247 Seymour 248 Edward S. (f. 1633, d. 1708), som 1667 i underhuset framförde anklagelseakten mot lord-kansleren lord Clarendon och 1672-79 med utmärkelse fungerade som underhusets talman. Han tog 1688, ehuru tory, verksam andel i statshvälf-ningen, blef 1692 medlem af kabinettet, men måste 1694 vika för det segrande whigpartiet och hade därefter ledande andel i toryoppositionen mot först Vilhelm IILs och sedan drottning Annas whig-ministrar. En yngre son till sir Edward S., Pop-ham S., antog af arfsskäl namnet Seymour-C o n w a y; hans brorson Francis Seymour-Conway (f. 1719, d. 1794) upphöjdes 1750 till earl och 1793 till markis af Hertford. Han var 1763-65 brittisk ambassadör i Paris och 1765-66 lordlöjtnant på Irland, Hans sonson Francis Charles Seymour-Conway, 3:e markis af Hertford (f. 1777, d. 1842), var intim vän till prin-sen-regenten (sedermera Georg IV) och porträtteras som "lord Monmouth" i Disraelis "Coningsby". En yngre gren af släkten S bosatte sig under drottning Elisabets tid på Irland, och från denna härstammar amiralen sir Michael S. (f. 1802, d. 1887), som 1854 blef konteramiral och under kriget deltog i operationerna i Östersjön som amiral Na-piers flaggkapten 1854 och närmaste underbefälhafvare 1855. Han intog under kriget mot Kina 1857-58 Kanton och forten vid Pei-ho, hvarigenom kinesiska regeringen tvangs att ingå på fördraget i Tien-tsin (se K i n a, sp. 66). Till släktens hufvudgren hörde EdwardAdolphusS., 12 :e hertig af Somerset (f. 1804, d. 1885), hvilken som lord Seymour 1830-55 var liberal medlem af underhuset och innehade flera underordnade ministerposter i Melbournes och lord John Russells kabinett. 1859-66 var han förste amiralitetslord i Palmer-stons kabinett. Som whig af den äldre skolan af-böjde han en honom 1868 erbjuden plats i Glad-stones första kabinett, men understödde dock detta i öfverhuset. Han återupptog 1863 släktnamnets medeltida form S : t M a u r; en brorson till honom, Algernon S:t Maur, 15:e hertig af Somerset (f. 1846), en af Englands rikaste jordmagnater, är släktens nuvarande hufvudman. 1. Edward S., l:e hertig af Somerset, statsman, lordprotektor af England, f. omkr. 1506, afrättad i Tower 22 jan. 1552, vann tidigt gunst vid Henrik VIILs hof och upphöjdes i samband med sin systers (se S. 3) giftermål med konungen 1536 till viscount B e a u-c h a m p och året därpå till earl af Hertford. Han blef 1537 rådsmedlem och användes af Henrik VIII i många viktiga administrativa, diplomatiska och militära värf, intog 1544 under skotska fälttåget Edinburgh och försvarade 1545 Boulogne mot fransmännen. Under konungens sista lefnadsår var han inbegripen i en häftig makttäflan med den katolicismen tillgifna släkten Howard, hvars båda förnämsta medlemmar, hertigen af Norfolk och dennes son earlen af Surrey (se Howard 3 och 4), störtades omedelbart före konungens död (jan. 1547), S. blef nu i egenskap af skattmästare, lordprotektor af England och sin systersons, den unge konung Edvard VI:s, guvernör så godt som enväldig. Han var Englands förste protestantiske styresman, gaf fritt lopp åt reformationsrörelsen, gjorde biskoparna till afsättliga statsämbetsmän, lät utfärda ny homiliebok och ny kom-munionsritual samt ifrade för giftermål mellan Edvard VI och Maria Stuart i syfte att därigenom åvägabringa en protestantisk union mellan England och Skottland. Skottarnas motspänstighet häremot sökte han bryta med vapenmakt; han gick (sept. 1547) in öfver gränsen med en stor invasionsarmé och segrade (10 sept.) vid Pinkie (Musselburgh), men nödgades snart af brist på förnödenheter till återtåg, och fälttåget ledde därför endast till närmare politisk sammanslutning mellan Skottland och Frankrike (fördrag 1548 om dauphin Frans' giftermål med Maria Stuart). I sin inre styrelse eftef-sträfvade S. bl. a. en förbättring af de fattigare klassernas ställning, men han förlorade inom kort sin popularitet genom ärelystnad och hänsynslöshet, oklok brådska med de kyrkliga reformernas genomförande och omfattande godsreduktioner. Hans egen broder Thomas S. (se S. 2) stämplade mot honom, och resningar utbröto i flera landsändar, bl. a. i Cornwall och Norfolk (1549). Frankrikes krigsförklaring (aug. s. å.) försvårade ytterligare hans ställning. Stormännen i riket fingo stöd mot pro-tektorn hos Londons borgare, och 14 okt. insattes S. i Tower samt förklarades kort därpå (jan. 1550) afsatt af parlamentet. Han frigafs redan i febr., återfick (april) sin plats i rådet och sina gods samt sökte hos sina gamla medhjälpare Paget och Arun-del stöd mot de nye maktinnehafvarna Warwick, Northampton och Pembroke. I okt. 1551 blef han ånyo insatt i Tower, anklagades för högförräderi och blef (l dec.) dömd till döden, dock ej som högförrädare, samt afrättades på nyåret. S. var en klok, vidsynt och energisk statsman, men saknade tålamod och underskattade alltid sina fienders styrka. Jfr A. F. Pollard, "England under pro-tector Somerset" (1900), och del 6 af "Political history of England" (1910). 2. Thomas S., baron S. of Sudeley, den föregåendes broder, storamiral, f. omkr. 1508, afrättad i Tower 20 mars 1549, användes af sin svåger Henrik VIII för diplomatiska uppdrag i Wien (1540-42) och som fältherre i Nederländerna 1543 samt blef 1544 amiral. Efter Henriks död 1547 utnämndes S. till storamiral och upphöjdes till peer som baron S. of Sudeley. Han började genast intrigera mot sin broder lordprotektorn och sökte genom giftermål med någon tronen närstående person stärka sin ställning. Sålunda sökte han först vinna prinsessan Elisabet till äkta, kastade därefter sina blickar på Henrik VIILs frånskilda gemål Anna af Kleve och gifte sig 1547 i hemlighet med konungens änka, Katarina Parr. Sedan denna aflidit i barnsäng 1548, gjorde han ännu ett fruktlöst försök att pocka sig till Elisabets hand. Han inlät sig äfven i förbindelse med smugglare och sjöröfvare på Englands västkust, men blef i jan. 1549 häktad och genom en "act of attainder" förklarad skyl-di-g till högförräderi. Brodern kunde ej förhindra,