600,000 ton. Salt framställes i stor myckenhet i saliner, mest på västkusten (Trapani). Industrien är mycket obetydlig, handeln har däremot utvecklats betydligt efter 1860. Södra kusten, som af naturen saknar hamnar, har fått en dyrbar hamnanläggning i Porto Empedocle. F. ö. äro Messina och Palermo de förnämsta handels- och sjöstäderna. Järnvägar genomkorsa nu ön i flera riktningar och hade 1913 en längd af 1,563 km. S. är deladt i 7 provinser: Palermo, Trapani, Girgenti, Caltanissetta, Siracusa, Catania och Messina. I kyrkligt hänseende indelas S. i 5 ärkestift (Catania, Messina, Monreale, Palermo, Siracusa) och i 12 biskopsstift. Litt.: Se Italien, sp. 1048. Dessutom A. Rumpelt, "S. und die sicilianer" (2 bd, 1902--07), K. Kastman, "S. Land och folk" (1904), G. Wermert, "Die insel S. in volkswirtschaftlicher, kultureller und sozialer beziehung" (1905), Th. Fischer, "Die sizilische frage" (i "Mittelmeerbilder" I), och Bruccoleri, "La Sicilia di Oggi" (1914). J. F. N. Historia. På grund af sitt geografiska läge som förbindelseled mellan Europa och Afrika har S. varit en mötesplats för italienska och afrikanska folk. Ett folk har aldrig burit upp dess kultur. Dess äldsta befolkning, sikanerna, torde ha varit ett förindoeuropeiskt (libysk-iberiskt) folk och stamfäder för sikulerna, efter hvilka ön uppkallats; ett tredje folkslag, elymerna, tillhörde måhända den liguriska folkgruppen. Feniciska kolonier under form af handelsfaktorier grundlades måhända före Kartagos anläggning på öns uddar och de närbelägna öarna. Grekisk kolonisation på S:s östkust började enligt traditionen redan 735 f. Kr., då Naxos grundlades af kolonister från Chalkis (Eubea). Från Naxos grundlades Katana (Catania) vid kusten och Leontinoi inne i landet. Från Korint grundlades enligt traditionen 734 f. Kr. Syrakusa och senare, från Megara, Hyblaia; af större betydelse blef det från den sistnämnda bosättningen grundlagda Selinus på öns sydvästra kust. Från Rhodos grundlades med hjälp af utvandrare från Kreta omkr. 689 f. Kr. Gela och ett århundrade senare från denna ort Akragas (Agrigentum), som blef S:s näst Syrakusa mest betydande stad. I det inre af ön bibehöllo sig oberoende sikuliska samhällsbildningar. Kolonierna nådde tidigt stor blomstring. Under 600-talet f. Kr. visade sig i den inre styrelsen samma utveckling som i Grekland. "Tyranner" (envåldshärskare) uppstodo och lyckades utvidga sitt och sin stads maktområde. En af de mest bekanta af de tidigare tyrannerna var Falaris (se denne), som omkr. 565 f. Kr. tog och lyckades behålla makten i Akragas. Allmänt blef tyranniet på S. först under det följande årh., då det kan betraktas som den gängse styrelseformen. Tyranniets nya uppsving utgick från Gela, där Kleandros omkr. 600 f. Kr. störtat den där rådande oligarkien (fåmannaväldet). Hans efterträdare Hippokrates underkufvade sikulerna i södra delen af ön och grekiska städer, såsom Naxos och Leontinoi. Syrakusa lyckades endast med svårighet värja sig. Hippokrates' efterträdare, Gelon (se denne; d. 478 f. Kr.), underkufvade Syrakusa. Genom sin förbindelse med Akragas' tyrann Theron, som i midten af S. grundlagt ett betydande välde, stärktes Gelons ställning i hög grad. Tyrannerna sökte alltså skapa territorialstater, som gingo vida utöfver de ursprungliga stadsstaterna. Denna fas af tyranniets utveckling blef af afgörande vikt i kampen med utländska motståndare. Kartagos expansion sträckte sig i början af 500-talet f. Kr. äfven till S., där det hade stöd af de feniciska kolonierna och af elymerna i Eryx och Segesta. Samtidigt med persernas angrepp på Grekland sökte kartagerna, tydligen i samförstånd med de förre, att underkufva de grekiska kolonierna på S. Genom segern vid Himera 480 f. Kr. lyckades Gelon och Theron hejda den kartagiska expansionen och inskränka kartagernas välde till öns nordvästra del. Af stor betydelse var äfven sicilianarnas deltagande i de italienske grekernas strider mot etruskerna; Syrakusas flotta segrade 474 f. Kr. i sjöslaget vid Cumæ, som gjorde slut på etruskernas herravälde öfver Tyrrhenska hafvet. Syrakusas maktställning nådde vid denna tid sin höjdpunkt; efter Therons död (472 f. Kr.) behärskade det nästan hela det grekiska S. Under Hieron (se d. o. 1; d. 467 f. Kr.), som fullföljde sin broder Gelons gärning, nådde äfven den grekiska kulturen på S. hög blomstring. Efter Hierons död lyckades brodern Thrasybulos blott för en kort tid behålla makten. Öfverallt i städerna bröt demokratien igenom. Minnen från periodens blomstringstid äro ruinerna af de väldiga byggnadsverken i Akragas och Selinus. Bland demokratiens ledare framstod t. ex. Empedokles (se denne) från Akragas (midten af 400-talet). Inre strider mellan olika samhällsklasser, hvilka det kraftiga tyranniet kunnat dämpa, utbröto i flera städer. Af större betydelse var sikulernas nationella rörelse, som i Duketios fick en betydande ledare. Försöken till anfall på de grekiska städerna slutade med dessas seger och hellenismens allt starkare kringgripande på ön. -- Redan på 500-talet f. Kr. var den atenska handeln på S. betydande. Med den atenska sjömaktens utveckling följde sträfvanden att äfven i den grekiska kolonialvärlden iakttaga sina intressen. Redan 450 f. Kr. slöt Egesta en förbindelse med Aten, och 433--432 f. Kr. slöto sig Leontinoi och andra joniska städer till Aten till skydd mot Syrakusas stormaktspolitik. Atenska flottexpeditioner företogos 427 och 425 f. Kr. till ön, utan att dock medföra några mera betydande resultat. Deras uppträdande synes snarast ha bidragit till försoning mellan de olika stridande parterna. Hermokrates' princip, "S. för sikelioterna", segrade på fredskongressen i Gela 424 f. Kr. Aten betogs härigenom för ett årtionde möjligheten af ett ingripande. Under vintern 416--415 f. Kr. förändrades läget. Segesta begärde understöd från Aten. Det demokratiska partiet där, som tillkämpat sig makten, afsåg att genom en i stort utförd expedition till S. kunna krossa det doriska Syrakusa, hvilket skulle medföra herraväldet på S. och genom en betydande maktförstärkning för Aten bidraga till stärkande af dess politik mot Sparta. Den stora expeditionen 415--413 f. Kr. misslyckades till följd af bristande enighet i ledningen och af underskattning af motståndarnas resurser, hvilka genom en spartansk hjälpkår