415 Sigdal-Sigfrid 41f> af politiska skäl) hade lämnat Amsterdam och bosatt sig i Bergen samt där hade gästgifveri och vinhandel i början af 1500-talet. 1507 (eller 1509) blef den unge prins Kristian (sedan Kristian II) bekant med hennes dotter Dyveke och tog henne med moderns samtycke till älskarinna. S. följde med honom först till Oslo och 1513 till Danmark, där hon genom förstånd och insikter vann så stort inflytande öfver honom, att han som konung t. o. m. efter Dyvekes död frågade henne till råds i alla viktiga spörsmål. 1517 fick S. hand om tull-, finans- och myntväsendet; hon visade stort intresse för handelns främjande och lät inkalla holländare till Amager. Hon vann t. o. m. drottningens förtroende, hvarjämte äfven de utländska sändebuden uppsökte henne, men hennes härsk-lystnad och öfvermod väckte i synnerhet adelns hat; konungens siste anhängare afföllo på grund af fruktan för S. Denna följde 1523 Kristian II, då han lämnade Danmark, men måste för att undgå misshandel af folket bäras ombord i en kista. Hon lär enligt sägnen ha lefvat Kristian, att han skulle bli borgmästare i Amsterdam, hvilket en af hennes bröder en lång tid veterligen var. S. måste dock hålla sig dold i Nederländerna, af fruktan för sina fiender, och lefde ännu i maj 1531 i Gent; kanske har hon senare, som det berättas, blifvit bränd som häxa. E- i^>g- Sigdal, härad och pastorat i Buskerud amt, Norge, n. v. om Drammen, mellan insjön Kröderen i n. ö. och Numedal i s. v. 889,si kvkm. 3,631 inv. (1910). Särskildt i den södra, lägre liggande delen är S. ett rikt skogsdistrikt. Norra delen, som i allmänhet kallas E g g e d a l, är högbergig. S. genomströmmas af Sigdalselven 1. Simoa (se d. o.). K. V. H. Si'gebert från Gembloux (Sigebertus Gemblacensis), krönikeskrifvare, f. omkr. 1030 i Brabantj d. 1112 i Gembloux, uppfostrades i klostret där och var lärare vid S:t Vincents klosterskola i Metz. Hans förnämsta verk är Chro-nicon, en världskrönika, behandlande tiden från 381 till 1111 (forts, till 1206 af Robert de Thorigny). Dessutom författade han Gesta abba-tum gemblacentium, De scriptoribus ecclesiasticis m. m. SigeVon (lat. Sigeum) hette i forntiden en udde i Mindre Asien, i landskapet Troas, vid Helles-pontens södra ända v. om Skamandros' mynning, vid nuv. Kum-Kale. Något sydligare visas ännu Akilles' och Patroklos' grafkullar, hvilka i verkligheten beteckna staden Sigeions begrafningsplats. Något mer åt s. låg denna af atenare omkr. år 600 koloniserade (före dein af troer och kanske af lesbier) stad, viktig som station för Atens handel på Svarta hafvet och fiske där. Numera ligger där en grekisk by, Jenischer. SIgel (af lat. singulce litterce, enstaka bokstäf-ver) benämnes inom filologien och stenografien (se d. o.) det förkortade återgifvandet af vissa bestämda ord med endast en eller några af dess bok-stäfver. Sigel brukas äfven liktydigt med abbrevia-tur. Se Alvarez de la Brana, "Siglas y abrevia-turas latinas" (1884). Sigel, Franz, nordamerikansk general af tysk härkomst, f. 18 nov. 1824 i Sinsheim i Baden, d. 21 aug. 1902 i New York, var 1844-47 löjt- nant vid ett badensiskt infanteriregemente, deltog i 1848 års revolution, blef 1849 de badensiska insurgenternas krigsminister och maj s. å. befälhafvare för insurrektionsarmén, förlorade detta befäl efter sitt nederlag vid Laudenbach (30 maj). stred därpå under Mieroslawski och ledde efter dennes afgång (juli) revolutionstruppernas reträtt öfver på schweiziskt område. S. flyttade 1851 till Nord-Amerika, där han verkade som lärare och ingenjör samt vid inbördeskrigets utbrott 1861 organiserade ett regemente tyska frivilliga. Han utmärkte sig (mars 1862) i striderna vid Pearidge i Arkan-sas, befordrades till generalmajor och fick (juni) befäl öfver Virginiaarméns 2:a armékår, med hvilken han deltog i andra slaget vid Bull Run (29-30 aug. s. å.). I maj 1865 tog han afsked ur armén, var en kort tid tidningsman i Baltimore och bosatte sig 1866 i New York, där han erhöll en kommunal befattning. (V. S-gr./ Sigelinde, astron., en af småplaneterna. Sigeum. Se Sigeion. Sigfrid, Sankt, socken i Kalmar län, Södra Möre härad. 4,432 har. 623 inv. (1915). Annex till Ljungby, Växjö stift, Södra Möre kontrakt. Sigfrid (Den helige S.), engelsk missionsbiskop i Sverige under förra hälften af 1000-talet. Om honom berättar en värendsk tradition, först upptecknad på latin i Växjö 1205, att han var ärkebiskop af York, då konung Olof i Sverige af sin vän konung Mildred i England begärde kristna förkunnare, S. reste då, verkade någon tid i Danmark, där kristendomen var nyinförd, och kom sedan till Värend, där i Växjö plats för en kyrka anvisades honom i en syn och en begynnelse till mission gjordes genom 12 ansedda mäns dop: därifrån kallad till konungen, döpte han denne vid Kinnekulle. Under tiden mördades i Värend hans tre f ränder Unaman, Sunaman och Vinaman, hvilkas afhuggna hufvud S. genom ett mirakel fann i Växjösjön; som böter för dråpet erhöll Växjö kyrka genom konungens mellankomst två gårdar. Efter långvarig och nitisk verksamhet dels i det öfriga Sverige, dels i Värend dog S. i Växjö och begrofs där. En västgötsk tradition återfinnes i en senare version af legenden och i Västgötalagens omkr. 1240 upptecknade konunga- och biskopslängd. I Konungalängden heter det, att Olof Skötkonung, Sveriges förste kristne konung, blef döpt af S. i Birgittas källa vid Husaby och skänkte hela denna by till biskopsstolen. I biskopslängden står S. först; det omtalas, att han kom från England, att han angaf plats för tre kyrkor (i Falbygden) och att han dog i Växjö. - Ehuru traditionen innehåller påtagliga oriktigheter (såsom att S. skulle ha varit ärkebiskop af York; konung "Mildred'' afser kanske Ethelred II; att missionen skulle ha begynt i Värend, är osannolikt), innehåller den utan tvifvel en sanningskärna och bevarar