sidenväfnader i Kina; omkr. 300 f. Kr. öfverfördes sidenfabrikationen till Japan och spred sig därifrån till södra och västra Asien. Omkr. år 550, samtidigt med silkesodlingens införande i Europa, grundlades en sidenindustri i grekiska kejsardömet; redan långt förut hade dock på ön Kos tillverkats ett slags lätta sidenväfnader (se Koiska tyger). Af araberna, som utvecklade sidentillverkningen genom att använda nya mönster och färger, infördes denna tillverkning i Spanien, hvarefter den under korstågens tid spred sig till Italien. I Venezia, Genua, Florens och Milano samt på Sicilien drefs under medeltiden betydande handel med sidenvaror. I Tyskland lärde man på grund af handelsförbindelser med folken vid Svarta hafvet tidigt känna sidenets användning och produktion, hvarför äfven stora manufakturer uppblomstrade i Augsburg, Mainz och Nürnberg mot slutet af medeltiden. 1480 anlades ett sidenväfveri i Tours af Ludvig XI, och omkr. 1520 upprättades fabriker i Lyon. Genom det kraftiga sätt, hvarpå Colbert, Ludvig XIV:s bekante minister, främjade franska sidenindustrien, ansågs denna redan under 1600-talet som den förnämsta i Europa. Under Nederländska frihetskriget (1572--1648) invandrade flamska sidenväfvare till England, och efter Nantesiska ediktets upphäfvande (1685) spreds den franska sidenindustrien af landsflyktiga hugenotter till Preussen, Schweiz, Skandinavien och Ryssland. Frankrike, som 1884 hade omkr. 94,000 sidenväfstolar i verksamhet, intar dock ännu främsta platsen bland sidenproducerande stater i Europa. I Förenta staterna, där den första sidenfabriken anlades så sent som 1810 och där sidenindustrien först på 1840-talet fick någon nämnvärd betydelse, tog denna industri under skydd af höga importtullar väldig lyftning, så att den vid slutet af 1890-talet öfversteg Frankrikes. 1883 var tillverkningsvärdet af siden i de olika länderna följande: Frankrike 319 mill. kr., Tyskland 169, Förenta staterna 131, Storbritannien 93, Schweiz 66, Ryssland 60, Österrike 45, Italien 45, Spanien 19, öfriga länder 63. 1909 var råsilkesförbrukningen inom de olika länderna följande: Förenta staterna 9,296,000 kg., Frankrike 4,367,000, Tyskland 3,509,000, Schweiz 1,629,000, Ryssland 1,316,000, Italien 1,162,000, Österrike-Ungern 789,000, England 654,000, Spanien 130,000, öfriga länder 1,341,000. Af ofvan anförda tillverkningsvärden och råsilkesvikter kan man visserligen icke draga några exakta jämförelser mellan de olika ländernas utveckling på ifrågavarande område, emedan förbrukningstalen icke alltid afse råmaterial af samma värde och de tillverkade väfnadernas värden i hög grad påverkas äfven af olika tillverkningsmetoder och väfnadsarter -- släta och fasonerade, mer eller mindre konstnärliga mönster o. d. --, men de ge dock en föreställning om, huruledes Förenta staterna gått med jättesteg förbi och hur Tyskland alltmer närmar sig Frankrikes tillverkningsmängd. I Förenta staterna var tillverkningsvärdet inom sidenindustrien 1909 nära 170 mill. doll.; därjämte importerades sidenvaror till högst betydande belopp: 1912 för 27,2 mill. doll. (däraf dock 4,3 mill. för konstsiden). Frankrikes export af sidenvaror uppskattades vid 1900-talets början till närmare 280 mill. frcs per år, men har sedan nedgått till 218,6 mill. frcs 1911. Dess sidenimport har under senaste tid uppgått till ungefär 60 mill. frcs pr år. Tyskland exporterade 1909 för 175,7 mill. mark sidenvaror och importerade for 69,5 mill. För Italien uppgick exportöfverskottet s. å. till 44,8 mill. lire. Schweiz exporterar sidenvaror för mer än 200 mill. frcs, medan motsvarande import uppgår till omkr. 20 mill. frcs. Till Österrike-Ungern importerades 1909 sidenvaror för 47,7 mill. kronen, men exporterades för blott 19,2 mill. England importerade hel- och halfsidenfabrikat 1912 för 13,6 mill. pd st., medan det exporterade sådana för endast 1,8 mill. Äfven i Spanien, Ryssland, Belgien och Nederländerna idkas sidentillverkning, fastän den icke på långt när utfyller resp. länders förbrukning. I Japan är sidenindustrien synnerligen liflig; förutom den mängd siden, som förbrukas inom landet, exporterades därifrån 1909 sidenvaror för 32,7 mill. yen. Importen dit är högst obetydlig. I Kina är sidentillverkningen, fastän den alltjämt hufvudsakligen bedrifves som hemindustri, mycket betydande. Hufvudorter för sidentillverkning i Europa äro: i Frankrike Lyon, Paris, S:t Étienne, Nîmes, Avignon, Tours; i Tyskland Krefeld, Annaberg i Sachsen, Augsburg samt Berlin och Elberfeld (de båda sistnämnda hufvudsakligen för billigare och halfsidenvaror); i Storbritannien Macclesfield, Manchester, Glasgow och Dublin; i Schweiz Zürich och Basel; i Italien Como, Genua, Venezia m. fl. st. I Sverige erhöll holländaren Jakob van Utenhoven 1649 privilegium på anläggning af ett sidenväfveri och fick därtill ett statsunderstöd af 17,000 rdr. Företaget ville dock icke lyckas, lika litet som de försök, hvilka under följande årtionden gjordes af Karl Godefroi, Arnold Ziese och Didrik Blom. Först med Jonas Alströmer erhöll den svenska sidenindustrien någon större utveckling, och 1762 räknade man i Stockholm 882 väfstolar med 1,914 arbetare. Redan 1767 hade dock stolarnas antal nedgått till 221, och personalen utgjordes blott af 519 man. 1818 funnos inom riket 46 siden- och halfsidenfabriker, hvilkas tillverkningsvärde belöpte sig till 475,784 rdr. 1850 återstodo endast 16 sidenfabriker, af hvilka åtminstone 15 voro belägna i Stockholm, men tillverkningen hade då ökats till omkr. 1 1/4 mill. rdr. Under tiden 1850--75 höll sig sidenindustrien i Sverige ganska högt uppe med ett tillverkningsvärde af omkr. 1 mill. kr. per år, men därefter har den varit i jämnt sjunkande, så att den (inklusive värdet för sidenband) 1912 belöpte sig till blott 113,295 kr. Importen har i stället varit jämnt stigande och uppsick 1911 till 231,439 kg. med ett värde af 7,591,377 kr. Aret därpå var den något lägre, 215,931 kg., med 6,631,388 kr. värde. Sveriges export af sidenväfnader har naturligtvis aldrig kunnat uppnå någon större betydenhet, ehuru den under en följd af år på 1880- och 1890-talen öfversteg 2,400 kg. pr år med ett värde af i rundt tal 150,000 kr. Nu är den högst obetydlig (1901--12 i genomsnitt 476 kg. per år, med värde af omkr. 27,000 kr.), men så har ända från 1871 sidenfabrikationen bedrifvits af endast två firmor, Casparsson & Schmidt och K. A. Almgren (se denne) i Stockholm. Sedan den förstnämnda 1904 nedlade sitt då jämnt hundraåriga