i Indien brukliga, lämpligen kunde antagas vara af ny-pythagoreiskt ursprung och sedermera genom alexandrinarna öfverförts till araberna; med afseende på den omständigheten, att araberna själfva kallat sina siffror indiska, har påpekats, att ett dylikt namn af dem getts åt upptäckter, som bevisligen icke härröra från inderna. Bortser man från de arabiska siffrornas förekomst i den till äktheten omtvistade Boëthius' geometri, så är Gerbert (sedermera påfven Sylvester II) den förste författare, hos hvilken kännedomen om dessa siffror anträffats. Till en början användes da dock endast vid räkning på räknetaflan (abacus), sedermera äfven vid andra räkningar, för att beteckna de enkla talen, under det att de sammansatta fortfarande tecknades med romerska siffror. Något senare anträffar man talbeteckningar för sammansatta tal, där visserligen arabiska siffror användts, men utan noll, i hvars ställe den romerska siffran X inskjutits mellan de andra siffrorna. Först genom Atelhards af Bath öfversättning af Muhammed ibn Müsas aritmetik (omkr. 1130) och genom Johans af Sevilla lärobok i samma ämne (omkr. 1150) synes kännedomen om de arabiska siffrornas rätta användning vid sammansatta tal ha kommit till Europa, och genom Leonardo Pisano (omkr. 1200) spreds denna kännedom i vidsträcktare kretsar. Endast småningom lyckades dock de arabiska siffrorna uttränga de romerska. Under 1200-talet synas de ha blifvit begagnade af köpmän, under 1300- och 1400-talen användes de alltmer vid inskrifter, i kyrkor o. s. v., men först vid midten af 1500-talet förekomma de allmänt i skrift och i tryck. Redan under 1400-talet använde man arabiska siffror på mynt för att ange präglingsåret; så t. ex. förekomma de i Sverige på ett 1478 af Sten Sture d. ä. slaget mynt. - I svenska offentliga handlingar förekomma arabiska siffror först från slutet af 1200-talet; under 1400-talet voro de ganska vanliga i räkenskaper och anteckningar, men först under 1500-talet utträngdes äfven hos oss de romerska siffrorna. Under århundradenas lopp undergingo de arabiska siffrorna betydande förändringar; särskildt gäller detta om siffrorna 2, 3, 4 och 5. De successiva förändringarna åskådliggöras genom tabellen å sp. 411-412, där för jämförelsens skull äfven indiska siffror från 2:a årh. e. Kr. samt öst- och väst-arabiska siffror upptagits. Hvad ordet siffra angår, betydde det urspr, noll (se Noll), och på medeltidslatin kallades de öfriga nio siffrorna figuræ, så att den fullständiga titeln blef ciphræ et figuræ, hvilken sedan förkortades till ciphræ, och härigenom fick ordet siffra slutligen sin nuvarande betydelse. Litteraturen rörande de arabiska siffrornas historia är synnerligen rikhaltig; bland hithörande arbeten må särskildt nämnas Treutleins "Geschichte unserer zahlzeichen und entwickelung der ansichten über dieselbe" (1875). (I.F.) Sifnos (Sifeno, Sifanto), en till Cykladerna hörande grekisk ö, 30 km. v. om Paros. 74 kvkm. 4,060 inv. (1896). Ön är bergig, men bördig och välodlad. Produkter: säd, bomull, silke, sydfrukter, honung och vin. Tillverkning af halmhattar och lergods. Hufvudort: Apollonia l. Stauros (1,255 inv.), ön var i forntiden bekant för sina, enligt sagan, af Apollon förstörda guld- och silfvergrufvor samt för de joniske invånarnas yppiga lefnadssätt. Sifo, paleont., zool. Se Ammoniter, sp. 850, fig. l a. Sifon, grek., sugrör, häfvert (se Häfvert); vid gasberedning använda kärl (se Lysgas, sp. 106); en för kolsyradt vatten m. m. afsedd sprutflaska, hvars innehåll utsläppes genom tryckning på en kran (jfr Herons kula). Sifon, zool., en för olika organ, särskildt hos blötdjuren, använd benämning. Sålunda betecknas hos Nautilus och med denna besläktade hufvudfotingar (se Ammoniter och Nautilus) med sifon en sträng, som sträcker sig från själfva djuret genom skalets skiljeväggar till centralkammaren. Hos musslorna talar man om anal- och brankialsifon, d. v. s. de stundom till långa rör utdragna, af manteln bildade in- och utströmnings-ställena för vattnet (se Blötdjur, sp. 829). L-e. Sifonbarometer, fys. och meteor. Se Barometer, sp. 967. Sifoneer, bot. Se Siphoneæ. Sifonoforer [-fårer], Siphono'phora, zool. Se Coelenterata, sp. 486. Sifonogamer (af grek. si'fon, slang, och ga'mos, äktenskap), bot., detsamma som fanerogamer (se d. o.). Sifonrekorder, elektrot. Se Telegraf. Sifra, Sifre, hebr. Se Midrasch. Sifta (Zifta), stad i prov. (mudirije) Gharbieh i Nedre Egypten. 15,850 inv. (1907). Siful Sifadda. Se Wergeland. H. A. Sigalon [-lå], Xavier, fransk målare, f. 1788 i Uzès, d. 1837 i Rom, studerade i Nîmes, kom till Paris och gjorde stor lycka med genren Den unga kurtisanen (1822, Louvre) och med Locusta (1824, museet i Nîmes). Han målade sedan hufvudsakligen porträtt, till dess Thiers 1833 gaf honom i uppdrag att kopiera Michelangelos "Yttersta domen" i Sixtinska kapellet i Rom. S. utförde med beundransvärd trohet på tre års tid denna kopia, som väckte stort uppseende (i École des beaux-arts). återkommen till Rom för att kopiera andra målningar i nämnda kapell, bortrycktes han af koleran. (G-g N.) Sigambrer l. rättare Sugambrer, en västgermansk folkstam, som bodde utefter högra Rhenstranden, mellan Lippe och Lahn. Mot dem riktade Cæsar sitt första tåg öfver Rhen 55 f. Kr., och 16 f. Kr. inföllo de härjande i Gallien. Detta gaf närmast anledning till Augustus' försök att underkufva Germanien, och 8 f. Kr. besegrades de af Tiberius, som öfverflyttade 40,000 af dem till vänstra Rhenstranden. Där kallades de gugerner l. kuberner och blefvo fullständigt romaniserade. En äldre åsikt, att dessa sigambrer skulle ha utgjort hufvuddelen af frankerna (se d. o.), är därför oriktig. De på högra Rhenstranden kvarboende torde såsom särskildt folk ha tillintetgjorts i sammanhang med Germanicus' seger 16 e. Kr. öfver marserna (se d. o. 2). S. B. Sigania, flod. Se Ingur. Sigar, nord. myt., ett namn, som burits af flera bland de hjältar, som omtalas i de nordiska hjältesagorna. En S. var fader till Signy. Th. W.* Sigara, zool. Se Vattenskinnbaggar. Sigbrit Willums, en holländska, som (kanhända