223 Seward-Sevastopol 224 nom likaledes afslutna fördragen med Danmark om inköp af dansk-västindiska öarna och med Colombia om Förenta staternas kontroll öfver Panamanäset. Det stöd, som S. gaf presidenten Johnsons moderata rekonstruktionspolitik, aflägsnade honom från det republikanska partiets majoritet, och han drog sig 1869 från politiken, företog en tvåårig resa kring jorden och egnade sina återstående dagar åt själf biografiskt författarskap. En staty öfver S. (af R. Rogers) har rests i New York. Sonen F. W. Seward utgaf hans själfbiografi, som gick endast till 1834, med biografiskt tillägg och brefutdrag (3 bd, 1891). S:s Works (tal, essayer, diplomatisk korrespondens) äro med biografi utg. af G. E. Baker (5 bd, 1883). Jfr G. Welles, "Lincoln and S." (1874), T. K. Lothrop, "W. H. S." {ny uppl. 1899), och främst Fr. Bancroft, "The life of W. H. S." (2 bd, 1900). V. S-g. Seward [siö'od], Albert Charles, engelsk paleobotanist, f. 9 okt. 1863, lecturer in botany vid universitetet i Cambridge 1890-1906, är sedan 1906 professor och föreståndare för Botany school där och sedan 1915 därjämte "master" för Downing college. S:s arbeten falla till öfvervägande del inom paleobotanikens område, där han varit utomordentligt produktiv. Han har sysselsatt sig företrädesvis med mesozoiska aflagringars fossila växter, i första rummet med Storbritanniens jura- och wealdenfloror, såsom: The wealden flora (l, 1894; 2, 1895), The jurassic flora. 1. The Yorkshire coast (1900), 2. Liassic and oolitic jloras of England (1904), The jurassic flora of Sutherland (1911), Jurassic plants from Cromarty and Sutherland, Scotland (tills, med N. Bancroft, 1913) m. fi. I ett stort antal andra, större eller mindre afhandlingar och uppsatser har han beskrifvit mesozoiska växter från olika delar af Asien och Afrika äfvensom den af kapten R. Scott från det antarktiska området vid 85° s. br. upptäckta (rlossopterisfloran (Antarctic fossil plants, 1914). Äfven paleozoiska växter ha utgjort föremål för hans studier, hvarjämte han, dels ensam, dels tills, med andra, monografiskt bearbetat vissa nutida släkten och familjer med afseende särskildt fäst vid deras förmenta fossila representanter, t. ex. Ön the siructure and affinities of Matonia pectinata (1899), The maidenhair tree (Ginkgo biloba L.; tills, med J. Gowan, 1900), Ön the structure and affinities of Dipteris (tills, med E. Dale, 1901), The anatomy of Todea samt The araucariece, recent and extinct (båda tills, med S. O. Ford, 1906). S. hai vidare utgett en omfattande paleo-botanisk handbok, Fossil plants for students of botany and geology (2 bd, 1898, 1910; bd 3 under tryckning 1916). Af arbeten på andra områden må nämnas More letters of Charles Darwin (tills, med Fr. Darwin, 1903) och Darwin and modern science (1910). S. har företagit vidsträckta resor inom olika världsdelar och har två gånger besökt Sverige. Vid sidan af sina paleo-botaniska studier har han äfven egnat sitt intresse åt äldre kyrkoarkitektur och har bl. a. publicerat ön illustrerad uppsats, The churches of Gothland (1913). A. G. N. Sevastopol [-tå'pål], lillry. Sevastopil, oriktigt Sebastopol, stad i ryska guv. Taurien, på svdvästra kusten af halfön Krim, vid S.--Charkovbanan och vid en från v. till ö. inskärande, 8 km lång, i fyra mindre vikar delad bukt, som bildar en af de största och säkraste hamnarna i världen. 65,120 inv. (1911). S. har ett alldeles modernt utseende, realskola, 2 gymnasier, stora skeppsvarf, dockor och kaserner, biologisk station, krigshistoriskt museum och flera byggnader och monument, som erinra om S:s belägring under Krimkriget. Det lyder under en militärguvernör och är station för ryska Svartahafs-flottan. I merkantilt afseende har det förlorat i betydelse, sedan en järnväg byggdes till Feodosija. Till följd af sitt milda klimat är det en mycket besökt badort och vinterkurort. -- Redan på 400-talet f Kr. anlades vid Karantänbukten en grekisk koloni, Chersonesos Herakleia, som på 100-talet införlifvades med det pontisk-bosporanska riket och sedermera med Rom. Hufvudstad i en bysantinsk provins, nådde Chersonesos, som af ryssarna kallades Korsunj, betydande blomstring, men öfverflyglades på 1200-talet af Kaffa och härjades på 1500-talet af tatarer, som på dess plats anlade byn Achtiar. Efter ryssarnas eröfring 1783 utsågs denna på grund af sin förträffliga hamn till station för Svartahafs-flottan, en krigshamn anlades 1785 af Potemkin, och staden fick sitt nuv. namn. 14 juli 1788 blef en rysk flotta slagen framför hamnen af en turkisk. Först 1805 började man emellertid vidtaga kraftiga åtgärder för bebyggandet och befästandet af staden, hvarefter den 1826 upphöjdes till fästning af första rang. Under kejsar Nikolaus I blefvo sedermera forten Konstantin och Alexander på ömse sidor om hamninloppet samt fort Paul och Artillerifortet på båda sidor om sydbukten (militärhamnen) anlagda, och till 1853 följde sedan de öfriga strandbefästningarna. Till skydd för anfall från land skulle den på nordsidan bristfälligt anlagda Stjärn- eller nordfronten tjäna, och på sydsidan skulle en staden och förstaden Karavelnaja omslutande enceinte anläggas och förbinda 8 på kullar byggda bastioner medelst till försvar anordnade murar. När de allierade 14 sept. 1854 landstego, var västfronten nödtorftigt anordnad med Karantänbastionen (n:r 6), Centralbastionen (n:r 5), redutten Schwarz och Mastbastionen (n:r 4), alla förenade medelst krenelerade murar; på östfronten voro den stora redanen (n:r 3), Malakov, den lilla redanen (n:r 2) och bastionen n:r 1 med en kasern färdiga. Här måste sedan försvarslinjen anordnas under belägringen. Under Krimkriget (1853--56) uthärdade nämligen S. en elfva månaders belägring af de förenade engelska och franska trupperna (se Krimkriget), men utrymdes 8 sept. 1855, sedan fästningsverken blifvit nedskjutna eller sprängda. Enligt fredsslutet i Paris (1856) fick hamnen användas endast som station för ryska handelsflottan, hvilket villkor dock sedan 1870 upphört att af ryssarna anses gällande. Ej heller fästningsverken skulle vidare få återställas; men sedan ryssarna 1871 befriat sig från denna förpliktelse, började de 1876 uppföra nya befästningar. Efter hvad man vet om dessa, bildas nordsidans kärna fortfarande af Nordfortet. I s. ha flera verk anlagts på Inkermanhöjderna, och efter hvad som vill synas, har äfven stadsbefästningen återställts och förstärkts med fort i