vistades långa tider i Rom, Bruxelles och Paris, stämplande mot Karl II:s regering. Han erhöll 1677 tillåtelse att återvända till England, anknöt förbindelser med underhusets oppositionsparti och sökte flera gånger förgäfves erhålla ett parlamentsmandat. 1682 trädde han i förbindelse med hertigen af Moumouth och förfäktarna af dennes tronföljdsanspråk. Vid upptäckten af den s. k. «Rye house plot» (se d. o.) blef S., ehuru säkerligen ej invecklad i denna mordkomplott, häktad (juni 1683) och anklagad för delaktighet i sammansvärjning mot konungens lif. Efter en synnerligen partiskt förd rättegång, där några af S:s privata anteckningar, som vittnade om hans republikanska tänkesätt, fingo tjäna som bevis, dömdes han 26 nov. till döden. Han försvarade sig skickligt och mötte bödelsyxan med mod. S. betraktades som martyr för protestantismens sak, och efter statshvälfningen 1688 lät Vilhelm III förklara den öfver honom fällda domen ogiltig. Jfr Blackburne, «Algernon S.» (1885). 6. Henry S., earl af Romney, den föregåendes broder, politiker, f. 1641, d. 1704, stod - ej minst till följd af sitt sällspordt vackra utseende - högt i gunst vid Karl II:s hof, var 1679-82 sändebud i Holland, sändes 1685 ånyo dit och blef förtrogen åt Vilhelm af Oranien, i hvars intresse han våren 1688 återvände till England för att värfva anhängare. Han gjorde Vilhelm stora tjänster vid förberedelserna för statshvälfningen, blef 1689 medlem af Privy council, s. å. viscount Sidney och 1694 earl af Romney. 1692-93 var han lordlöjtnant på Irland. 1 o. 3-6. V. S-g. 2. H. S. (E. B-n.) Sidney Luska [si'dni la'ska], pseudonym för H. Harland (se denne). Sidoaltare. Se Altare, sp. 725. Sidoarf, jur., egendom, som i arf tillfallit sidoarfvingar. Se Arf, Arfsordning och Sidoarfvinge. Sidoarfvinge, jur., arfsberättigad släkting, som ej härstammar från arflåtaren, ej heller har honom till afkomling, utan är med honom förbunden genom sidosläktskap (se Led 2). Jfr Arfsordning, sp. 1423. C. G. Bj. Sidoaxel, bot., detsamma som gren. De grenar, som utgå direkt från hufvudskottet, kallas sidoaxlar af första ordningen, de, som utgå från dessa, kallas sidoaxlar af andra ordningen o. s. v. G. L-m. Sidobevakning, krigsv., kallas den bevakning, som afser att från sidan skydda en marscherande kolonn för fientligt anfall eller för hot i sidan. Sådan bevakning erfordras i större eller mindre grad vid de yttersta kolonnerna i en af flera sådana bestående armé vid marsch framåt eller bakåt och i ännu högre grad vid marsch åt sidan, då kolonnen sålunda vänder flanken åt fienden. Vid en stor kolonn afdelas för sidobevakningen ett af alla truppslag eller möjligen endast af kavalleri med artilleri bestående sidodetachemang l. sidotrupp, vid en mindre kolonn endast mindre, af kavalleri, undantagsvis af infanteri, bestående sidodetachemang, sidopatrull. Sidodetachemang kan ledsaga kolonnen på sidan eller ock intaga en ställning så belägen, att marschen därigenom tryggas. Det utsänder i sin ordning sidobevakning. Om fienden hårdt ansätter, kan sidobevakningen vara förenad med stora svårigheter. C. O. N. Sidobräder, skogsv. Se Kantbräder. Sidodetachemang, krigsv. Se Sidobevakning. Sidogevär. Se Undergevär. Sidokanal, tekn. Se Kanal, sp. 748. Sidokapell, bygnk. Se Kapell 1. Sidokedjeteori, fysiol, kem. Inom den organiska kemien bestämmes kropparnas kemiska natur hufvudsakligen af vissa grupper, som äro bundna vid en mera indifferent stomme eller kärna, i motsats mot hvilken sagda grupper sägas själfva vara eller utgöra del af sidokedjor. Särskildt brukas denna beteckning i de cykliska föreningarnas (se d. o.) kemi. Så kännetecknas t. ex. alla organiska syror af gruppen COOH, alkoholerna af gruppen OH o. s. v. Ett kemiskt ämne kan i molekylen innehålla flera olika sådana grupper, exempelvis vara både alkohol och syra o. s. v. Så karakteriseras alla ägghvitkroppar däraf, att de äro aminosyror, d. v. s. såväl aminer, som äro basiska, som syror (se Aminoföreningar). På samma sätt har man sökt utreda, hvilka grupper förorsaka färgen hos färgämnen, och kallat dem kromofora («färgbärande»). Då P. Ehrlich ville förtydliga toxinernas (se d. o.) kemiska förhållande att såväl vara giftiga som ock att kunna binda antitoxin, tog han de organiska ämnena som exempel och antog, att egenskapen af gift tillkommer en sidokedja, som sades vara toxofor («giftbärande»), att egenskapen att binda antitoxia (se d. o.) däremot härrör från en s. k. haptofor («vidhäftande») sidokedja. Till detta antagande förelåg så mycket större skäl, som ett gift (difterigiftet har särskildt legat till grund för Ehrlichs systembildning) ofta vid lagring förlorar en del af sin giftighet, utan att -- åtminstone i samma mån -- förlora sin antitoxinbindande förmåga. Några giftmolekyler antagas därvid förlora eller omvandla sin toxofora grupp, men bibehålla den haptofora oförändrad. Af denna anledning kallade Ehrlich sin framställning af dessa förhållanden sidokedjeteori. Stundom fordras för giftverkan närvaro af två olika kroppar. Dessa antagas då binda hvarandra och tillsammans utgöra ett s. k. sammansatt toxin. -- Att en sådan kemisk bindning eger rum, är bevisadt rörande de sammansatta hemolysinerna (se Hemolys). Den ena kroppen, ofta kallad immunkropp, som antas bära en haptofor grupp, kallades af Ehrlich amboceptor («dubbelbindare»), emedan den förmår binda såväl antitoxin som äfven den andra kroppen, kallad komplement (eljest vanligen kallad alexin, se d. o.), hvilken anses bära en toxofor grupp. Den därvid förlöpande kemiska processen kallas komplementbindning. På samma sätt antog Ehrlich, att de molekyler i den lefvande väfnåden, som binda giftet, ha en, receptor («mottagare») kallad, grupp.