naturvetenskap befriade honom från många af de ensidigheter, som vidlådde den tidens tyska filosofi. S. var varmast intresserad af psykologi. 1819 utkom första delen af Menneskets aandelige natur og væsen ("Menniskans andeliga natur", öfv. i utdrag af L. Hammarsköld, 1827). Andra delen, som utkom 1828 och 1885 trycktes på nytt under titeln Læren om de menneskelige fölelser og lidenskaber, ger den bästa föreställningen om honom som psykolog. Särskildt läran om de sympatiska känslorna är vackert och varmt framställd. En grundtanke i hans psykologi är idén om den sporadiska utvecklingen: olika drifter och krafter uppstå, och endast genom deras inbördes kamp, genom en jäsningsperiod, uppnås den fulla harmonien. I sin intressanta bok Om forholdet imellem sjæl og legeme (1849) framställer han den teorien, att det är ett och samma lif, som träder i dagen i hjärnverksamheten och i medvetandets verksamhet. S:s allmänna filosofi går ut från erfarenheten och söker genom slutsatser därifrån vinna spekulativa resultat. Han lägger vikt därpå, att lagbundenheten i naturen tyder på en i allt och i alla verkande naturlag ("ett allvarande och all verkande"), men att å andra sidan finnas enskilda, bestämda utgångspunkter för hvarje naturverksamhet. Naturutvecklingen anser han fortskrida genom brytningen mellan de processer, som från olika utgångspunkter äro satta i rörelse. Så i hans Speculativ kosmologie (1846). I sin historiska naturuppfattning skiljer S. sig från den spekulativa filosofien och påminner om den moderna utvecklingsfilosofien. En kontinuerlig utveckling har enligt honom egt rum från "dimman" till den högsta formen af andligt lif. Denna dristiga uppfattning tillkämpade han sig dock först senare och stod urspr, nära den kyrkliga ortodoxien, men bortstöttes efter hand af dennas dogmatism och fanatism. -- Han häfdar ursprungligheten och berättigandet af den enskildes individuella religiositet; hvarje stark och lefvande tro är berättigad som en kraftig yttring af lifvets inre makt. I sin märkliga bok Meddelelser af indholdet af et skrift fra aaret 2135 (1858-62) kritiserar han skarpt den kyrkliga kristendomen och sätter i dess ställe "den fria gudshängifvenhetens sinnelag". I den politiska diskussionen deltog S. sedan 1832 med stor ifver. Först var han emot en konstitution och höll på ett konungadöme, som hade en folklig karaktär och tillät ett fullkomligt oförbehållsamt offentligt dryftande af alla statssaker. Efter 1848 anslöt han sig likväl öppet till den nya författningen, häfdade 1853 kraftigt ämbetsmännens politiska själfständighet och uppträdde 1865-66 som försvarare af allmän rösträtt. Hans princip var, att man framför allt skulle undvika ett klassherravälde. Men långt större betydelse än något politiskt spörsmål hade i hans ögon den sociala frågan. I sin ofvannämnda framtidsbok ansluter han sig till socialismens grundtanke samt skildrar ett utopiskt tillstånd, där stat, kyrka, skolor, pengar, egendom m. m. ej längre existera, men fullständigt lika villkor gälla för alla. Slutligen må nämnas de två vackra, högst egendomliga, poetiska och djupt religiösa Efterladte breve af Gabrielis (1:a samlingen 1826, 2:a saml. 1850; bägge i 5:e uppl. 1893) och Om poesie og konst (3 bd, 1834-69) samt den efter hans död utkomna Moralphilosophie (1878). 1868 lämnade S. sin lärostol vid universitetet. Han var ännu själskraftig samt bevarade sin förmåga af lefvande och hjärtlig sympati ända till sin död. Sedan 1856 var S. konferens-råd. H. Höffding.* Sibbo, kustsocken i Nylands län, Finland, är ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Helsingfors kontrakt, Borgå stift, Helsinge härad, Borgå domsaga. Areal 355 kvkm. 7,261 inv. (1913), de allra fleste svensktalande. A. G. F. Sibelin 1. Zibeline, text., en mjuk hel- eller halfylleväfnad, i tjocklek motsvarande tunt kläde, med långhårigt uppruggad, oftast melerad yta, som visar sparsamt med ljusa eller glänsande fibrer på en mörkare botten eller tvärtom. Väfves ofta randig. O. A. W. Sibelius, Johan (Jean) Julius Kristian, finländsk tonsättare, f. 8 dec. 1865 i Tavastehus. Sin första musikaliska undervisning (i pianospel) erhöll S. i hemmet af "moster Julia". Vid 15 års ålder fick han börja spela violin under ledning af kapellmästaren G. Levander. Med syskonen spelade han trio och deltog i kvartettspel inom flera familjer i staden. S. genomgick Tavastehus' finskspråkiga normalskola och blef student 1885; han började studera juridik och inskrefs samtidigt vid Musikinstitutet i Helsingfors. Snart öfvergaf S. de akademiska studierna för att helt egna sig åt musiken, studerade under fyra års tid teori och komposition för M. Wegelius och violinspel för Vasiljeff och Csillag, uppträdde med framgång som soloviolinist, kvartettspelare och komponist och afslutade kursen vid institutet i maj 1889 med en stråkkvartett i A moll. 1889-90 var S. elev af Becker i Berlin, året därpå af Fuchs och Goldmark i Wien. 1892 debuterade han i Helsingfors som orkesterkomponist med den symfoniska dikten Kullervo för kör och orkester. Därefter var han ett tiotal år anställd som lärare i teori och violinspel vid musikinstitutet i Helsingfors och filharmoniska sällskapets orkesterskola. Efter att 1900 ha följt nämnda sällskaps orkester på en konsertresa till Paris, Belgien, Holland och Skandinavien, hvarunder hans kompositioner utgjorde programmets tyngdpunkt, kallades han 1901 att dirigera egna kompositioner vid Allgem. deutscher tonkünstlervereins musikfest i Heidelberg; senare har han mottagit liknande kallelser från flera af Europas