theologie und kirche», och A. Molinier, «Sources de l'histoire de France», I (1901-06). J-C. Sidoparallax (jfr Parallax) kallas vinkeln mellan en himlakropps vertikalplan för en iakttagare på jordytan och densammas vertikalplan genom jordens medelpunkt. Vore jorden sfärisk, skulle dessa båda plan sammanfalla. Sidoparallaxen är sålunda en följd af jordens sfäroidiska form. Den är beroende dels af himlakroppens, dels af observationsortens läge. Står den förstnämnda i meridianen eller är observationsorten belägen i ekvatorn eller polerna, är sidoparallaxen noll. Denna korrektion är f. ö. så ringa, att den blott för månen blir märkbar och tages i betraktande. K. B. (B-d.) Sidopatrull, krigsv. Se Sidobevakning. Sidoprojektion. Se Linearritning 2. Sidor, rysk upprorsstiftare. Se Dimitrij 5, sp. 437. Sidorörelse, mus. Se Motus. Sidoskepp, bygnk. Se Kyrka 1. Sidosläktskap, jur. Se Led 2. Sidostaf, träv. Se Plank. Sidostöt, spelt. Se Biljard, sp. 380. Sidotank, skpsb., kallas en vattenballasttank, som är belägen vid fartygssidan öfver slaget. Sådana tankar anordnas numera ofta å stora lastångare för att vid behof genom tyngden af det vid fartygssidan i tankarna befintliga vattnet öka fartygets rullningsperiod och därigenom förbättra fartygets rörelser i sjögång. Jfr Dubbelbotten, Piktank och Rullningsperiod. C. K. S. Sidotrupp, krigsv. Se Sidobevakning. Sidotub, skpsb. Se Torpedtub. Sidra, arab. Se Lifsträdet, sp. 458. Sidra rabba. Se Adams bok. Sidratt, krigsv. Se Lavettage, sp. 1426, och Riktinrättning. Sidraviken, Stora Syrten. Se Syrtenvikarna. Sidriktning, artill. Se Riktning. Sidskala, artill. Se Riktmedel, sp. 408. Sidskägg. Se Sidgrane. Sidspridning, krigsv. Se Spridning. Sidsättning, artill. Se Riktning. Siðu-Hallr. Se Hallr Thorsteinsson. Sidvall, landtbr. Se Hårdvall. Sidvall, Amanda, målarinna, f. 25 juli 1844 i Stockholm, d. 10 jan. 1892, studerade vid konstakademien 1864-71 och därefter i Paris. Hon väckte uppseende genom friska genrebilder: Barn, som bygga korthus, Intressant lektyr, Blomsterförsäljerska, Lappflicka (de båda sistnämnda inköpta af franska staten) m. fl. Men framför allt visade hon i åtskilliga porträtt själfull uppfattning och mycken koloristisk känslighet. Ihågkommas böra exempelvis Moder, Konstnärinnans fader och Själfporträtt, senast utställda på Sv. konstnärinnors utställning 1911. G-g N. Sidvallshö, landtbr. Se Fodermedel, sp. 699 (tabellen), och Hö, sp. 198. Sidvind, sjöv. ett bland «icke sjömän» förekommande uttryck för «half vind» l. då vinden blåser tvärs in (rakt från sidan). R. N.* Sidvärtsrörelse, ridk., hästens förflyttning åt sidan på dubbla spår. Sidvärtsrörelserna äro följande: Skänkelvikning, en rörelse, hvarunder hästen i det närmaste utan sidoböjning och samling rör sig på dubbla spår undan för ryttarens endera skänkel (se d. o.). Ändamålet med skänkelvikning är att lära hästen vika med bakdelen för en skänkel i sänder. Bakdelen göres rörlig, och hästen lösgöres från spänning och stelhet. Öppna, som uppfanns af De la Guérinière (se om honom Skolridning), en rörelse, hvarunder hästen, ställd i nacken och böjd i bålen, med samlad hållning rör sig åt motsatt sida mot böjningen. Bakdelen går därvid på spåret och framdelen så mycket innanför, att inre bakfoten och yttre framfoten röra sig ungefär på samma spår.

«Öppna» undervisas af De la Guérinière (till fots t. h.), som uppfann denna rörelse. Fig. är hämtad ur hans verk om ridkonsten (1733).

Sluta, en rörelse, hvarunder hästen, ställd i nacken och böjd i bålen, med samlad hållning och väl undersatt bakdel rör sig åt samma sida som böjningen. Framdelen går därvid på spåret och bakdelen så mycket innanför, att yttre bakfoten och inre framfoten röra sig ungefär på samma spår. Förvändt sluta rides längs fyrkantspåret efter samma grunder som sluta, ehuru i slutande bakdelen går innanför och framdelen på spåret, men i förvändt slutande bakdelen på spåret med framdelen inåt ridbanan. Ändamålet med dessa s. k. skolor är att, med böjningen och sidvärtsrörelsen som medel, öka samlingen hos hästen samt lära ryttaren förstå samverkan mellan hjälperna. De äro emellertid icke ett under alla förhållanden nödvändigt medel och kunna verka skadligt, om de ridas oriktigt eller om man fordrar, att lastarna skola tvingas in i illa förberedda eller olämpliga former. B. C-m. Sieb., vid djurnamn förkortning för K. Th. E. von Siebold (se d. o. 8). Siebeck [slb-], Hermann, tysk filosof, f. 1842 i Eisleben, blef professor 1875 i Basel och 1883 i Giessen. Hans hufvudarbete är Lehrbuch