utveckling. Tolerans rådde, såväl romerska och grekiska katoliker som araber och judar fingo utan intrång förrätta sin religionsutöfning. Efter Rogers sons, Vilhelm den godes, död 1089 utbröto arfsstrider mellan den af sicilianerna understödde Tankred (se d. o. 3), Roger II:s broders naturlige son, som 1190 kröntes till konung, och tysk-romerske kejsaren Henrik VI af Hohenstaufen (se Henrik, sp. 453), förmäld med Rogers dotter Konstantia. Henrik lyckades efter Tankreds död 1194 göra sig till herre öfver ön. Han efterträddes af sin treårige son Fredrik II (1197--1250), sedan 1212 tysk konung och sedan 1216 kejsare (se Fredrik, sp. 1300--03), under hvars regering italienskan blef S:s officiella språk. Efter Fredriks son Konrad IV:s död, 1254, styrdes S. af Fredrik II:s naturlige son konung Manfred (se denne), som 1266 stupade i strid med hertig Karl af Anjou (se Karl, sp. 1025), åt hvilken Hohenstaufernas fiende påfven Urban IV skänkt S. och som 1268 slog Konrads son Konradin (se denne), den siste Hohenstaufern, som med vapenmakt sökt vinna sitt fädernerike. Karls och fransmännens förtryck dref befolkningen 1282 till en resning, den s. k. sicilianska aftonsången (se d. o.), som gjorde slut på deras välde. Men fastlandsdelen, Neapel, kunde Karl behålla. S:s krona öfvergick s. å. till konung Peter III af Aragonien, som genom sitt gifte med Manfreds dotter ärft Hohenstaufernas rätt. Aragoniens och Neapels härskare stredo om besittningen af ön till 1302, då de senare måste uppge sina anspråk. Under den följande tiden var S. dels förenadt med Aragonien, dels ett själfständigt rike under en aragonsk furste, tills det under Alfons V af Aragonien (1442--58), som eröfrat Neapel, förenades med detta rike. Efter Ferdinands af Aragonien eröfring af Neapel 1504 förenades Neapel och S. till ett af vicekonungen styrdt spanskt lydrike. Under spanska väldet gick S. tillbaka; ej ens för handelsherraväldet öfver Medelhafvet synes det ha spelat någon större roll. Adeln drogs af de spanske konungarna till hofvet i Madrid. Befolkningen trädde i allt större beroende af katolska kyrkan och dess många kloster. Endast i några få städer förefanns tecken till ett svagt ekonomiskt lif. Frankrike gjorde 1674--78 ett försök att skaffa sig herraväldet öfver S. Messina, missnöjdt med, att Spanien undertryckte dess gamla kommunala själfstyrelse, ställde sig under franskt skydd. Franska flottan under Duquesne behärskade farvattnen kring S., men på grund af det stora krigets utgång i öfrigt kunde Frankrike ej genomföra den stora planen. Genom Utrechtfreden 1713 öfvergick S. till Savojen, men lämnades redan 1720 af denna stat till Österrike, från hvilket spanjorerna eröfrade ön 1734. För en sidogren af de spanske Bourbonerna upprättades 1735 konungariket Bägge Sicilierna (se Neapel, sp. 656). Genom fransmännens invasion i Neapel 1799 åstadkoms en skilsmässa mellan monarkiens hufvudområden. Till S. drog sig den bourbonska dynastien tillbaka, liksom 1805, då den af Napoleon förklarats afsatt. Under engelsmännens skydd regerade Bourbonerna på ön, där de af sina skyddsherrar tvungos att 1812 utfärda en liberal författning, som dock återkallades 1815. 1816 återvände dynastien till fastlandet, och konungariket Bägge Sicilierna återupprättades, hvarvid S. förlorade den själfständiga ställning, det dittills intagit. 1820 utbröt revolution på S. De revolutionäre åsyftade ej blott att framtvinga en författning, utan synas äfven ha önskat åstadkomma en friare ställning för S. inom konungariket genom en särskild representation för ön. Revolutionen undertrycktes, men oroligheterna fortforo och togo sig uttryck i sammansvärjningar 1822, 1823 och 1825, som åsyftade att tillintetgöra de "främmande trupperna" och återupprätta den egna författningen. Motsättningen mellan liberalerna i Neapel och sicilianarna, som främst sträfvade efter utvidgad själfstyrelse, kunde den absolutistiska regeringen begagna för sina syften. I jan. 1848 utbröt ånyo uppror, åsyftande eget parlament för S. och återinförande af 1812 års författning. Förgäfves sökte regeringen tillfredsställa folket genom att utfärda edikt rörande utvidgad fri kommunalförvaltning och pressfrihet. I den författning, som utfärdades för hela konungariket i febr. 1848, utlofvades för S. eget parlament med rätt att behandla vissa inre angelägenheter. Dessa medgifvanden tillfredsställde ej de revolutionäre ledarna, som fordrade egen författning och eget parlament. Det parlament, som sammanträdt på ön, förklarade i april 1848 bourbonska konungaätten afsatt. Vid val af ny monark tvekade man mellan en toskansk och en sardinsk prins; slutligen valdes hertigen af Genua, son till Karl Albert af Sardinien, men han vägrade i aug. att mottaga kronan. Neapolitanska trupper besatte ön och lyckades slutligen besegra resningen. Regeringens löften om konstitution, amnesti, vicekonungadöme höllos ej. I maj 1849 var den neapolitanska absolutismen återställd på S. Ny fart tog frihetsrörelsen genom kriget 1859 mellan Österrike och Sardinien. Sedan en resning utbrutit på S., fick denna i Garibaldi, som med tusen frivilliga i maj 1860 landsteg i Marsala, en betydande ledare; hela ön behärskades inom ett par månader af honom och hans anhängare. 1860 förenades S. med det nyskapade konungariket Italien, hvaraf det numera utgör en provins. De sociala förhållandena på ön, storgodsväsendet och landtbefolkningens nöd ledde 1893 till ett blodigt uppror. En egendomlig social företeelse är den beryktade mafian (se d. o.). Litt.: "Archivio storico Siciliano" fr. 1873, "Documenti per servire alla storia di Sicilia" fr. 1879, "Croniche Siciliane dei secoli 13, 14, 15" (utg. af Giovanni 1865). -- Freeman, "History of Sicily" (4 bd, 1891--94), Holm, "Geschichte Siziliens im altertum" (3 bd, 1870--98), Pais, "Storia della Sicilia e della Magna Grecia" (1894), Amari, "Storia dei musulmani di Sicilia" (3 bd, 1854--72) och "Biblioteca Arabo-Sicula" (1880--89), Chalandon, "Histoire de la domination normande en Italie et en Sicile" (1907), Caspar, "Roger II und die gründung der normannisch-sizilischen monarchie" (1904), Winckelmann, "Kaiser Friedrich II" (2 bd, 1889--97), Amari, "La guerra del Vespro siciliano" (9:e uppl. 1886), Cartellieri, "Peter von Aragon und die sizilianische vesper" (1904), Rohde, "Der kampf um Sizilien in den jahren 1291--1302" (1913), Colletta, "Storia del reame Napoli dal 1734 al 1825" (1905), Sanzone, "La rivoluzione del 1820 in Sizilia" (1888), Guardione,