom kuskarna, men så sker ej numera; däremot inräknas alltid pjäsbefälhafvaren. Servisens storlek växlar efter pjäsens art och är vid en kulspruta 3 å 4 man, vid en fältpjäs 6 å 7 man och vid gröfre pjäser ännu större. Hvarje man har sitt nummer och sina bestämda åligganden. - 2. I vissa arméer, såsom i den tyska, hela den ersättning, som utgår till officerare och militära tjänstemän för anskaffning af bostad, inkvartering äfvensom af möblering, värme och ljus. I andra arméer, såsom i den svenska, betecknar det endast det senare tillägget till inkvarteringen. Då inkvarteringsbidrag i Sverige åtnjutes, inräknas servisersättningen i detsamma; för den däremot, som åtnjuter fri inkvartering, men icke fri servis, utgår servisersättning. Jfr Inkvartering. - Servisbidrag kallas vid flottan det belopp af 15 öre om dagen, som utgår till ombord tjänstgörande underofficerskor- praler och korpraler under den tid de åtnjuta skeppsportion. G. af Wdt, C. O. N. H. W-l. Servisgropar, befästningsk., inom en fältbefästning för artilleri på ömse sidor om pjäsen utgräfda smärre skyddsgrafvar för servismanskapet (se S e r-v i s). Servisgropens botten bör ligga åtminstone 1,8 m. under framförvarande valls krön. Vid servisgropens främre kant utgräfves en ammunitionsgrop. Jfr K a n o n v ä r n. L. W :son M Servisledning, en ledning, som afgrenar sig från hufvudledningen i ett elektriskt ledningsnät eller i ett rörnät för fördelning af gas, vattenledningsvatten e. d. Servisledningen har till uppgift att inom ett begränsadt område, t. ex. en fastighet, tillföra konsumenterna deras behof från ett större fördelningsnät. Jfr Elektricitetsverk, sp. 218. Serviter (Servi beaice Marice virginis), äfven kallade Heliga jungfruns tjänare, Kristi lidandes bröder 1. Bröderna från Monte Senario, kallas medlemmarna af en munkorden, som stiftades 1233 i Florens till jungfru Marias ära. Dessa munkar bosatte sig 1234 på Monte Senario n. om Florens, antogo augusti-nernas klosterregel och fingo 1255 påflig stadfästelse. De spredo sig hastigt i Frankrike, Nederländerna och Tyskland, erhöllo 1424 privilegium som tiggarmunkar och bildade så den 5:e stora tiggarorden. Under sin blomstringstid före reformationen hade orden 27 provinser. Nu finnas omkr. 700 serviter med 62 kloster, hvaraf 36 i Italien, 17 i Österrike, l i Bruxelles, 4 i England och 4 i Nord-Amerika. En särskild barfota kongregation bildades efter en af Ricciolini 1593 omarbetad, strängare regel och lefde som eremiter i Italien, Österrike och Bajern Servit och servitinna. (nu utslocknad). - Servitinnornas orden, för dräktens skull tillika kallad de svarta systrarnas orden, uppkom i Italien i slutet af 1300-talet. Af denna finnas f. n. 13 kloster, hvaraf 8 i Italien. "Monumenta Ordinis Servo-rum" äro utgifna af Morini och Soulier i 9 bd 1897-1907. Se B. M. Spörr, "Lebensbilder aus dem S.-orden" (4 bd, 1892-95), M. Sossna,