väfveri för att fortsätta endast som handelsfirma, kvarstår numera endast Almgrenska sidenfabriken (å Södermalm, Repslagargatan n:r 15). Ehuru staten vid olika tillfällen genom privilegier, höga tullar och penningunderstöd sökt främja sidenindustrien, har denna dock på grund af sitt beroende af den utländska råvarutillförseln haft stora svårigheter att bekämpa. -- S. k. konstsilke ingår stundom som beståndsdel i siden, antingen i varpen eller i inslaget, men "helsiden" af konstsilke förekommer icke; detta ämne är för halt och styft för att ensamt användas till tyg (se vidare Konstsilke). G. A. W. Sidensars (Sidenserge), text. Se Halfsiden. Sidensjö, socken i Västernorrlands län, Nätra tingslag. 39,416 har. 2,611 inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Härnösands stift, Ångermanlands nordvästra kontrakt. Sidensvansen, Ampelis, zool., ett släkte tillhörande fam. Ampelidæ och ordn. tättingar (Passeriformes) bland fåglarna. Den har en kort, vid roten nedtryckt näbb. Vingarna äro långa och spetsiga. Tarsens framsida har skarpt skilda sköldar.

Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och silkesfin, bildar på hufvudet en mycket lång tofs. Vingarnas armpennor, stundom äfven stjärtpennorna, bära röda, pergamentartade bihang. I Amerikas och Europas nordligaste trakter finnas nio arter. Till Sveriges fauna hör A. garrulus, som är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom hvardera ögat och gul stjärtspets. Kroppslängden utgör 20 cm. Inom Sverige har den sitt sommarstamhåll i Lapplands barrskogar och har iakttagits häckande på några ställen i Norrland samt i Värmland. Under den kalla årstiden stryker sidensvansen omkring öfverallt i landet, vissa vintrar i stora skaror, medan den under andra ej ses å de trakter den förut brukat besöka. Den lifnär sig af bär och insekter. Äggen äro hvitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter. L-e. Sidenträ, bot. Se Chloroxylon och Fagara. Sidenörten, bot. Se Asclepiadaceæ, sp. 139. Sideral. Se Siderisk. -- Sideralljus, detsamma som kalkljus. Se Glödljus. Sidera medicea (lat.), astron. Se Mediceiska stjärnor. Sideration (af lat. sidus, genit. sideris, stjärna) kallades af de gamle en hastigt påkommen sjukdom. t. ex. ett slaganfall, emedan man tillskref sådana olyckor vissa stjärnors inflytande. F. B.* Sideringult (af lat. sidus, stjärna), en akvarell- och oljefärg, som består af basisk kromsyrad järnoxid. Den är mycket varaktig och icke giftig. (G. H-r.) Siderisk 1. Sideral (af lat. sidus, genit. sideris, stjärna), hvad som har afseende på eller hänför sig till stjärnorna. Ordet används särskildt om den verkliga omloppstiden för en till planetsystemet hörande himlakropp, i det att rörelsen tänkes i förhållande till en stjärna eller en punkt, som liksom stjärnan kan anses som fix. Sålunda talar man om sideriskt år, siderisk månad (se Astronomisk månad) och siderisk dag, i motsats mot tropiskt år, som hänför sig till den rörliga vårdagjämningspunkten, synodisk månad eller månens omlopp i förhållande till solen o. s. v. K. B. (B-d.) Siderism. 1. (Af lat. sidus, genit. sideris, stjärna) Stjärnornas inflytande på människans kropp -- en betydelse af ordet, som förekom företrädesvis under 1500- och 1600-talen. -- 2. (Af grek. sideros, järn) En sjukdoms behandling medelst magnetiskt järn. Siderit (af grek. sideros, järn) 1. Järnspat, miner., romboedriskt kristalliserande ferrokarbonat, Fe CO₃, af ärtgul till gulbrun färg och glasglans. Eg. vikt 3,7-3,9; hårdhetsgrad = 3,5-4,5. Se Järnmalmer, sp. 409. A. Hng. Siderografi (af grek. sideros, järn, och grafein, rista). Se Stålstick. Siderolit, miner. Se Terralit. Siderosis pulmonum, med. Se Yrkessjukdomar. Siderostat. Se Heliostat. Sideroxylon L. (af grek. sideros, järn, och xylon, ved), bot., ett till fam. Sapotaceæ hörande släkte af tropiska träd. Blomkronan är bredt klocklik, 5-6-klufven, med 5-6 ståndare och 5-6 staminodier. Frukten är ett 1-5-fröigt bär. Arter af detta släkte finnas i Afrikas och Asiens varma länder, och flera af dem lämna järnträ. O. T. S. (G. L-m.) Si deus pro nobis, quis (contra) nos, lat., om Gud är för oss, hvem kan då vara mot oss? (ett af Gustaf I:s valspråk). Sidgrane och Sidskägg, nord. myt., namn på Oden, hvilka beteckna guden såsom bärande långt skäcgg. Th. W.* Sidgwick [siMjönk], Henry, engelsk filosof, nationalekonom, f. 1838 i Skipton, Yorkshire, d. 1900, blef "lecturer" vid Trinity college, Cambridge, 1859 och professor i moralfilosofi där 1833. S:s hufvudarbete är Methods of ethics (1874; 7:e uppl. 1907). Han söker finna en förmedling mellan Mills utilitarism och Kants intuitionism. Väl är lyckan lifvets mål, men man bör ej egoistiskt eftersträfva egen lycka, utan den största möjliga lycka för största möjliga antal människor, ledd därvid af en "fundamental etisk intuition". S. var stiftare af och förste ordf. i Society for psychical research; betydelsefullt var hans arbete för främjande af den högre kvinnobildningen. -- S. skapade sig ett ansedt namn