som förenar sig med giftets toxofora grupp. Därigenom förhindras den förra gruppen att utöfva sin vanliga funktion, som skulle bestå i bindandet af näringsämnenas molekyler, hvarigenom dessa ämnens tillgodogörande för kroppen skulle inledas. Såsom onyttiga för kroppen skulle sagda vid gift bundna grupper afstötas, hvarefter en regeneration af liknande grupper skulle ega rum och detta till öfverflöd, så att en massa dylika sidokedjor (receptorer), som egde förmågan att binda gift, skulle af söndras och föras till blodbanan. Dessa med blodet kringförda receptorer ha fortfarande förmågan att binda giftmolekyler och oskadliggöra dessa; de utgöra antitoxin. Som häraf synes, utgör Ehrlichs sidokedjeteori endast ett tämligen groft föreställningssätt ang. de olika reagerande ämnenas inbördes förhållande. Detta föreställningssätt har vidare utbildats för åskådliggörande af andra inom serologien behandlade ämnens egenskaper, och en mot detsamma svarande vidlyftig nomenklatur har utbildats. På grund af Ehrlichs stora inflytande, särskildt i Tyskland, har detta något artificiella system vanligen lagts till grund för undervisningen i serologi. S. A-s. Sidoklys, skpsb. Se Klys. Sidoknopp, bot. Se Knopp. Sidokölsvin l Systerkölsvin, skpsb. Se Kölsvin. Sidolanterna, sjöv. Se Lanterna. Seglande fartyg föra på väg endast dessa lanternor, lysande från rätt för-ut till 2 streck akter om tvärs. H. W-l. Sidolinjen. 1. I fråga om släktskap, antingen en persons anförvanter, som äro förbundna med honom genom sidosläktskap (se Led 2), eller ock afkomlingar af oäkta börd. I denna senare mening talar man exempelvis om ättlingar af ett furstehus på sidolinjen. -- 2. Zool. Se Fiskar, sp. 413. Sidoljud, fonet. Se Lateraler. Sidolutande vattenfall. Se Hydrogeologi, sp. 1456. Sidomorän, geol. Se Glaciärer, sp. 1245. Sidon (hebr. Sidon, sannolikt «fiskstaden», eller härledt af gudanamnet Sid), den äldsta staden i det forna Fenicien, på en udde vid Medelhafvet, något östligare än det nuv. Saida (se d. o. 1). Denna stad, som gaf upphofvet till flera feniciska kolonier, bl. a. Hippo och Kartago, var länge den mest betydande orten i hela landet, tills slutligen Tyrus gjorde sin öfvermakt gällande.

Fig. 1. Mynt från Sidon.

Redan på Homeros' tid var S. bekant för sin konstflit samt för sin handel med purpurfärg, bärnsten och glas. 722 f. Kr. gaf staden sig åt den assyriske konungen Salmaneser samt lydde sedan under Babylon och under Persien, tills den 351 f. Kr. ödelades på grund af ett uppror. Åter uppbyggd, underkastade sig staden Alexander den store, kom därefter under Egypten och föll slutligen i romarnas händer. Kristendomen infördes mycket tidigt (jfr Apg. 27: 3), och 325 bevistade en biskop från S. kyrkomötet i Nicea. I S:s omgifningar finnas många klippgrafvar, de förnämsta s. ö. om det nuv. Saida, från hvilka 17 sarkofager, skulpturverk och målningar 1889 förts till kejs. museet i Konstantinopel; två sidoniska konungars sarkofager: Eschmunazars (1855, i Louvre) och Tabniths (i Konstantinopel). ega viktiga feniciska inskrifter.

Fig. 2. Marmorvas från Sidon (nu i Berlin).

1904 utgräfdes en timmes väg n. om S. ett feniciskt tempel; på ett sydligare, närmare S. beläget ställe ha många Astartefigurer blifvit funna. Se Eiselen, «S.» (1907). (J. F. N.) Sidonal, kem. Se Kinasyra, sp. 79. Sidonia, astron., en af småplaneterna. Sidoniaorden. Se Ordnar (Sachsen), sp. 837, Sidonius Apollinaris (rättare Apollinaris Sidonius), Caius Sollius, gallisk retor, skriftställare och biskop, hette eg. Caius Sollius Modestus Apollinaris, f. omkr. 430 i Lyon, d. möjligen 481 (enl. andra 479, 487 eller 488), var son och sonson till riksståthållare i Gallien (præfectus prætorio Galliarum). Han fick en i alla afseenden vårdad uppfostran både på gymnastiksalen och i grammatik- och retorsskolor, som då blomstrade i det romaniserade södra Gallien; denna uppfostran lämnade alldeles karaktären ur räkningen och bestod mest i meddelandet af färdighet att med lätthet behandla latinska språket i prosans och poesiens alla konstformer. S. blef gift med Papianilla, dotter till Avitus, då konsul och 455-456 romersk kejsare. Han följde sin svärfader till Rom och fägnade honom 1 januari med en panegyrik. Men då Avitus störtats af Ricimer och Majorianus (se d. o.), hälsade S. den nye kejsaren med en ny panegyrik och fick en staty i Rom samt titel af comes (se d. o.). Äfven en annan af Ricimers skuggkejsare, Anthemius, fick i S. en panegyriker, som han belönade med att göra S. till stadsprefekt, patricius och senator. År 472 blef S., som i sina dikter visade sig mera som hedning än kristen, biskop i Arverna (Clermont-Ferrand). Då goterna 474 intogo staden, fängslades han, men fann nåd hos den gotiske konungen Eurik, som återgaf honom hans stift. De skrifter, som finnas kvar af S., äro panegyriker (i hvilka Statius, Ausonius och Claudianus fått släppa till många fjädrar), nio böcker bref, där S. visar sig som den svage, godmodige och lefnadsglade man, som han var. Den hufvudsakliga betydelsen för oss af dessa skrifter är, att man i dem kan följa det märkvärdiga historiska skede, under hvilket germanerna romaniserades. Somliga ha tillskrifvit honom författarskapet till Pervigilium Veneris (se Pervigilium). Bästa uppl. af hans arbeten finnes i «Monumenta Germaniæ historica» (1887) samt hos Migne, «Patrologia» (se Migne). Jfr Arnold i Haucks «Realencyklopædie für protestantische