växternas kön, kritiserar klassindelningen för dess artificiella beskaffenhet och med mycken hätskhet angriper Linné under föregifvande af sexualsystemets osedliga innehåll (t. ex. termerna Polyandria, Polygynia m. m.). Linné inlät sig ej i svaromål, men i hans ställe författade J. Browallius (se denne) en motskrift, och äfven J. G. Gleditsch (se denne) försvarade Linné i "Consideratio epicriseos Siegesbeckianæ" (1740). Till svar på sistnämnda skrift utgaf S. Vaniloquentiæ botanicæ specimen ... nuper evulgatum, jure vero retorsionis refutatum et elusum (1741), hvaraf han dock skördade mer smälek än ära. ^{C. Lmn.} Siegfried [ṡigfrid; mhty. Sigfrid, de nordiska sagornas Sigurd Fafnesbane, se d. o.], de germanska sagornas mest berömde hjälte, skildras i Nibelungenlied (se d. o.). I senare bearbetningar, "Rosengarten" (utg. af Grimm 1836) och "Hirnen Segfried" (utg. 1820), har Siegfriedssagan förvandlats till en fantastisk saga. Jfr Sigurd Fafnesbane. Siegfried [ṡigfrid], grefve af Orlamünde (se d. o.). Siegfried [ṡ<over>i</over>gfrid], Karl, tysk teolog, f. 1830 i Magdeburg, d. 1903 i Jena, blef gymnasielärare 1858 i Guben och 1860 i Magdeburg samt professor 1865 i Pforta och 1875 i Jena. Bland hans skrifter märkas Spinoza als kritiker und ausleger des Alten testaments (1867), Philo von Alexandria (1875), Lehrbuch der neuhebräischen sprache und litteratur (tills. med H. Strack, 1884) och Hebräisches wörterbuch zum Alten testamente (tills. med B. Stade, 1893). ^{K. V. Z.} Sieglingia [sig-] Bernh., bot., ett lågväxt, tufvigt grässläkte (fam. Gramineæ), med en art, S. decumbens (Triodia decumbens), som förekommer tämligen allmänt å betesmarker, skogsbackar o. s. v. äfven upp till mellersta Sverige. Strånas nedre del är nedliggande, därefter upprät. Bladen äro blågröna och håriga. Vippan är nästan enkel, tät och smal, af 4--10 kortskaftade, tjocka, flerblommiga, blekgröna eller violetta småax utan borst. ^{O. T. S.} (^{G. L--m.}) Siegmund [ṡ<over>i</over>gmont], romersk kejsare. Se Sigmund. Siegrooth [ṡigrωt], Gustaf Henrik von, militär, son till öfverstelöjtnanten Hans Henrik von S. (f. 1629 i Oels, Schlesien), naturaliserad svensk adelsman 1668, dödad i slaget vid Lund (1676), f. på 1670-talet, studerade en tid vid akademien i Uppsala och deltog med k. understöd som volontär och kapten i franska armén i 1693--95 års nederländska fälttåg. 1695 blef han löjtnant och 1700 kapten vid gardet samt utnämndes 1702 till öfverstelöjtnant och 1706 efter M. Stenbock till öfverste vid Dalregementet, som han sedan 1703 faktiskt kommenderat, då Stenbock vanligen åtföljde högkvarteret eller var som direktör för generalfältkommissariatet upptagen på annat håll. Han deltog i Stora nordiska krigets mest lysande aktioner alltifrån landstigningen på Själland (1700) till slaget vid Poltava (1709), där han sårades till döds i spetsen för sitt regemente vid de ursinniga anfallen på de ryska skansarna. Med honom utgick ätten på svärdssidan. Siegroth [s<over>i</over>g-], Gustaf Adolf von, (tysk-romersk) friherre, militär, f. 11 febr. 1725 på Gäddeholm i Västmanland, d. 9 sept. 1802 på Kappsta i Södermanland, tillhörde en annan adlig ätt S. än G. H. Siegrooth (se denne), äfvenledes från Schlesien, adlad 1649, utgången på svärdssidan 1805.<img r>

Hans fader, öfversten Konrad Gustaf von S., hade 1754 erhållit tysk-romersk friherrevärdighet. S. studerade i Uppsala, ingick 1744 på den militära banan som volontär vid Fortifikationen samt blef sedan kornett vid Västgöta kavalleri. 1745--53 var han i fransk krigstjänst och utmärkte sig därunder vid flera tillfällen samt befordrades till kapten. Under frånvaron befordrad dels till kammarherre, dels till major vid Kalmar regemente, beordrades han 1758 till armén i Pommern, där han hade åtskilliga viktiga kommenderingar och från 1761 tjänstgjorde som generaladjutant. 1766 utnämndes han till öfverste i armén. Sedermera innehade han efter hvartannat chefskapet för Jämtlands, Västmanlands och Södermanlands regementen, förestod landshöfdingämbetet i Södermanlands län under sommaren 1773 samt blef s. å. generalmajor och 1778 generallöjtnant. Som chef för Södermanlands regemente, som han bragte upp till det bäst öfvade i hela armén, lät S. på egen bekostnad inköpa ett fältartilleri (8 kanoner) för soldaternas öfning, upprättade på regementets af honom inköpta exercisplats en militärskola för befälet, skänkte till skolan ett bibliotek m. m. och utfäste årligen belöningar för de officerare, som vid mötestidens slut författat de bästa afhandlinearna öfver uppgifvet ämne. Under fälttåget 1788 förde han först befälet öfver de trupper, som landstego vid Fredrikshamn, kommenderades sedan att försvara gränsen, men återvände sårad 1789 till Sverige, med fullmakt som general i armén. Efter Gustaf III:s död förmåddes han att begära afsked från sin öfverstebeställning, men kvarstod i armén S. var en för sin tid ovanligt kunnig militär och driftig regementschef samt äfven synnerligen skicklig i fortifikationssaker. Han var dessutom en omtänksam landthushållare. ^{L. W:son M.} Siegumfeldt [s<over>i</over>g-], Herman Karl, dansk målare, f. 1833 i Esbönderup i Nord-Själland, d. 1912, studerade vid konstakademien i Köpenhamn och började 1855 utställa genremålningar. 1863--64 vistades han som akademiens resestipendiat i Italien, men en sjukdom, som han ådragit sig genom öfveransträngning, hämmade i hög grad hans utveckling. Efter 1875 kunde han likväl återupptaga sitt arbete. Han målade porträtt, italienska typer, danska folklifsbilder och äfven religiösa kompositioner (Magdalena tvättar Jesu fötter, 1893, Paulus' omvändelse, 1897, Povlskyrkan i Aarhus). Arbeten af S. finnas i Köpenhamns konstmuseum och i Hirschsprungs museum. Han blef medlem af konstakademien 1880. ^{Ph. W.}* Sieidde, afgudabild. Se Hiisi och Mytologi, sp. 176.