259 Sfärolit-Sgambati 260 endast så länge, som metallytan är mycket het. Får metallytan, medan droppen kvarligger, afsvalna till en viss temperatur, inträder plötsligt en häftig kokning, som, när droppen är af större dimensioner, liknar en våldsam explosion. Boutigny, som i många riktningar studerat detta fenomen, har visat, att den sfäroidala droppen icke omedelbart hvilar på det upphettade underlaget, utan att emellan dem befinner sig ett lager af ånga, som oupphörligt förnyas genom droppens afdunst-ning. Att så är förhållandet, kan man finna, om man ställer ett ljus i jämnhöjd med droppens Leidenfrostska fenomenet. undre yta (se fig.) och betraktar detsamma från motsatta sidan af droppen. Som nu droppen ej vidrör metallen, kan ej heller den senares höga temperatur genom ledning direkt meddela sig till vätskan, och detta har i sin ordning till följd, att droppen, oaktadt sin närhet till den heta metallen, icke uppvärmes till kokpunkten och följaktligen endast genom en småningom skeende afdunstning förminskas. Att den sfäroidala vattendroppens temperatur också verkligen understiger 100° C., har Boutigny genom direkta experiment lyckats ådagalägga. Fenomenet beror ytterst därpå, att adhesionen (se d. o.) mellan vätskan och underlaget minskas genom den höga temperaturen så mycket, att det senare ej mer fuktas af vätskan. Till följd af denna minskade adhesion kan kohe-sionskraften mellan vätskans molekyler verka friare, hvilket äfven visar sig däruti, att dessa sluta sig tillsammans och bilda en droppe, alldeles som vid vanlig temperatur sker med kvicksilfver på en ren glasskifva. - Vid s. k. torrkokning i en ångpanna antar vattnet lätt sfäroidalt tillstånd, hvarigenom stor fara för explosion uppkommer. Det sfäroidala tillståndet är också orsaken till, att man kan ett ögonblick doppa den fuktade handen i smält metall, utan att bränna sig, och man har i detsamma sökt förklaringen till de från forna tider kända eldprofven, ordalierna. Ett vanligt fall af sfäroidalt tillstånd är följande. För att pröfva, om ett stryklod är tillräckligt varmt, plägar man spotta på detsamma, hvarvid spotten antar form af droppar, som med ett hväsande ljud fara fram och åter på det heta stryklodet. - Sfäroidal-struktur. Se K l o t s t r u k t u r. R. R.» Sfärolit (af grek. s/aYra, klot, och Wthos, sten), petrogr., klotformig bildning, bestående af ett eller flera mineral i form af vanligen ytterst små stängligt utbildade kristallnålar, radialstråligt anordnade. Sfäroliterna kunna nå en storlek af 5 cm. i diameter eller mera, men äro i allmänhet ej större än en ärta, ofta mindre. De äro bildade vid smälta silikatblandningars stelnande och träffas hufvudsakligen i vulkaniska bergarter (obsidian och liparit), men förekomma äfven i basiska eruptiv. Oftast utgöras de öfvervägande af fältspat. Kloten i den stockholmska klotgraniten äro en art sfäroliter. Ett slags håliga eller i kamrar delade, i hufvudsakligen liparit förekommande sfäroliter ha benämnts l i t o f y s e r. E. E. Sfärometer (af grek. sfäi'ra, klot, och me'tron, mått), jys., ett instrument (jfr Ch au l nes), hvarmed man mäter tjockleken hos tunna plattor. Instrumentet (se tig.) placeras på en fullkomligt plan glasskifva, c, och skrufven nedskrufvas, tills spetsen vid dess nedre ända träffar glasskifvan, hvarefter den vid skrufven fastsittande graderade skifvans (k) ställning afläses i förhållande till graderingen på den uppstående linjalen b. Göres samma observation, sedan man höjt skrufven och därunder skjutit plattan n, så erhålles lätt denna plattas tjocklek, när man en gång för alla bestämt den förflyttning hos skrufven, som motsvarar en vridning af 1° hos den graderade skifvan k. R- R-* Sfärosiderit (af grek. s/oVra, klot, och sirderos, järn), miner. Se J ä r n m a l m e r, sp. 409. Sgambati [sgambäti], Giovanni, italiensk tonsättare, pianist och dirigent, f. 18 maj 1843 i Rom, d. där 14 dec. 1914, uppträdde redan i gossåren som pianovirtuos, blef elev af Liszt och debuterade 1866 som kompositör och dirigent i Rom, där han med förkärlek introducerade tysk musik med verk af Beethoven, Schumann, Brahms, Liszt m fl. Han bildade en kammarmusik-och 1874 en orkester-förening, företog utländska konsertresor som pianist och blef 187? pianoprofessor vid Ceciliaakademien i Rom, där han utvecklade ea betydande lärarverksamhet för elever från många länder (äfven Sverige). Han vardt led. af Franska institutet och 1912 af Mus. akad. i Stockholm. - Tillgifven den klassiska stilen och samtidigt starkt påverkad af nytyska skolan, var S. den, som i Italien bar den absoluta musikens fana