Sicco [si'kkå], påfven Johannes XVII:s (se d. o.) egentliga namn. Siccopreparat (af lat. si'ccus, torr), farm. med., ett järnmedel mot anemi, bestående väsentligen af intorkadt kreatursblod, förekommer i handeln i små kapslar eller i mörkbruna tabletter. Det har blott ringa värde som läkemedel, då det järnhaltiga blodfärgämnet sönderdelas i magen och produkterna uppsugas dåligt. <tab>C. G. S. Sic erat in fatis, lat., så stod det skrifvet i ödets bok, i stjärnorna, citat ur Ovidius (”Fasti”, I, 481). Sichem (Sikem), stad. Se Nabulus. Sichota alin, en bergskedja i Sibiriska kustprovinsen, går från Peter den stores vik i s. utefter kusten på 50 till 130 km. afstånd från denna, upp till Amurs mynning i n. I sin södra del, som är högst, når berget en höjd af 1,500 m. och däröfver. S. består till sin kärna af granit och gnejs med karbonisk kalk, trias, jura och miocen i sina högre delar. Basalt och trakyt uppträda på flera ställen. Berget afspärrar det bakom liggande landet h. o. h. från kusten. <tab>J. F. N. Sicht, ty., sjöv. och hand. Se Sikt. Sicilianare, äfven Sicilian, inbyggare på Sicilien. — Adj. Siciliansk. Siciliani [sitji-], Pietro, italiensk positivistisk filosof, f. 1835, d. 1886, var professor i Bologna och skref bl. a. Della statistica e del metodo numerico (1861), Della legge storica e del movimento filosofico e politico del pensiero italiano (1862), Del rinnovamento della filosofia positiva italiana (1871), Proleçomeni alla moderna psicogenia (1878), Socialismo, darwinismo e sociologia moderna (1879) och La nuova biologia (1885). <tab>S—e. Siciliano [sitjilianå] l. Alla siciliana (fr. sicilienne), gammal syditaliensk landtlig dans, som rör sig lugnt i 6/8 eller 12/8 takt, förekom förr ofta som pastoral andantesats i orkester- och kammarmusik (hos Bach, Händel m. fl.) och äfven senare som arioso i operor (Pergolese, Händel, Mozart, Meyerbeer, Mascagni). <tab>E. F—t. Sicilianska aftonsången (it. Vespro siciliano) kallas den resning, som 30 mars 1282 utbröt i Palermo och genom hvars följder konungahuset Anjou i Neapel och fransmännen fördrefvos från ön. Resningen har förut skildrats som resultatet af en vidt utbredd, planmässig sammansvärjning, i hvilken en rad sicilianska adelsmän, såsom Giovanni da Procida (se denne), spelat en betydande roll. Nyare forskningar ha gett vid handen, att det mord på fransmännen, som egde rum i Palermo 30 mars, ingalunda var följden utaf en sådan sammansvärjning, utan endast ett spontant uttryck af folkets förbittring emot fransmännen. En tillfällighet (en fransman skymfade en siciliansk dam under aftonsången) blef signalen till ett plötsligt öfverfall från befolkningens sida på de länge hatade fransmännen, hvilka skoningslöst nedhöggos. Revolutionen spred sig till Siciliens öfriga städer. Peter III:s af Aragonien landstigning vid Trapani i aug. s. å. medförde, att Karl af Anjou måste öfverge Sicilien. Mellan Aragonien och huset Anjou i Neapel fortfor striden om Siciliens besittning till 1302, då ön erkändes som en del af det stora aragonska väldet. Uttrycket ”sicilianska aftonsången” var okändt för samtiden. Det har användts först vid midten af 1400-talet och blifvit allmänt gängse först i början af 1500-talet. Litt.: Amari, ”La guerra del vespro siciliano” (3 bd, 9:e uppl. 1886), Cartellieri, ”Peter von Aragon und die sizilianische vesper” (1904). <tab>(E. N—nn.) Sicilicus, fornromersk vikt- och måttdel, i allmänhet 1/48, = 1/48 as l. libra = 1/4 uns = 6,8 gr.; 1/48 fot = 1/4 tum; 1/48 jugerum (plogland). Sicilien (it. Sicilia, grek. Sikelía och Trinakría), Medelhafvets största, bördigaste och tätast befolkade ö, ligger mellan 12° 25′ och 15° 39′ ö. lgd samt mellan 36° 39′ och 38° 18′ n. br. samt utgör ett landskap (compartimento) i konungariket Italien (se 2 kartor, nutida och forntids-, till art. Italien). Från italienska halfön, Kalabrien, skiljes S. genom det på smalaste stället endast 3,15 km. breda Messinasundet; från den närmaste punkten på afrikanska kusten till S. är afståndet 120 km. S:s yta bildar en triangel (däraf det hos forntidens skalder förekommande namnet Trinacria), hvars spets i n. ö. är Punta del Faro, i v. Capo Boeo och i s. Capo Passero. — Arealen är 25,738 kvkm. (däri inberäknadt Lipariska och Egadiska öarna, Ustica samt Linosa, Lampedusa, Lampione och Pantelleria v. om Malta). — Kust- och ytbildning. Norra kusten, vid Tyrrhenska hafvet, är brant och har några sjöfarten gynnande bukter, Palermo- och Castellammarevikarna; äfven östra kusten, mot Messinasundet och Joniska hafvet, har några vikar, de viktigaste vid Catania, Agosta och Siracusa. Däremot äro de södra och västra kusterna låga och sakna vikar. Hela kustlängden är 1,115 km. S. har en gång sammanhängt med Italiens fastland, men lösrycktes därifrån genom den sänkning, som under tertiärtiden egde rum i n. och ö., där kusterna därför äro brantast och vulkaniska samt hafsdjupet störst. Äfven med norra Afrika egde en landförbindelse rum ända in i kvartärtiden, men åt detta håll blef sänkningen ej så stor, hvarför en submarin tröskel förenar S. med Afrika. I sammanhang med den tertiära omstörtningen höjde sig då öns högsta berg, vulkanen Etna (3,279 m.), ur en vik, hvars öfriga del nu upptages af slätten vid Catania (se Etna med fig.). Det gamla sammanhanget med Kalabrien visar sig bl. a. däri, att Kalabriska Apenninerna fortsätta i en kedja, som går igenom nordöstra S., Monti Peloritani, hvilka i Tre Fontane nå 1,374 m. och äro ett stycke af den kalabriska gnejszonen. I v. fortsättas de af Caronie (Monti Nebrodi) af betydande kamhöjd och med topparna Monte Sori (1,846 m.) och Monte Castelli (1,566 m.). Dessa berg bestå af tertiär sandsten och äro S:s glesast befolkade område. Deras fortsättning åt v. är Le Madonie, som har mindre utsträckning, men norra S:s högsta topp, Antenna (1,975 m.). I västra S:s bergland kan man ej urskilja någon hufvudkedja utefter kusten; det består af små trias- och juramassiv, af hvilka några nå ansenlig höjd, såsom Monte Cammarata (1,579 m.) och Rocca Busambra (1,615 m.) i det inre landet. Från den höga norra kusten sänker sig S. sakta mot den södra kusten; dock finnes i öns sydöstra del ett fristående bergland, Monti Iblei, hvars högsta topp är Monte Lauro (985 m.). Monti Iblei ligga helt utanför det apenninska bergssystemet och äro bildade af miocena och