gruppvis tillsammans. Efter hittills gjorda iakttagelser ville det synas, som skulle såväl mega- som mikrosporangier ha förekommit inom samma sporofyllsamling; megasporerna utmärkas genom mindre vanlig storlek. Sigillaria växte på sumpig, sannolikt öfversvämmad mark och har på sina ställen i väsentlig grad bidragit till stenkolsbäddarnas uppkomst, hvilket i synnerhet var fallet under ett visst skede af stenkolsperiodens senare del. Det hade en vidsträckt utbredning öfver norra halfklotet och är kändt äfven från åtskilliga ställen af det södra (jfr Lepidodendron och Stigmaria). <tab>A. G. N. Sigillaria, fornromersk vintersolståndsfest, som i anslutning till Saturnalierna firades 21 och 22 dec. Festens namn kommer af sigilla (lat., ”små bilder”), dockor af lera, vax eller gips, som gåfvos åt barnen som ”julklappar”; dit hörde också gudastatyetter af guld, silfver eller brons, brokigt målade vaxljus och kakor eller konfekt. <tab>J. C. Sigillariaceæ, paleobot., en till Lycopodiales hörande familj, omfattande Sigillaria samt möjligen äfven några andra, hittills ofullständigt kända släkten. <tab>A. G. N. Sigillariostrobus, paleolot. Se Sigillaria. Sigillbevarare. Se Sigill, sp. 419, och där gjorda hänvisningar. Sigillografi (af lat. sigi'llum, sigill, och grek. gra'fein, beskrifva), sigillkunskap (se Sigill). Sigillring. Se Sigill, sp. 422. Sigillstamp. Se Sigill, sp. 422. Sigillträdet, paleobot. Se Sigillaria. Sigillum, lat., sigill (se d. o.). — S. confessionis. Se Biktens insegel. Sigilterland. Se Saterland.

I galleriet på Sigiri.

Sigiri, ”lejonklippan”, på Ceylon, omkr. 20 km. n. ö. om Damballa, är ryktbart för ruiner af ett högst egendomligt fäste. Från slätten reser sig ett enstaka granitblock pelarlikt till betydlig höjd, dess allra öfversta del skjuter ut åt alla sidor. Denna öfverskjutande del har ett omfång af omkr. 2 1/3 har. Där uppe byggde Kasiapa, ”fadermördaren”, år 477 e. Kr. sitt palats, i den förhoppningen, att han där skulle vara skyddad för sina fiender; ett stig eller galleri (se fig.) ledde dit upp, ett under af byggnadskonst. Det egendomliga byggnadsverket återupptäcktes 1835 af major Forbes; galleriet var dock mycket skadadt af sydvästmonsunen. Det har reparerats, och byggnaderna både uppe på höjden och vid foten ha blifvit uppgräfda, liksom ingången mellan ett lejons utsträckta tassar. Märkvärdiga freskomålningar i galleriet ha blifvit upptäckta, kopierade och såvidt möjligt skyddade. <tab>J. C.

Sigismund som kronprins, vid 19 års ålder, efter samtida målning i helfigur. (Florens.)

Sigismund, konung i Sverige och Polen (där S. III), son af Johan III och polska prinsessan Katarina, Sigismund I:s dotter, f. 20 juni 1566 under föräldrarnas fångenskap på Gripsholm, d. 19 (g. st.) april 1632 i Warschau, blef genom faderns tronbestigning 1569 närmaste arfvinge till svenska kronan. Han var född arfvinge också till Litauens krona, men genom unionen i Lublin 1569, som Johan III visserligen aldrig erkände, skapades dubbelriket Polen-Litauen i form af en enhetlig valmonarki. Med tanke på hans utsikt att ändock bli väljarfolkets utkorade lät fadern uppfostra honom i romersk-katolska religionen, ehuru hans egentliga lärare (Niklas Rasck, Arnold Grothusen) voro protestanter. 1586 var hans förmälning med prinsessan Kristina af Holstein-Gottorp (af protestantisk bekännelse) påtänkt, men detta uppslag förföll såsom oförenligt med den stora dynastiska planen. Efter Stefan Báthorys död (dec. 1586) verkade änkedrottning Anna, S:s moster, oförtrutet och målmedvetet för dennes val och för en giftermålsförbindelse mellan Vasahuset och den rivaliserande habsburgska dynastien. Johan III blef i det afgörande ögonblicket tveksam, ehuru det var ett uppenbart svenskt intresse att afvärja den moskovitiske tsarens kandidatur. Han vägrade att köpa kronan åt sonen genom Estlands afträdande, men hans något tvetydiga instruktioner hindrade icke de svenska sändebuden (Erik Brahe och Erik Sparre) från att göra en sådan utfästelse, för hvilken änkedrottningen gick i borgen med all sin egendom. Väljarfolkets majoritet vanns för S. genom måttliga utfästelser (aug. 1587), särskildt emedan en segrande moskovitisk eller habsburgsk kandidatur skulle ha medfört krig med Turkiet och emedan den mäktige kanslern och hetmanen Jan Zamoyski från början bekämpat hans farligaste rival, ärkehertig Maximilian. Denne, för hvilken den påfliga diplomatien i hemlighet verkat, proklamerades dock samtidigt af en minoritet, och situationen ledde till inbördes krig, som slutade med Maximilians nederlag och tillfångatagande vid Pitschen (Byczyna) i jan. 1588. S. lämnade Sverige i sept. 1587, sedan han och fadern genom ”Kalmar-stadgar” (se d. o.) enat sig om garantierna för Sveriges själfständighet