förföljda anhängare funno fristäder på hans borgar. Men tvifvelsutan har han också räknat med, att den stora reformens genomförande skulle lända till hans egen upphöjelse. Längre än Hutten bevarade S. emellertid hoppet att genom en fredlig uppgörelse med kejsaren förverkliga de syften, för hvilka de sträfvade. Hans personliga förbindelser med kejsaren försvårade dessutom en brytning. Så lyckades denne ännu 1521 vinna S. för deltagande i ett krigståg mot Frankrike. Då detta leddes på ett sådant sätt, att S:s krigiska berömmelse led betydligt afbräck, och då han dessutom icke fick ersättning för de 15,000 man, som han värfvat för fälttåget sattes emellertid hans förtroende till kejsaren på ett hårdt prof. I samråd med Hutten beslöt han nu att gripa till vapen. Af ett i Landau 1522 stiftadt riddarförbund lät han välja sig till höfvitsman. Med en värfvad här om 7,000 man ryckte han i aug. s. å. mot kurfursten af Trier, Richard von Greiffenklau. Han umgicks med planer på en reorganisation af Tyska riket, närmast åsyftande de andliga furstendömenas sekularisering. Hutten understödde företaget med sin penna, men den väntade anslutningen från borgerskapet i Trier uteblef, och Luther tog afstånd. De tyske furstarna (framför allt Filip af Hessen och kurfursten af Pfalz), som sågo sina lifsintressen hotade, kommo den anfallne till hjälp. "Riksregementet" förklarade S. i akt. Lämnad allena af sina vänner och meningsfränder, belägrades han på sin borg Landstuhl; sårad tvangs han att kapitulera och dog s. d. Därmed var upproret misslyckadt och det tyska riksridderskapets politiska roll utspelad. "I F. v. S. sågo vid denna tid vida kretsar af tyska folket den handlingens man, som man behöfde för de nationella uppgifternas genomförande. I själfva verket har han timrat mest på sin egen storhets byggnad." I detta omdöme af Ulmann ("F. v. S.", 1872) instämmer i allmänhet den historiska forskningen. Af S:s ättlingar, som 1773 upphöjdes i riksgrefligt stånd, fortlefver den katolska grenen S.-Hohenburg. N. H-tz. Sickingia Willd., Araribá, bot., ett släkte af träd och buskar, hörande till fam. Rubiaceæ, underfam. Cinchonoideæ, och förekommande i tropiska Syd-Amerika. Barken af flera arter innehåller ett intensivt rödt färgämne och har medicinsk användning. G. L-m. Sickla, Stora, 1 mtl frälseskatte i Nacka socken, Stockholms län, vid östra sidan af Hammarbysjön och det sund, Pålsundet, som förenar denna sjö med Järlasjön. Tax.-v. 105,000 kr. (1915). Det är ett f. d. Danvikshemman, bebyggdt med ett stort tvåvånings trähus från början af 1800-talet. Bland senare egare märkas på 1860- och 1870-talen kaptenen och Första-kammarledamoten Ad. Kr. Raab och hans son, generalstabschefen H. Raab. 1892 köptes S. af järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön (se Saltsjöbaden). Redan förut hade afsöndringar från det vidsträckta området gjorts för all framtid eller för vissa år, och dylika försäljningar ha sedan fortsatts af nuv. egaren, som för detta ändamål köpte egendomen, medan järnvägen var under byggnad. Så har i stort antal en mängd egna hem uppstått såväl utmed järnvägen som på större afstånd därifrån samt utmed Saltsjön, och äfven flera stora industriella anläggningar ha uppstått, bl. a. A.-b. Diesels motorers stora verkstäder (tax.-v. 1,478,600 kr.), Kåbergs nya tapetfabrik (tax.-v. 150,000 kr.), Bageriidkarnas jästfabrik (tax.-v. 176,000 kr.), alla nära Sickla station vid nämnda järnväg, A.-b. Svenska sodafabrikernas anläggning vid Nacka station (tax.-v. 53,000 kr.) och J. V. Svenssons motorfabrik vid Saltsjön (Augustendal; tax.-v. 750,000 kr.). Sicklaö, f. d. socken i Stockholms län, begränsad af Saltsjön och Skurusund i n. och ö. samt Järlasjön i s., är sedan 1 maj 1887 i kyrkligt och 1 jan. 1888 i kommunalt hänseende förenad med Nacka och Erstaviks kapell till Nacka socken. Sicklingsudds skans, på Gottland, s. om Klintehamn, byggdes redan under danska tiden, men fick sedermera förfalla. I maj 1713 byggdes på Sicklingsudd ett batteri för 8 kanoner mot inloppet och redden samt för flankering af skansen Stålhatten (se d. o.). Batteriet underhölls sedan några år, men lämnades därefter åt sitt öde. L. W:son M. Sicksack (fr. zigzag), en följd af linjer, som bilda vinklar med hvarandra, hvarannan utstående och hvarannan inåtstående; kors och tvärs. Sicksackharf, landlbr. Se Harf, sp. 1466. Sicksackknippe, bot. Se Blomställning, sp. 765. Sicksacknitning, skpsb. Se Nitning. Sicoris, lat. Se Segre. Sic transit gloria mundi, lat., "så förgår världens härlighet", början af en latinsk kyrklig sång, plägar tillropas en ny påfve före kröningen, under trefaldig uppbränning af blåner. Sicula (Sikula), paleont. Se Graptoliter, sp. 142. Siculus, lat. ("sicilianaren"'), tillnamn på Diodoros (se d. o., sp. 454). Sicut cadaver, lat., som en död kropp. Se Jesuitorden, sp. 339. Sic voio, sic jubeo, sit (stat) pro ratione voluntas. Se Hoc volo, sic jubeo etc. Sic vos, non vobis, lat., enligt Donatus ("Vita Vergilii", 17) början af en pentameter af Vergilius: således ej för Eder själfva, d. v. s. I arbeten, och andra taga lönen. Sicyon, lat. Se Sikyon. Sicyos L., bot., ett släkte af 40 klättrande, enåriga örter, hörande till fam. Cucurbitaceæ, af hvilka de flesta förekomma i Amerikas varmare trakter. Bladen äro kantiga eller flikade, blommorna monoika, små, hvita eller gröngula, ståndarsträngarna äro sammanvuxna till en pelarlik bildning, frukten är liten, taggig eller hårig, sällan glatt. S. angulatns, hårgurka, inhemsk i Nord-Amerika, förvildad och naturaliserad i Öst-Europa, är en mycket snabbväxande klängväxt, som odlas till beklädnad af väggar o. s. v. G. L-m. Sida L., bot., ett artrikt släkte af sega örter och halfbuskar, hörande till fam. Malvaceæ, till största delen förekommande i Amerika. Blommorna sakna ytterfoder, frukten är klyffrukt med enfröiga delfrukter. S. retusa odlas i Indien, Australien och Amerika för de sega fibrernas skull, som användas till tåg, rep och väfnader. I Australien, där de kallas Queenslandhampa, användas de äfven till framställning af papper. Bladen af samma Sida användas som te. G. L-m.