Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sicilien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
600,000 ton. Salt framställes i stor myckenhet i
saliner, mest på västkusten (Trapani). Industrien
är mycket obetydlig, handeln har däremot utvecklats
betydligt efter 1860. Södra kusten, som af naturen
saknar hamnar, har fått en dyrbar hamnanläggning
i Porto Empedocle. F. ö. äro Messina och Palermo
de förnämsta handels- och sjöstäderna. Järnvägar
genomkorsa nu ön i flera riktningar och hade 1913
en längd af 1,563 km. S. är deladt i 7 provinser:
Palermo, Trapani, Girgenti, Caltanissetta, Siracusa,
Catania och Messina. I kyrkligt hänseende indelas
S. i 5 ärkestift (Catania, Messina, Monreale, Palermo,
Siracusa) och i 12 biskopsstift.
Litt.: Se Italien, sp. 1048. Dessutom A. Rumpelt,
"S. und die sicilianer" (2 bd, 1902–07), K. Kastman,
"S. Land och folk" (1904), G. Wermert, "Die
insel S. in volkswirtschaftlicher, kultureller
und sozialer beziehung" (1905), Th. Fischer,
"Die sizilische frage" (i "Mittelmeerbilder"
I), och Bruccoleri, "La Sicilia di Oggi" (1914).
J. F. N.
Historia. På grund af sitt geografiska läge
som förbindelseled mellan Europa och Afrika
har S. varit en mötesplats för italienska och
afrikanska folk. Ett folk har aldrig burit upp dess
kultur. Dess äldsta befolkning, sikanerna, torde ha
varit ett förindoeuropeiskt (libysk-iberiskt) folk och
stamfäder för sikulerna, efter hvilka ön uppkallats;
ett tredje folkslag, elymerna, tillhörde måhända
den liguriska folkgruppen. Feniciska kolonier under
form af handelsfaktorier grundlades måhända före
Kartagos anläggning på öns uddar och de närbelägna
öarna. Grekisk kolonisation på S:s östkust började
enligt traditionen redan 735 f. Kr., då Naxos
grundlades af kolonister från Chalkis (Eubea). Från
Naxos grundlades Katana (Catania) vid kusten
och Leontinoi inne i landet. Från Korint
grundlades enligt traditionen 734 f. Kr. Syrakusa och
senare, från Megara, Hyblaia; af större betydelse blef
det från den sistnämnda bosättningen grundlagda
Selinus på öns sydvästra kust. Från Rhodos grundlades
med hjälp af utvandrare från Kreta omkr. 689 f. Kr.
Gela och ett århundrade senare från denna ort
Akragas (Agrigentum), som blef S:s näst Syrakusa
mest betydande stad. I det inre af ön bibehöllo sig
oberoende sikuliska samhällsbildningar. Kolonierna
nådde tidigt stor blomstring. Under 600-talet
f. Kr. visade sig i den inre styrelsen
samma utveckling som i Grekland. "Tyranner"
(envåldshärskare) uppstodo och lyckades utvidga sitt
och sin stads maktområde. En af de mest bekanta af
de tidigare tyrannerna var Falaris (se denne), som
omkr. 565 f. Kr. tog och lyckades behålla makten i
Akragas. Allmänt blef tyranniet på S. först under det
följande årh., då det kan betraktas som den gängse
styrelseformen. Tyranniets nya uppsving utgick
från Gela, där Kleandros omkr. 600 f. Kr. störtat
den där rådande oligarkien (fåmannaväldet). Hans
efterträdare Hippokrates underkufvade sikulerna i
södra delen af ön och grekiska städer, såsom Naxos
och Leontinoi. Syrakusa lyckades endast med svårighet
värja sig. Hippokrates’ efterträdare, Gelon (se denne;
d. 478 f. Kr.), underkufvade Syrakusa. Genom sin
förbindelse med Akragas’ tyrann Theron,
som i midten af S. grundlagt ett betydande välde,
stärktes Gelons ställning i hög grad. Tyrannerna
sökte alltså skapa territorialstater, som gingo vida
utöfver de ursprungliga stadsstaterna. Denna fas
af tyranniets utveckling blef af afgörande vikt i
kampen med utländska motståndare. Kartagos expansion
sträckte sig i början af 500-talet f. Kr. äfven till
S., där det hade stöd af de feniciska kolonierna
och af elymerna i Eryx och Segesta. Samtidigt med
persernas angrepp på Grekland sökte kartagerna,
tydligen i samförstånd med de förre, att underkufva
de grekiska kolonierna på S. Genom segern vid
Himera 480 f. Kr. lyckades Gelon och Theron
hejda den kartagiska expansionen och inskränka
kartagernas välde till öns nordvästra del. Af
stor betydelse var äfven sicilianarnas deltagande
i de italienske grekernas strider mot etruskerna;
Syrakusas flotta segrade 474 f. Kr. i sjöslaget vid
Cumæ, som gjorde slut på etruskernas herravälde
öfver Tyrrhenska hafvet. Syrakusas maktställning
nådde vid denna tid sin höjdpunkt; efter Therons död
(472 f. Kr.) behärskade det nästan hela det grekiska
S. Under Hieron (se d. o. 1; d. 467 f. Kr.), som
fullföljde sin broder Gelons gärning, nådde äfven den
grekiska kulturen på S. hög blomstring. Efter Hierons
död lyckades brodern Thrasybulos blott för en kort tid
behålla makten. Öfverallt i städerna bröt demokratien
igenom. Minnen från periodens blomstringstid
äro ruinerna af de väldiga byggnadsverken i
Akragas och Selinus. Bland demokratiens ledare
framstod t. ex. Empedokles (se denne) från Akragas
(midten af 400-talet). Inre strider mellan olika
samhällsklasser, hvilka det kraftiga tyranniet
kunnat dämpa, utbröto i flera städer. Af större
betydelse var sikulernas nationella rörelse, som
i Duketios fick en betydande ledare. Försöken till
anfall på de grekiska städerna slutade med dessas
seger och hellenismens allt starkare kringgripande
på ön. – Redan på 500-talet f. Kr. var den atenska
handeln på S. betydande. Med den atenska sjömaktens
utveckling följde sträfvanden att äfven i den grekiska
kolonialvärlden iakttaga sina intressen. Redan
450 f. Kr. slöt Egesta en förbindelse med Aten,
och 433–432 f. Kr. slöto sig Leontinoi och andra
joniska städer till Aten till skydd mot Syrakusas
stormaktspolitik. Atenska flottexpeditioner företogos
427 och 425 f. Kr. till ön, utan att dock medföra
några mera betydande resultat. Deras uppträdande
synes snarast ha bidragit till försoning mellan de
olika stridande parterna. Hermokrates’ princip,
"S. för sikelioterna", segrade på fredskongressen
i Gela 424 f. Kr. Aten betogs härigenom för ett
årtionde möjligheten af ett ingripande. Under vintern
416–415 f. Kr. förändrades läget. Segesta begärde
understöd från Aten. Det demokratiska partiet där,
som tillkämpat sig makten, afsåg att genom en i stort
utförd expedition till S. kunna krossa det doriska
Syrakusa, hvilket skulle medföra herraväldet på S. och
genom en betydande maktförstärkning för Aten bidraga
till stärkande af dess politik mot Sparta. Den stora
expeditionen 415–413 f. Kr. misslyckades till följd af
bristande enighet i ledningen och af underskattning
af motståndarnas resurser, hvilka genom en spartansk
hjälpkår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
