"Il dominio dei Borboni in Sicilia dal 1830 al 1861" (2 bd, 1908-09), och E. Gothein, "Die kulturentwickelung Süd-Italiens" (1886). (E. N-nn.) Sicilienne [-iä'n]. 1. Mus. Se Siciliano. -- 2. Text., ett tvåskaftadt, glansigt halfylletyg af fin bomullsvarp och tjockare kamgarns-, vanligen alpacka- eller mohair-inslag. 2. G. A. W. Sicilien på denna sidan sundet. Se Neapel, sp. 657. Sicilierna, Bägge. Se Neapel, sp. 656-658. Sic itur ad astra, lat., "så går man till stjärnorna", så kommer man till lycka och upphöjelse (citat ur Vergilius' "Æneis", 9: 641). Sick, Theodor Bernhard, dansk tonsättare, f. 1827 i Köpenhamn, d. där 1893, var artillerikapten och deltog i försvaret af Dybböl i kriget 1864. Han fick tidigt musikalisk utbildning i föräldrahemmet och åtnjöt undervisning af J. Chr. Gebauer i komposition. S. komponerade ymnigt på kammarmusikens område, bl. a. 11 stråkkvartetter, 5 stråkkvintetter, 4 pianokvintetter, 10 pianotrior, 3 septetter och 26 sonater, de flesta med violoncell, hvilka röja afgjord, om än otillräckligt skolad talang. E. F-t. Sick, Ingeborg Marie, dansk författarinna, f. 11 sept. 1869, deltog 1888-1900 verksamt i den frivilliga församlingsvården i Köpenhamn, men uppträdde sedan i litteraturen med en samling mindre berättelser. Senare följde med kort paus en serie större berättelser, som vunnit mycket bifall och delvis äro öfversatta till flera främmande språk. De mest bekanta äro Höjfjældspræsten (1902, 12:e uppl. 1914; 7:e uppl. 1915; öfv. till ty., fi., eng., höll. o. fr.), Helligt ægteskab (1903; 6:e uppl. 1904), Jomfru Else (1905; 5:e uppl. 1913), Af jord (1907; 3:e uppl. s. å.) och Der ringer klokker (1910), m. fl., dessutom diktsamlingen Bölgeslag (1904) och sagospelet Prinsessen, der spandt (1906). De flesta af fröken S:s arbeten äro öfversatta på svenska. E. Ebg. Sickativ (af lat. siccus, torr), kem., ämne, som påskyndar torkandet af fernissor eller oljefärger. Mest används härtill manganborat (borsyrad manganoxidul). Vid oljemålning används i synnerhet Siccativ de Haarlem och Siccativ de Courtrai, det senare framför allt farligt för målningens bestånd. Det åstadkommer sprickor i färgytan, som äfven fort mörknar. P. T. C.* Sickel, Theodor von, österrikisk historiker, f. 18 dec. 1826 i Aken (prov. Sachsen), d. 21 april 1908 i Meran, blef 1857 e. o. och var 1867-92 ord. professor i historia vid Wiens universitet, 1874-92 medlem af centraldirektionen för "Monum. Germ. hist." och 1890-92 direktor för österrikiska hist. institutet i Rom. Som föreståndare för Institutet för österrikisk historieforskning i Wien 1869-91 utbildade han detta efter mönstret af École des chartes i Paris och har kallats skapare af den moderna diplomatiken. Adlad 1884, fick han 1889 plats i herrehuset. S. utgaf bl. a. "Monumenta graphica medii ævi" (9 bd, 1859-69), "Beiträge zur diplomatik" (8 dlr, 1861-82), "Acta regum et imperatorum karolinorum" (2 bd, 1867), "Aktenstücke zur geschichte des konzils von Trient" (3 dlr, 1870-72), "Diplomata imperii" (från Konrad I till Otto II, 2 bd; i "Monumenta Germaniæ historica", 1879-84), "Kaiserurkunden in abbildungen" (med v. Sybel, 1880-91), "Römische berichte" (5 dlr, 1815-91). Han blef 1895 led. af Vitt. hist. o. ant. akad. Sickelsjö, gods I Götlunda socken, Örebro län, nära Hjälmaren, omfattar 8 1/48 mtl, tax. till 552,300 kr., kvarn och såg, tax. till 30,000 kr. (1914). Det bildades på 1600-talet af öfverståthållaren grefve Knut Posse, reducerades och såldes 1686 af kronan till assessor J. Silfvercrantz, som 1708 sålde det till öfverste Jakob Danckwardt-Lillieström till Frötuna och Kåsäter, hvars arfvingar egde det till 1805, då Jeanne Em. Danckwardt-Lillieströms man K. F. Heijkenskjöld blef dess egare. 1844 köptes det af med. d:r A. H. Behm. hvars söner v. häradshöfding E. H. Behm och notarien A. V. Behm nu ega det. Nuv. hufvudbyggnaden, af sten, uppfördes 1795-1802. Sickingen, Franz von, tysk riksriddare, f. 2 mars 1481 på Ebernburg vid Kreuznach, d. 7 maj 1523, blef genom lyckliga fejder (till hvilka omsorgen om de svages och förtrycktes rätt stundom var anledning, men oftare förevändning) och genom fördelaktiga förbindelser med furstar och ståndsbröder den rikaste och mäktigaste bland de tyske riksriddarna. Redan 1508 kämpade han i kejsar Maximilians här mot venezianerna, men hans fejd med staden Worms grundlade hans rykte. Till följd af partistrider i staden hade en borgare, Balthasar Schlör, måst lämna denna. S. tog honom i sitt skydd och grep 1513 till vapen. Utan hänsyn till den aktförklaring, som drabbade honom, angrep han Worms med 7,000 man (1514). Indirekt understödd af kejsaren, kämpade S. 1516 mot hertigen af Lothringen, men trädde sedan för en tid i fransk sold. Bekymrad öfver S:s hastigt växande makt, sökte kejsaren vinna honom för sina syften genom att upphäfva aktförklaringen (1517) och taga honom i sin tjänst (1518). Detta hindrade dock ej S. att ånyo bryta riksfreden genom anfall på landtgrefven Filip af Hessen och riksstaden Metz (s. å.). 1519 stod han i Schwabiska förbundets tjänst och bortdref hertig Ulrik af Württemberg. Så betydande var nu den ställning, som han med sin starka och slagfärdiga här intog (man har jämfört den med Wallensteins 100 år senare), och å stark den fruktan, som han öfverallt injagat, att hans anslutning till det habsburgska partiet blef af väsentlig betydelse för dettas seger vid kejsarvalet 1519. S. å. kom S. i personlig beröring med Ulrich von Hutten och rönte starkt inflytande af dennes idéer om en politisk och religiös omdaning af Tyska riket under kejsarens ledning. De stodo i god samklang med S:s ståndsintressen, som kräfde större inflytande åt det tillbakasatta riksridderskapet på furstarnas bekostnad, och med de nationella strömningar, af hvilka också han var gripen. Personlig öfvertygelse knöt honom dessutom vid reformationen, hvars