under Gylippos fingo en betydande förstärkning. Förbindelsen mellan Syrakusa och Sparta fortfor äfven efter det atenska nederlaget 413 f. Kr., en syrakusansk flotta deltog i det dekeleiska kriget mot Aten. Mot kartagiska expansionsförsök, som hade sin grund i Segestas bön om hjälp mot Selinus 410 f. Kr., fingo sicilianarna utkämpa hårda strider. Den kartagiska hären under Hannibal och Himilko intog Selinus, Himera, Akragas och Gela samt sträfvade efter att underlägga sig herraväldet öfver hela ön. Under kriget med Kartago hade i Syrakusa strategämbetet vunnit allt större betydelse. I besittning häraf lyckades Dionysios (se d. o. 1) 406 f. Kr. tillkämpa sig makten. Sikulerna tvingades att erkänna sig beroende af Syrakusa. De från Chalkis anlagda städerna Katana, Naxos, Leontinoi eröfrades. Äfven Kartagos besittningar på ön angrepos af Dionysios. Stödd af hjälptrupper från Sparta och Korint, lyckades han vid ett utfall från det belägrade Syrakusa vinna en afgörande seger 396 f. Kr. Kartagos välde inskränktes till det feniciska området i v. Dionysios' välde omfattade till slut två tredjedelar af S. och därjämte stora områden i södra Italien m. m. Efterträdaren, Dionysios d. y. (se d. o. 2), mäktade ej upprätthålla det stora väldet, han fördrefs 356 f. Kr. af Dion (se denne), hvars försök att i Platons anda åstadkomma en idealstat sprängde riket. Med understöd från grekiskt håll gingo kartagerna åter anfallsvis till väga mot Syrakusa. Timoleon (se denne), som i spetsen för en hjälphär från Korint anlände till S. 345 f. Kr., återställde demokratien i Syrakusa och slog kartagerna, hvarefter dessas makt åter inskränktes till västra S. De grekiska städerna sammanslötos i ett förbund. Efter Timoleons död omkr. 337 f. Kr. följde åter oligarkiska eller monarkiska reaktioner i flera städer, som i sin ordning förorsakade nya strider mellan samhällena. Agathokles (se denne; 317--289 f. Kr.) lyckades genomdrifva Syrakusas hegemoni öfver ön, och han förde framgångsrikt krig mot kartagerna, som han angrep t. o. m. i Afrika. Men efter hans död upplöstes enheten på S., en rad smärre tyrannstater uppstod. Kartagerna gingo åter anfallsvis till väga. Konung Pyrrhos i Epirus, som 278--276 f. Kr. kallats till hjälp af sicilianerna, återställde förbundet mellan småstaterna och bemäktigade sig kartagiska städer, såsom Eryx och Panormos. Hans herravälde betecknar det sista uppsvinget af de hellenska statsbildningarna på S. Striden mellan regenten i Syrakusa, Hieron (se d. o. 2), och de kampaniska legotrupperna, mamertinerna, förde till romarnas ingripande och, som en följd däraf, till kartagernas ("punernas") kamp med dem om S., det första puniska kriget (264--241 f. Kr.; se Romerska riket, sp. 730), hvarigenom romarna blefvo herrar öfver större delen af S. De olika grekiska kommunerna intogo en olikartad ställning till Romerska riket. Såväl fullständig själfstyrelse som fullt beroende och skattskyldighet förekommo. Efter att ha styrts från Rom fick ön 227 f. Kr. en särskild styrelse. S. blef Roms första provins och styrdes af en pretor. Andra puniska kriget (218--201 f. Kr.) medförde öns fullständiga underkufvande. På grund af sin bördighet spelade S. ("Roms kornbod") stor roll för romerska staten. De agrariska förhållandena på ön, där ett fullständigt latifundiesystem härskade, föranledde gång på gång sociala strider. De mest betydande af dessa voro slafkrigen 140--132 och 103--100 f. Kr. Romerska ståthållare använde sin ställning till en konsekvent utsugningspolitik. Ryktbar genom Ciceros anklagelse är särskildt Verres' pretur 73--71 f. Kr. 42--36 f. Kr. härskade Sextus Pompejus på ön. Italienska inflyttningar i större skala egde rum, t. ex. efter S. Pompejus' störtande, då Octavianus lät en del af sina soldater bosätta sig på S. och bröt det grekiska elementets ställning på ön, som under kejsartiden blef fullständigt latiniserad. S. omfattade två preturer. S. eröfrades af vandalerna 440 och tillhörde sedan 491 östgoterna samt styrdes af en gotisk grefve. Bysans (Östromerska riket) eröfrade ön 535, men större delen af densamma lyckades östgotakonungen Totila återvinna 550. Vid hans fall blef bysantinska väldet obestridt. Kejsar Konstans II (641--668) förlade under återvägen från ett krigståg mot langobarderna sitt residens till ön (han mördades i Syrakusa 668). Under århundraden stredo bysantiner och araber om herraväldet öfver S. De första arabiska infallen, under 600-talet, blefvo ej af någon större betydelse. Från 827 togo de allt starkare fart, förorsakade af upproriska sicilianares ansökningar om hjälp mot Bysans. Eufemios, en grekisk upprorsmakare, begärde hjälp af den aglabidiske härskaren Ziyadet Allah i Kairouan. Men hjälparna ställde snart för sig målet att underkufva ön. Messina föll 843, och 878 bemäktigade de sig Syrakusa; de kristnas sista ort, Rametta, måste 965 ge sig. S. blef nu ett af hufvudsätena för den arabiska kulturen. Palermo var hufvudorten i det arabiska väldet, dess handel och industri nådde hög utveckling. En rad kulturväxter, såsom bomullsbusken och sockerröret, infördes vid denna tid. De storartade byggnaderna liksom i ännu högre grad litteraturen bära vittne om arabernas höga kultur. Deras maktställning försvagades genom inre strider. Emiren af Sicilien Abulafar slöt förbund med Bysans, och den till hans hjälp 1038 sände Maniakes intog större delen af ön, men han återkallades, och eröfringarna gingo förlorade. Efter 1060 anfölls S. af normander, som under ledning af Roger de Hauteville (se Roger 2) efter trettioåriga strider eröfrade ön. Af påfven Urban II bekräftades 1085 Rogers besittning af ön, den normandiske fursten erhöll full rätt öfver kyrkan i sitt rike. Rogers son, Roger II (se Roger 3; 1105--54), förenade med S. äfven Neapel jämte Capua och Apulien till ett betydande rike och erhöll af påfven 1130 titeln konung af S., lät kröna sig och tog Palermo till hufvudstad. Den normandisk-sicilianska staten betecknar en ny glansperiod i S:s historia. Genom blandning af grekiska, arabiska, normandiska och italienska element nådde kulturen hög utveckling. Hoflifvet med sitt harem hade fullt österländsk prägel. Riket var ur flera synpunkter den första moderna statsbildningen, styrd af en centraliserad byråkratisk förvaltning. Såväl bysantinska som arabiska institutioner efterbildades, bland de senare t. ex. en hög domstol i kriminalmål. Den finansiella förvaltningen med stående skatter och statsmonopol nådde hög