äfven som nationalekonomisk och politisk teoretiker. Hans Principles of potitical economy (1883; 3:e uppl. 1901) intar en mycket bemärkt ställning. Skarpt skiljande mellan nationalekonomien som vetenskap och som konst, tillhörde han, i stort sedt, den klassiska skolan, med den fulländning och utveckling dess läroinnehåll hade fått genom J. St. Mill. Han gjorde, särskildt inom bytes- och fördelningslärorna, teorierna till föremål för analytisk behandling. Emot Mill, som ställde det internationella värdet i beroende, icke i första rummet af vederbörande varors produktionskostnad, utan fastmer af den ömsesidiga efterfrågan, häfdade S., att detta värde bestämdes af produktionskostnaderna jämte fraktkostnaderna för de mot hvarandra utbytta varorna. Afgjord frihandlare, medgaf han dock, under mycket starka förbehåll, lämpligheten af vissa temporära afvikelser från denna princip. Hans utgångspunkt inom den tillämpade nationalekonomien var individualismen, men han utvecklade olika skäl för och emot «laissez faire». -- Som politisk teoretiker anslöt han sig till Bentham och Mill, samtidigt med att han röjde öppen blick för den historiska metodens betydelse. Hans arbeten på detta område voro The elements of politics (1891; 2:a uppl. 1897) och Development of european polity (utg. postumt 1903). Se Bradley, "Mr S:s hedonism" (1877), R. Magill, "Der rationale utilitarismus" (1899), Winter, "S:s moral-philosophie" (1904), och Arthur Sidgwick (S:s broder), "A memoir of H. S." (1906). S-e. E.H.T. Sidhatt (isl. Siðhottr), nord. myt., ett af Odens namn. Oden bar nedhängande hatt för att dölja sin enögdhet. Jfr Oden, sp. 475. Th. W.* Sidhi, farm. Se Hasjisj. Sidi (vulgärarab., = sejjid, se d. o.), herre, titel för stamhöfdingar, furstar o. s. v. Sidi Abdalah. Se Biserta. Sidi-bel-Abbès [-bas], stad i Algeriet, dep. Oran, belägen på en slätt vid floden Mekerra och vid järnvägen till Oran, omkr. 60 km. från kusten. 30,942 inv. (1911). Den ligger i ett viktigt jordbruksdistrikt och har många vingårdar och olivlundar i omgifningen. Staden är anlagd af fransmännen och uppkallad efter en marbut, nära hvars graf (kubba) general Bedeau 1843 anlade en redutt. J. F. N. Sidiciner (lat. sidicini), fornfolk i Italien, tillhörande oskiska stammen. Deras hufvudstad var Teanum Sidicinum (nu Teano, se d. o.) vid Via Latina. Enligt sägnen var det sidicinerna, som gåfvo anledning till första samnitiska kriget. Augustus och Claudius ditförde romerska kolonister. (J- C.) Sidi Muhammed, sultaner af Marokko (se d. o.). Sidi-Okba, oas i Sahara, 30 km. s. ö. om Biskra, hörande till Algeriet, dep. Constantine. Si dis placet, lat., «om det behagar gudarna», ofta ironiskt: «bevars». Sidlaw hills [si'dlå hi'ls], en rad kullar i Skottland, i sydvästra delen af grefsk. Forfar och angränsande del af grefsk. Perth, parallellt med Firth of Tay. I deras nordöstra del ligger toppen King's seat (427 m.). J. F. N. Sidmouth [si'dmoth], stad i engelska grefsk. Devon, vid Sids utlopp i Engelska kanalen. 5,612 inv. (1911). Det har en gammal gotisk kyrka (1200-talet), som nästan alldeles ombyggdes på 1860-talet, stor promenad utefter stranden samt mycket besökta hafsbad. J. F. N. Sidmouth [si'dmeth], viscount, adelstitel för Henry Addington, engelsk statsman, f. 30 maj 1757 i London, d. 15 febr. 1844 i Richmond park, invaldes 1783 i underhuset och gaf där verksamt stöd åt sin barndomsvän William Pitt d. y. Han blef 1782 husets talman och utsågs vid Pitts afgång 1801 på dennes råd till hans efterträdare som premiärminister, själf öfvertagande posterna som förste skattkammarlord och skattkammarkansler. Fredsslutet med Frankrike i Amiens (mars 1802) gjorde honom populär, men då han, trots Napoleons hotande hållning, ej företog nödiga förberedelser för att möta det nya krigsutbrott, som förestod, undandrog Pitt hans kabinett sitt stöd, och efter krigsutbrottet (maj 1803) gjorde sig behofvet af en starkare ledning än den medelmåttige S:s snart allt kännbarare. S. afgick april 1804 och öfvertog i underhuset ledningen af den strängt rojalistiska gruppen «king's friends». Snart försonades han med Pitt, inträdde i dennes kabinett som lordpresident och upphöjdes till viscount S. (jan. 1805). Hans anhängares kritiska hållning mot ministären vållade ny brytning mellan Pitt och S. samt den sistnämndes afgång (juli 1805) I ministären Fox-Grenville var han 1806-07 först sigillbevarare och sedan lordpresident, öfvertog 1812 sistnämnda ämbete i ministären Perceval och blef juni s. å. inrikesminister vid dennas rekonstruktion under lord Liverpool. S. blef nu inom kabinettet huvudrepresentanten för den politik, som med tvångslagar, censur, godtyckliga häktningar o. s. v. sökte hålla arbetarbefolkningens missnöje nere. Suspenderingen (1817) af habeas-corpus-akten gjorde honom särskildt hatad; i dec, 1821 lämnade han inrikesportföljen till Peel, men kvarstod inom kabinettet till 1824. Han deltog sedermera föga i det politiska lifvet. Jfr E. Pellew, "Life and correspondence of H. Addington, viscount of S." (3 bd, 1847). V. S-g. Sidner. 1. Anders S., musiker, f. 18 aug. 1815 i Härnösand, d. där 5 maj 1869, blef student i Uppsala 1833 och filos, doktor 1842, tog 1841 musikdirektörsexamen i Stockholm och vardt 1847 musiklärare vid Härnösands gymnasium samt var från 1846 konsistorienotarie i Härnösand. S. deltog under studentåren vid J. A. Josephsons sida i arbetet för tonkonstens förkofran i Uppsala och var från 1841 ledare för Härnösands musiksällskap. Han tog initiativet till bildandet af Musikaliska konstföreningen (se d. o.). Själf spelade S. flera instrument och komponerade bl. a. stycken för sång och violoncell. Han blef 1857 led. af Mus. akad. 2. Johan Volfgang Ludvig S., son till S. 1, sjömilitär, f. 16 mars 1851 i Härnösand, blef 1872 underlöjtnant vid flottan och 1895