Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibenik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
musikstäder äfvensom inbjudits till Amerika. Af S:s
kompositioner, som omfatta 82 opus tillhörande de
flesta musikformer, må särskildt nämnas: 5 symfonier
(n:r 1, E moll, 1899; n:r 2, D dur, 1902; n:r 3,
C dur, 1905; n:r 4, A moll, samt n:r 5, Ess dur,
1915), konsert för violin med orkester (1903), de
symfoniska dikterna "Kullervo", Skogsrået (1895)
och Lemminkäinen och jungfrurna på ön (1895),
orkesterdikterna En saga (1893; omarbetad 1902),
Vårsång (1894), Finlandia (1901), Nattlig ridt och
soluppgång (1907), Barden (1913), Aallottaret (Die
Okeaniden, 1914), orkesterlegenderna Tuonelas svan
(1893) och Lemminkäinen drager hemåt (1895, 1900),
orkestersviterna Carelia (1893), Kung Kristian II
(1898), Den älskande (1893, 1911), Pelleas och
Melisande (1904), Belsassars gästabud (1905)
och Svanehvit (1908), improvisationerna för kör
och orkester Snöfrid (1896), Islossningen i Uleå
älf (1897) och Sandels (1898), Atenarnes sång för
gossröster och orkester (1897), pantomimen Scaramouche
(1913), stråkkvartetten Voces intimæ (1909);
kantater, tondikter för solosång och orkester
(Koskenlaskian morsiamet, Luonnotar), ett åttiotal
solosånger, ofta af stor innerlighet, manskvartetter
(bl. a. Bröllop stundar), pianostycken m. m. S:s
kompositioner bära prägeln af en ovanligt egenartad
begåfning, glödande rik fantasi, mycken djärfhet
i kolorit och harmoni, fullkomlig behärskning af
musikens alla uttrycksmedel. Som ingen före honom
har S. vidgat gränserna för den specifikt finländska
tonkonsten, eröfrat åt denna en beståndande plats
inom världsmusiken och åt sig själf namn som en
af samtidens främsta tonsättare (jfr Finland,
sp. 300). S. har vunnit en rad utmärkelser:
han blef bl. a. led. af Mus. akad. i Stockholm
1906, hedersdoktor vid universiteten i Yale och
Helsingfors 1914, titulärprofessor 1916, mottog
kallelse till en professur vid k. k. mus. akad. i
Wien, men afböjde kallelsen. Finska staten
beviljade honom 1897 ett årligt tonsättargage
af 3,000 mark, 1912 höjdt till 5,000.
O. Asn.
Sibenik [*i’b-], stad. Se Sebenico.
Siberechts, Jan, flamsk, först på sista tiden fullt
uppskattad landskaps- och genremålare, f. 1627 i
Antwerpen, d. 1703 i London, var son till en skulptör
med samma namn, blef mästare 1649, gifte sig 1652 och
reste 1672 till England, där han vistades till sin
död – det är allt hvad man känner om hans lif. Antalet
af hans arbeten, förut mycket ringa, har genom nyare
undersökningar och jämförelser afsevärdt ökats. Mest
bekanta äro hans landskap med figurer, såsom Landskap
med en kyrka (dat. 1666) i Antwerpens museum, Bondgård
(1660) i Bruxelles, Landskap med en slumrande herdinna
i Münchens pinakotek, Landtlig scen i Louvre,
Kanallandskap i Hannovers museum, flera Landskap
på dörrarna och lådorna till ett skåp, tillhörigt
grefve Lanckorónsky i Wien o. s. v., ådagaläggande,
att S. som landskapsmålare är en flamsk parallell
till holländaren Berchem och dennes efterföljare, men
både i valet af motiv och som kolorist skiljer han sig
mycket från dem. I stället för att som de sträfva att
i sina italienska eller pseudo-italienska landskap
återge söderns natur med dess glödande atmosfär,
målar han hemlandets landskap, vanligen i en
mörk ton, som bidrar att framhålla luftens klara
silfverton. Särskildt märklig är han i sin behandling
af ljuset, i hvars återgifvande han uppnår en
strålande friskhet. Hans väl insatta figurer äro
därtill utmärkt tecknade, och han har med stor
framgång försökt sig äfven som genremålare, därvid
närmast befryndad med Gonzales Coques. Så är fallet
med en ypperlig, i kylig ton hållen elegant Interiör
(dat. 1671) i Köpenhamns museum, med en mor vid sitt
barns vagga, en piga, som sopar, och på väggarna
två karakteristiska landskap af S., och med en annan
Interiör med en förnäm familj i furst Liechtensteins
samling i Wien.
O. G-g.
Siberit, miner., rosenröd turmalin (se d. o.); den
används till smycken.
A. Hng.
Siberoet (Siberut), ö. Se Montawi.
Sibethyenan 1. Jordvargen, Proteles lalandii, zool.,
har en viss yttre likhet med en hyena, ehuru den
inre byggnaden snarare pekar hän mot skunkdjuren
(Viverridæ). Den lifnär sig ej af större djur,
utan dess föda utgöres af termiter,
insektlarver, as o. d. Dessutom har man gjort
den märkliga iakttagelsen, att den angriper lamm och
unga getter ej för att förtära deras kött, utan för
att komma åt mjölken, som finnes i deras magsäck. På
grund af detta lefnadssätt äro sibethyenans kindtänder
– och därigenom afviker densamma från andra rofdjur
– ytterligt förkrympta, små, skilda från hvarandra
samt ej flera än fyra på hvardera sidan i öfverkäken
och tre eller mer sällan fyra på hvardera sidan i
underkäken. Vidare är den betydligt mindre och svagare
(kroppslängd omkr. 80 cm., svanslängd 30 cm.) än
t. o. m. den minsta hyenarten, den strimmiga hyenan,
med hvilken den eljest har ganska stor yttre likhet;
den är försedd med en lång ryggman, och å kroppens
sidor finnas mörkare tvärstrimmor. Framfötterna ha fem
tår (hos hyenorna fyra), bakfötterna fyra. Sibethyenan
förekommer från Somali genom Central-Afrika till
Kapkolonien. Den är ett nattligt djur, som om dagarna
bebor jordhålor.
L-e.
Sibetkatten, zool. Se Civetten.
Sibetolja. Se Civetten, sp. 364.
Sibetråttan, Bisamråttan, Ondatra, Fiber zibethicus,
zool., är den enda arten af ett gnagarsläkte, som
skiljer sig från sorksläktet (se d. o.) förnämligast
genom sin från sidorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
