öfverför dem därefter (3-10 i sänder) till skålar med ljumt vatten, där de piskas med en visp eller styf borste, som uppfångar de trassliga trådändarna. Småningom bli trådarna dock redigare och kunna slutligen afhasplas liksom från små nystan. Haspeln, som sålunda upptar en 3-10-dubbel kokongtråd, är ofta innesluten i ett uppvärmdt glasskåp för att påskynda torkningen; och hasplingsarbetet kräfver stor öfning. Den sålunda

Silkestrådar, 300 ggr förstorade.

upphasplade, mångdubbla kokongtråden (se fig.) erhåller sedermera en svag snodd för att ej klyfvas vid de följande bearbetningarna. Den kallas nu råsilke, ecrusilke l. grègesilke (se d. o.) och kan användas till en del artiklar (råsiden, gas, spetsar). Det mesta råsilket blir emellertid afkokadt l. degummeradt i såpvatten, hvarvid det limartade omhöljet och den vanligen mer eller mindre gula färgen, som härrör från limmet, försvinner. Silket blir krämhvitt och mjukt samt ännu mera glänsande än förut; det kan blekas och färgas till alla nyanser. För vissa ändamål brukar man endast halfkoka silket, hvarvid en del limämne kvarstannar; sådant silke är mindre mjukt och glansigt, men kallas icke desto mindre soupleradt silke l. souplesilke (af fr. souple, mjuk). Det mesta för väfnad, sömnad m. m. afsedda silket måste emellertid dubbleras af två eller flera, mer eller mindre hårdsnodda grègetrådar och tvinnas. Så t. ex. bildas det till varp afsedda s. k. organsinsilket af två jämförelsevis hårdsnodda grégetrådar, som hoptvinnas åt motsatt håll. Trame bildas af två mycket löst hoptvinnade grègetrådar och används till inslag. Med grenadinsilke (se Grenadin) menas en art, som jämförelsevis hårdt sammantvinnas af två, tre eller t. o. m. flera hårdsnodda grègetrådar. Kräppsilke (se Kräpp) bildas af flera okokta grègetrådar, som hårdt sammantvinnas med hvarandra. Flat- l. plattsilke (fr. soie plate), som används till broderier, utgöres af en enda svagt snodd grègetråd, som afhasplats från 20 à 25 kokonger o. s. v. Alla dessa och ännu åtskilliga andra silkestrådslag tillverkas af de redigt upphasplade kokongtrådarna (till organsin och trame, i synnerhet det förstnämnda, utväljes det bästa och jämnaste grège-silket); men äfven de delar af kokongerna, som ej kunna afhasplas, tillvaratagas och bearbetas till en mångfald olika silkesgarner, delvis af utmärkt beskaffenhet, hvilka i handeln förekomma under de liktydiga benämningarna florett-, flock- l. filosell-silke. Kokongernas yttre, trassliga trådmassa, som lossnar, innan den egentliga hasplingen kan börja, kallas frison och spinnes till s. k. flocksilke i detta ords inskränktare bemärkelse. Genombitna eller skadade äfvensom dubbelkokonger (det händer stundom, att två larver bilda en gemensam kokong) och de pergamentartade resterna från afhasplade kokonger uppblötas och kokas i såpvatten eller utsättas för jäsning, som grundligt upplöser limmet; massan tvättas, torkas, kardas, kammas och spinnes som finaste bomullsgarn och bildar de bästa sorterna florettsilke (jfr Lister, sp. 762- 763). Kortare fibrer, som ej kunna kammas, bli kardade och tämligen parallelliserade genom sträckning samt spunna på ungefär samma sätt som halfkamgarn. Häraf bildas s. k. chappe- l. schappesilke, som äfven är ett utmärkt väfmaterial. Det affall åter, som uppstår vid ofvannämnda kamning (den s. k. stumban l. silkesnoilsen, fr. bourre de soie), används till bourettesilke och har naturligtvis mindre värde. Det affall slutligen, som bildas vid grègesilkets tvinning till de ädlare trådslagen (organsin, trame m. fl.), kardas och spinnes till vackra fantasigarner. Härtill kommer ännu s. k. silkesshoddy, som beredes genom sönderkardning af sidenlumpor och har jämförelsevis liten betydelse och ringa värde. Silket har stor benägenhet att ur luften upptaga fuktighet; det kan uppsuga ända till 30 proc. af sin egen vikt, utan att kännas vått. Dess rätta handelsvikt, i hvilken en fuktighetshalt af 10 proc. är medgifven och fastslagen, utrönes genom konditionering (se Konditionera). Silkets titre, d. v. s. finleksnummer, angafs förr och anges väl ännu i stor utsträckning genom antalet "deniers" (fransk vikt = omkr. 1,275 gr.), som behöfs för att uppväga en längd af 9 600 parisaunes (= 11,400 m.). Ett tjockt silke har alltså högre "titre" än ett fint. Enligt den nyare numreringsmetoden bestämmes numret af det antal meter, som behöfs för att väga 1 gr. Efter detta "metriska" system (se Garn, sp. 754-755) blir numret högre, ju finare silket är -- alltså omvändt mot deniersystemet, men analogt med alla andra garners numreringssystem. För att ur deniertitern beräkna det metriska numret må man dividera talet 9,000 med titern. S. k. 75-deniers silke innehåller således 9,000/75 = 120 m. per gr. och kallas N:o 120. De förnämsta silkesproducerande länderna äro Kina och Japan med en produktion 1908 hvartdera af 13 mill. kg. råsilke. Inom Europa står Italien främst med en produktion af 4,486,000 kg. af inom landet frambragta kokonger och 1,012,000 kg. af importerade kokonger eller sammanlagdt 5,498,000 kg. råsilke. Frankrike producerade s. å. 656,000 kg., Balkanstaterna 492,000, Österrike-Ungern 334,000, Spanien 75,000, Grekland 65,000, Schweiz, Portugal, Europeiska Ryssland m. fl. 40,000 kg. I Ostindien, Asiatiska Ryssland, Syrien, Mindre Asien, Persien, Turkestan, Bortre Indien och Egypten m. fl. länder producerades s. å. 4,396,000 kg., hvadan världsproduktionen för 1908 utgjorde omkr. 37 1/2 mill. kg. råsilke. Redan öfver 2000 år f. Kr. tillverkades