203 Servitier-Serös 204 "Quellen und litteratur iiber den S.-orden'' (1910), och Heimbucher, "Orden und kongrega-tionen" (2:a uppl. II, 1907). (HJ. H-t.) Servi'tier (lat., servi'tium9 plur. servitia, betjäning, servis), i den katolska kyrkorätten en mot slutet af 1200-talet bestämd af gift, som för de i det påfliga konsistoriet bortgifna biskops- och stora abbotsämbetena erlades till påfven. Jfr A n-n a t e r. L. M. 13. Servitinnor. Se S e r v i t e r. Servitut (lat. se'mlus. eg. slafveri, beroende, osjälfständigt tillstånd, af sefrvus, slaf; fr. ser-vitude, ty. dienstbarkeit, da o. no. servitut}, till åtskillnad mot de nedan nämnda personaiservitu-ten äfven betecknadt som realservitiit 1. prsedialservitut, jur., utmärker det förhållande, att egaren eller innehafvaren af en fastighet har i denna sin egenskap - alltså ej i fall han afhänder sig fastigheten - rätt att, för obehindradt bruk eller bättre tillgodogörande af densamma, i viss begränsad omfattning tillgodogöra sig förmåner, som egentligen tillhöra en annan närliggande fastighet. I svenskt lagspråk (Lag om servitut 14 juni 1907) återges servitut med "besvär och last", som lagts å fastighet "till förmån för annan fastighet eller ock för grufva" ; äfven till förmån för en grufvas innehafvare medges nämligen servitut. Däremot äro för vår rätt okända de s. k. p e r s o .n a l s e r v i t u t e n, de i såväl romersk rätt som åtskilliga moderna rättssystem (bl. a. det danska och det norska) förekommande (oförytterliga) rättigheterna för viss person att på gifvet sätt begagna en sak (en fastighet). Förutsättningarna för ett servituts tillvaro äro 1) att dess utöfvande innebär verkligt gagn för den berättigade med hänsyn till hans fastighet, icke blott för hans subjektiva intressen, 2) grannskapsförhållande mellan de två fastigheterna; samt 3) en viss varaktighet i hela rättsförhållandet, hvilket sålunda icke får byggas på någon blott tillfälligt bestående anordning (t. ex. en rörledning). Den fastighet, till hvars förmån ett servitutsförhållande består, kallas den härskande fastigheten (prcedium dominans], och den, på hvilken servitutet lagts, den tjänande (prce-dium serviens). Servituten kunna i fråga om innehållet vara af mångfaldig art. De kunna vara vägrättigheter, rättigheter att leda vatten från eller till den härskande fastigheten eller att framdraga kraftledningar, betesrätt, rättigheter till skogsfång, löf-, torf-, sand- eller lertäkt, rättigheter till begagnande af grannes grundmur eller byggnadsmur, till fri utsikt, till frihet från eld-farlig anläggning, till frihet från annat bebyggande än som villatomt ("villaservitut") m. m. I de tre sista exemplen föreligga s. k. negativa servitut (egaren af den tjänande fastigheten måste underlåta visst begagnande af densamma); i de öfriga exemplen äro åter servituten positiva (innehafvaren af den härskande fastigheten får positivt begagna den tjänande). Ett servitut kan 'uppkomma genom frivillig upplåtelse af den tjänande fastighetens egnre; laga skifte å egorna till ett byalag eller skiftsslag eller egostyckning af ett hemmans jord kan ock ge upp-hof till servitut. De kunna jämväl ha urminnes häfd att tacka för sin uppkomst. Huru servitut böra utöfvas (med skonsamhet), kunna intecknas (till säkerhet mot ny egare af den tjänande fastigheten), förflyttas, utbrytas eller aflösas, därom är allt särskildt stadgadt. Se vidare Nordling, "Oin servituter" I (1859), Skarstedt, "Nya jordabalken" I (s. 228 ff., 1907), Bergman, "Studier i svensk servitutsrätt" I, II (1909). Jfr Granne-lagsrätt, Legalservitut och S a k r ä 11. - Om s t a t s s e r v i t u t se d. o. E. V. N. (C. G. Bj.) Servitör (fr. serviteur, eg. tjänare), uppassare, kypare (ordet i synnerhet nyttjadt af detta skrås medlemmar själfva); stundom benämning på lösa skjortbröst. Se'rvius, Maurus Honoratus, ryktbar romersk grammatiker och kommentator, lefde på 300-och 4CO-talen, införes af Macrobius (se d. o.) som en af interlokutörerna i "Saturnalia". S. var en af sin tids lärdaste män. Ryktbarast af hans arbeten är en Vergiliuskommentar, som föreligger i två skilda former, en kortare och en längre, den senare starkt interpolerad af andra lärda, dock äfven de tillhörande antiken. Ehuru mycket är att anmärka både mot metod och utförande, är dock verket af stort värde, i synnerhet för de upplysningar, som där bevarats om romerskt språk, religion, historia och arkeologi. l:a uppl. (1551) utgafs af G. Fa-bricius; den senaste (3 bd, 1878-1902) af G. Thilo och H. Hagen. Tre af S:s bevarade mindre arbeten äro upptagna i H. Keils "Grammatici mino-res" IV, 1864. J. C. Se'rvius Tu'llius var enligt sagan den sjätte af Roms konungar och berättas ha regerat omkr. 578 -534 f. Kr. Sagan har åtskilliga framställningar om hans härkomst; enligt en f. ö. osannolik uppgift af kejsar Claudius var han af etruskisk börd och kom under namnet Mästarna till Rom i spetsen för en skara krigare, med hvilka han slog sig ned på kullen Coelius. Hvad vidare förtäljes om hans upphöjande till konung efter den äldre Tarquinius' mord, genom en palatsintrig af företrädarens änka och med förbigående af dennes egna söner, samt om hans gräsliga slut på anstiftan af hans egen dotter och dennas gemål, är tvifvelaktigt. Mera sannolikt är hvad som förtäljes om hans efter förmögenheten företagna indelning af folket i klasser och centurier (se Romerska riket, sp. 722 f.). Dock torde åtskilligt, som tillskrifves honom, först under republiken ha kommit till stånd. Äfven i religionen skall han ha vidtagit förändringar. Om den stadsmur, som anses uppförd af S., se Rom, sp. 654. Honom tillägges ock ett förbund af de latinska staterna med ett Dianatempel på Aventinus som förbundshelgedom. Se bl. a. V. Gardthausen, "Mästarna öder Servius Tullius" (1882), E. Pais, "Storia di Roma" I (1898, 1899), C. Pascal, "Fatti e legende di Roma antica" (1903), och J. B. Carter, "The religion of Numa" (1906). (J-C.) Se'rvum imitatörum pe'cus, citat. Se Imitatör. Se'rvus, lat., slaf, tjänare; under medeltiden munk. - Servus servörum D eri, Guds tjänares tjänare, en benämning på påfvarna, som Gregorius I (se denne) först antog. Serös (jfr Serum), vattenblandad, blandad med blodvatten. - Serösa hinnor, anat., kallas vissa glatta hinnor inom djur- och människokroppen, hvilkas ena yta fuktas af en vätska, som