Sidafläsning, artill., kallades vid användning af äldre riktinstrument det strecktal, som aflästes å tvärarmen och angaf siktets ställning å densamma. Jfr Riktmedel, sp. 404. G. af Wdt. Sidama, folkstam. Se Enarea. Sida-medvind, sjöv. Se Låringsvind. Sidarios-inskriften. Se Lyciska språket, sp. 31. Siddha (sanskr., eg. fullkomlig), relig., är i hinduismen namn på en viss klass af gudaartade väsen, som tros förefinnas mellan himmelen och jorden (bhuvarloka; se Jaina, sp. 1175). De äro inom en världstidrymd (kalpa) odödliga och i besittning af stor renhet och öfvernaturliga egenskaper. De sägas till antalet vara 88,000. Senare sammanblandas de med Sadhya (se d. o.). K. F. J. Siddhanta (sanskr., eg. fulländning, sedan vetenskapligt system i allmänhet) är i Indien namn på olika litteraturarter. 1. Allmänt namn på verk af matematiskt eller astronomiskt innehåll, särskildt af mera vetenskaplig hållning efter 250 af vår tidräkning, nämligen Paitamaha-, Surya- (öfv. af Whitney och Burgess, 1860), Vasistha-Romaka- (d. v. s. romersk) och Pauliça-siddhanta, hvilka ligga till grund för arbeten af de mest berömde indiske astronomerna, såsom Aryabhata, som lefde omkr. 476 (Aryabhatiya, utg. af Kern 1874), Varahamihira, 505-587 (Brhatsamhita och Yogayatra, utg. och öfv. af Kern), Brahma-gupta, som afslutade sitt arbete Brahma-Siddhanta 628, Bhatta Utpala, under 900-talet, berömd kommentator af Varahamihira, Bhaskara Accharya, f. 1114, som afslutade sitt stora sammanfattande astronomiska verk Siddhanta-çiromani 1150 (utg. o. öfv. i "Bibliotheca indica"). --. 2. Namn på jainasektens samling af kanoniska skrifter (se Jaina, sp. 1176). K. F. J. Siddhantakaumudi (eg. fulländnings-lotus), språkv., ett nationalindiskt grammatiskt arbete från 1600-talet af Bhattoji Diksita, hvaraf Laghukaumudi (se d. o., där 1300-talet är tryckfel i st. f. 1600-talet) är ett utdrag. Arbetet rör sig med ett med Paninis konkurrerande enklare system. Bland upplagor märkes Calcutta-editionen 1811 (se Gildemeister, "Bibliothecæ sanscr. spec." n. 245). -- Bland senare omkr. ett 20-tal editioner kunna nämnas sådana af Táráanátha Tarkaváchaspati (1870-71), D. K. Sh. Gadgil och V. L. Sh. Pansikar (3:e uppl. 1904), Anandasrama-editionen (Anandasrama Sanskrit Series n. 43, 1901). Jfr Colebrooke, "Essays" II, 44, A. C. Burnell, "On the Aindra school of sanskrit grammarians" (1876). K. F. J. Siddim (hebr., jämnt fält, slätt), Siddimsdalen, omtalas i 1 Mos. 14 som benämning på den dal, i eller vid hvilken städerna Sodom, Gomorra, Adma, Seboim och Bela-Soar lågo och på hvilkas plats till följd af Sodoms katastrof Döda hafvet eller rättare dess grunda södra del uppstod. Den var full af jordbecksgropar. På andra ställen (1 Mos. 13: 10 ff., 19: 17, 25, 28, 29) kallas detta område Jordanslätten l. Slätten. Siddons [si'dons], Sarah, född Kemble (syster till de berömde skådespelarna John Philip och Charles Kemble, se d. o.), Englands största skådespelerska, f. 5 juli 1755 i Wales, d. 8 juni 1831 i London, tjänstgjorde på tiljan redan i barndomen

Sarah Siddons. Efter en målning af Gainsborough.

(hennes fader var direktör för ett resande teatersällskap). 1773 gifte hon sig med en ung aktör W. Siddons och spelade jämte honom på Cheltenhams teater, men anställdes 1775 af Garrick vid Drurylane-teatern, där hon dock rönte ringa uppmuntran. Hon utbildade därefter sin talang i de större landsortsstäderna, återkom 1782 till Drurylane-teatern och skördade från denna tid idel triumfer som sin tids främsta tragiska skådespelerska. 1806 öfvergick hon till Covent-garden-teatern, från hvars tiljor hon 1812 tog afsked af allmänheten i sin yppersta roll, Lady Macbeth. Sedermera uppträdde hon blott då och då för något välgörande ändamål. -- Sarah S. förfogade i rikt mått öfver alla medel att hänföra åskådarna: majestätisk gestalt, skönt och uttrycksfullt anlete, behagfulla rörelser, ovanligt klangfull stämma, hvartill kommo intelligens och glöd i uppfattningen. Hon var otadlig i sin vandel och ansågs som en prydnad för fina sällskapskretsar. På lediga stunder öfvade hon med framgång bildhuggarkonst. En staty öfver henne uppställdes 1851 i Westminster abbey, en annan aftäcktes 1897 i Paddington, London. Jfr Th. Campbell, "The life of mrs. Siddons" (2:a uppl. i 2 bd, 1839), samt Fitzgeralds arbete om familjen Kemble (1871). E. F-t. Siddur, hebr. Se Rabbinska språket och litteraturen, sp. 816. Side, en forntida stad i Pamfylien, Mindre Asien, på en udde 62 km. ö. om Adalia och nu kalladt Eski-Adalia. Det hade en god hamn och var Pamfyliens viktigaste plats, en genom slafhandel och sjöfart blomstrande stad, enl. Kiepert urspr, en fenicisk koloni, sedan bebodd af eolier från Kyme. En inskrift visar, att den i den äldre bysantinska tiden haft en betydande judisk befolkning. I 1 Makk. 15: 23 namnes S. bland de städer, till hvilka den romerska senaten, omkr. 139 f. Kr., riktade en skrifvelse till förmån för makkabéern Simon, som slutit förbund med Rom. S. är numera märkvärdigt endast genom sina gamla ruiner: stadsmur, flera tempel, en kolossal teater, gymnasion, stoa, storartadt nymphæum, en akvedukt. J. F. N. Sideby, kustsocken i södra delen af Vasa län, afskild 1860 från Lappfjärd, Nerpes domsaga, Ilmola härad, utgör ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift, Vasa nedre kontrakt. Utmed sockengränsen mot Satakunta samt Åbo och Björneborgs län framstryker finska landtryggen (Suomenselkä), utbredande sig i en knappt märkbart upphöjd, småbackig sandplatå, som med Sidebyudde skjuter ut i hafvet. Areal 203 kvkm. 3,423 inv. (1913), till omkr. tre fjärdedelar svensktalande. A. G. F