musikstäder äfvensom inbjudits till Amerika. Af S:s kompositioner, som omfatta 82 opus tillhörande de flesta musikformer, må särskildt nämnas: 5 symfonier (n:r 1, E moll, 1899; n:r 2, D dur, 1902; n:r 3, C dur, 1905; n:r 4, A moll, samt n:r 5, Ess dur, 1915), konsert för violin med orkester (1903), de symfoniska dikterna "Kullervo", Skogsrået (1895) och Lemminkäinen och jungfrurna på ön (1895), orkesterdikterna En saga (1893; omarbetad 1902), Vårsång (1894), Finlandia (1901), Nattlig ridt och soluppgång (1907), Barden (1913), Aallottaret (Die Okeaniden, 1914), orkesterlegenderna Tuonelas svan (1893) och Lemminkäinen drager hemåt (1895, 1900), orkestersviterna Carelia (1893), Kung Kristian II (1898), Den älskande (1893, 1911), Pelleas och Melisande (1904), Belsassars gästabud (1905) och Svanehvit (1908), improvisationerna för kör och orkester Snöfrid (1896), Islossningen i Uleå älf (1897) och Sandels (1898), Atenarnes sång för gossröster och orkester (1897), pantomimen Scaramouche (1913), stråkkvartetten Voces intimæ (1909); kantater, tondikter för solosång och orkester (Koskenlaskian morsiamet, Luonnotar), ett åttiotal solosånger, ofta af stor innerlighet, manskvartetter (bl. a. Bröllop stundar), pianostycken m. m. S:s kompositioner bära prägeln af en ovanligt egenartad begåfning, glödande rik fantasi, mycken djärfhet i kolorit och harmoni, fullkomlig behärskning af musikens alla uttrycksmedel. Som ingen före honom har S. vidgat gränserna för den specifikt finländska tonkonsten, eröfrat åt denna en beståndande plats inom världsmusiken och åt sig själf namn som en af samtidens främsta tonsättare (jfr Finland, sp. 300). S. har vunnit en rad utmärkelser: han blef bl. a. led. af Mus. akad. i Stockholm 1906, hedersdoktor vid universiteten i Yale och Helsingfors 1914, titulärprofessor 1916, mottog kallelse till en professur vid k. k. mus. akad. i Wien, men afböjde kallelsen. Finska staten beviljade honom 1897 ett årligt tonsättargage af 3,000 mark, 1912 höjdt till 5,000. O. Asn. Sibenik [*i'b-], stad. Se Sebenico. Siberechts, Jan, flamsk, först på sista tiden fullt uppskattad landskaps- och genremålare, f. 1627 i Antwerpen, d. 1703 i London, var son till en skulptör med samma namn, blef mästare 1649, gifte sig 1652 och reste 1672 till England, där han vistades till sin död -- det är allt hvad man känner om hans lif. Antalet af hans arbeten, förut mycket ringa, har genom nyare undersökningar och jämförelser afsevärdt ökats. Mest bekanta äro hans landskap med figurer, såsom Landskap med en kyrka (dat. 1666) i Antwerpens museum, Bondgård (1660) i Bruxelles, Landskap med en slumrande herdinna i Münchens pinakotek, Landtlig scen i Louvre, Kanallandskap i Hannovers museum, flera Landskap på dörrarna och lådorna till ett skåp, tillhörigt grefve Lanckorónsky i Wien o. s. v., ådagaläggande, att S. som landskapsmålare är en flamsk parallell till holländaren Berchem och dennes efterföljare, men både i valet af motiv och som kolorist skiljer han sig mycket från dem. I stället för att som de sträfva att i sina italienska eller pseudo-italienska landskap återge söderns natur med dess glödande atmosfär, målar han hemlandets landskap, vanligen i en mörk ton, som bidrar att framhålla luftens klara silfverton. Särskildt märklig är han i sin behandling af ljuset, i hvars återgifvande han uppnår en strålande friskhet. Hans väl insatta figurer äro därtill utmärkt tecknade, och han har med stor framgång försökt sig äfven som genremålare, därvid närmast befryndad med Gonzales Coques. Så är fallet med en ypperlig, i kylig ton hållen elegant Interiör (dat. 1671) i Köpenhamns museum, med en mor vid sitt barns vagga, en piga, som sopar, och på väggarna två karakteristiska landskap af S., och med en annan Interiör med en förnäm familj i furst Liechtensteins samling i Wien. O. G-g. Siberit, miner., rosenröd turmalin (se d. o.); den används till smycken. A. Hng. Siberoet (Siberut), ö. Se Montawi. Sibethyenan 1. Jordvargen, Proteles lalandii, zool., har en viss yttre likhet med en hyena, ehuru den inre byggnaden snarare pekar hän mot skunkdjuren (Viverridæ). Den lifnär sig ej af större djur, utan dess föda utgöres af termiter, insektlarver, as o. d. Dessutom har man gjort den märkliga iakttagelsen, att den angriper lamm och unga getter ej för att förtära deras kött, utan för att komma åt mjölken, som finnes i deras magsäck. På grund af detta lefnadssätt äro sibethyenans kindtänder -- och därigenom afviker densamma från andra rofdjur -- ytterligt förkrympta, små, skilda från hvarandra samt ej flera än fyra på hvardera sidan i öfverkäken och tre eller mer sällan fyra på hvardera sidan i underkäken. Vidare är den betydligt mindre och svagare (kroppslängd omkr. 80 cm., svanslängd 30 cm.) än t. o. m. den minsta hyenarten, den strimmiga hyenan, med hvilken den eljest har ganska stor yttre likhet; den är försedd med en lång ryggman, och å kroppens sidor finnas mörkare tvärstrimmor. Framfötterna ha fem tår (hos hyenorna fyra), bakfötterna fyra. Sibethyenan förekommer från Somali genom Central-Afrika till Kapkolonien. Den är ett nattligt djur, som om dagarna bebor jordhålor. L-e. Sibetkatten, zool. Se Civetten. Sibetolja. Se Civetten, sp. 364. Sibetråttan, Bisamråttan, Ondatra, Fiber zibethicus, zool., är den enda arten af ett gnagarsläkte, som skiljer sig från sorksläktet (se d. o.) förnämligast genom sin från sidorna