217 Seu-Seue 218 27 febr. 1864 i Kumo. Satakunta, författade redan som skolgosse en syntax öfver finska språket (Suomen kielen lauseoppi, 1880; flera uppl.), ännu använd 'som lärobok i Finlands skolor. Han blef student i Helsingfors 1882, filos, kandidat 1885, licentiat 1887 (doktor 1890), docent i finsk-ugrisk språkvetenskap vid universitetet 1887 samt professor i finska språket och litteraturen 1893. Eedan S:s första större arbeten, Zur geschichte der tempus- und modus-stammbildung in den finnisch-ugrischen spra-chen (1887) och Yhteis-suomalainen äänne-historia (Samfinsk ljudhistoria, 2 dlr, 1890- 91), voro af banbrytande och grundläggande betydelse för den finsk-ugriska språkforskningen ; genom dem infördes i finsk forskning det betraktelsesätt, som genom språkvetenskapens nydaning på 1880-talet vunnit insteg i den indogermanska vetenskapen. Af ännu större betydelse är Vber quantilätswechsel im finnisch-ugrischen (endast 53 sid., 1896), där S. i starkt koncentrerad form framlägger hufvudpunkterna af sin teori om finsk-ugriska konsonant och vokalafljudet, den s. k. "gradväxlingen" (se Finska språket, sp. 366), hvilken teori kan betraktas som den viktigaste och mest fruktbringande vinning, som finska språkforskningens historia hittills har att uppvisa. På grund af fortsatta undersökningar, hvilkas resultat meddelats i föreläsningar och föredrag samt i afh. Vber art, umfang und alter des stufenwechsels im 'finnisch-ugrischen und samojedischen (1914), har S. ytterligare fördjupat och utvidgat sin "teori ("gradväxlingen måste vara ett gemensamt arf i de finsk-ugriska och de samojediska språken"). Delvis som förarbeten, delvis i samband med sin gradväxlingsteori har S. offentliggjort särdeles viktiga undersökningar öfver det finsk-ugriska ljudsystemet, af hvilka de flesta ingå i Finsk-ugriska sällskapets publikationer eller i tidskr. "Finnisch-ugrische forschungen". Här må framhållas endast sådana språkliga arbeten, som äro af omedelbar betydelse äfven för indogermanisterna: J. N. Smir-.now's untersuchungen iiber die ostfinnen (1900), 2ur herkunft und chronologie der älteren germa-nischen lehnwörter in den osts e e finnisch en sprachen (1906), Studien aus dem gebiet der lehnbeziehungen (1912) och Bibliographisches verzeichnis der in der literatur behandelten älteren germanischen bestandteile in den ostseefinnischen sprachen (1912-13). Äfven på den finska och jämförande folkdiktsforskningens område har S. utgett intressanta undersökningar (Kullervo-Hamlet, 1904-11, Wäinämöinen und Joukahainen, på finska 1913). Som akademisk lärare och Finsk-ugriska sällskapets mångårige vice ordf. och ordf. sedan 1909 samt som medlem i Finska litteratursällskapets språkvetenskapliga utskott har S. på afgörande sätt deltagit i planläggandet och ledningen af de sista årtiondenas intensiva forsknings- och utgifnings- verksamhet. Han uppsatte 1901 jämte K. Krohn tidskr. "Finnisch-ugrische forschungen", som omkring sig samlat betydande såväl inhemska som utländska vetenskapliga krafter och blifvit den förnämsta tidskriften i sitt fack. Äfven i arbetet för reformering af modersmålsundervisningen i skolorna har S. verksamt tagit del; han har tjänstgjort som ordf. i "grammatikkommittén", som utarbetat ett förslag, hvarigenom man skulle vinna enhetlighet i språkundervisningen i Finlands skolor. 1897-1905 var S. huvudredaktör för tidskr. "Valvoja". Dessutom har han i dagspressen publicerat en mängd artiklar öfver kulturella, stats-rättsliga och politiska spörsmål. Äfven annars har S. tagit en verksam och bemärkt del i Finlands politiska och sociala lif, i synnerhet under "ofärds-åren" och den därpå följande restaurationen, har varit medlem af landtdagen både före och efter representationsreformen (1904-10; bl. a. ordf. i dess grundlags- och expeditionsutskott samt stora utskottet), lekmannarepresentant på kyrkomötet (1898 och 1903), stadsfullmäktig i Helsingfors (1903-06) samt haft flera andra offentliga uppdrag (bl. a. ledamotskap af representationsreformkom-mittén 1905-06, af rysk-finska kommittén i fråga om sättet för utfärdandet af Finland berörande lagar af allmän riksbetydelse 1909). Under de senare åren har S. alltmer trädt tillbaka från aktivt politiska värf för att helt egna sig åt vetenskapen. S. är hedersdoktor vid universiteten i Leipzig (1909) och Kristiania (1911). K. F. K. Séu', lat. Se S i v e. Seue, de [dose'v]. 1. Werner Nicolai de S., ättling af en fransk hugenott, Nicolas de S., som 1676 kom till Norge, norsk militär, f. 1742, d. 1823, öfverste sedan 1803, blef, då kriget mot Sverige bröt ut, 1807 kommendant på Kongsvingers fästning. Vid svenskarnas anfall på Lier (se d. o.) 18 april 1808 drefs de S:s brigad tillbaka öfver Glommen, och skulden för nederlaget tillskrefs de S., som aflägsnades af prins Kristian August, hvarefter han s. å. tog afsked och därvid fick titeln generalmajor. Som försvarsskrift utgaf han Levnedslöb og tids-historie (1811) samt författade dessutom bl. a. en serie Militaire afhandlinger (1813). 2. Christian Martini de S., ättling i 3:e led af de S. l, norsk militär, topograf, f. 27 febr. 1841 i Rödenes, d. l juni 1895 i Trondhjem, officer 1860, arbetade 1868-76 vid Norges geografiske opmaaling samt avancerade 1894 till generalmajor och chef för trondhjemska brigaden och kommendant i Trondhjem. De S. författade bl. a. tills, med bröderna A. och Th. Bång den värderade handboken Kompagniet (1872 ;4:e uppl., 1894, är af de S. ensam), Historisk beretning om Norges geografiske opmaaling 1773-1876 (1878) och åtskilliga militära uppsatser. 3. Christen de S., den föregåendes broder, norsk meteorolog, f. 1843, d. 1892, anställd vid meteorologiska institutet 1867-75, utgaf som universitetsprogram Le névé de Justedal et ses glaciers (1870), som gjorde honom till en af förelöparna vid utforskningen af Norges glaciärer (se G l a c i ä r e r, sp. 1249), och den med guldmedalj prisbelönade afh. Windrosen des sildlichen Nor-icegens (1876). 1-3. K. V. H.