Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigillack ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och intressen inom den nya föreningen. Efter
landstigningen i Danzig fördes besvärliga
förhandlingar med de polska ständernas ombud
ang. Estlands afträdande, som S. ihärdigt
förvägrade. Samma hållning intog han vid kröningen
i Krakau (dec. 1587) trots våldsamma påtryckningar
af Zamoyski och andra; tvistefrågan uppsköts till
hans tronbestigning i Sverige. I Polen blef S. icke
populär; han var "alltför tystlåten, envis, långsam,
njugg och mjältsjuk" (Dalin), och hans böjelse
för gunstlingar och sidoinflytanden framträdde
från början. Det halft fientliga förhållandet till
Österrike ordnades under den påfliga kurians bemedling
genom fördraget i Beuthen-Bendzin (mars 1589), och
samtidigt inledde S. förhandlingar med ärkehertig
Ernst om en abdikation till dennes förmån. Detta
skedde i samförstånd med Johan III, som redan ångrade
1587 års valpolitik och längtade efter sonen. På
mötet i Reval (sept. 1589), då han sökte öfvertala
S. att medfölja till Sverige, omintetgjordes
dock hela planen genom de svenske och polske
rådsherrarnas energiska föreställningar. S. fortsatte
emellertid abdikationsförhandlingarna och äktade
i sammanhang därmed ärkehertiginnan Anna, dotter
till ärkehertig Karl af Steiermark (maj 1592). Vissa
personer tillhörande den nya drottningens hofstat
(Schiehel, Gemma, Ursula Mejerin) framträda snart
som medlemmar af S:s kamarilla, men trängas med
tiden i skuggan af den jesuitiske kammarherren
Bobola. Emellertid hade S:s intima förbindelser med
Österrike, abdikationsintrigerna och gunstlingsväldet
framkallat misstämning bland adelsfolket, som till
riksdagen 1592 kräfde en räfst med konungen och hans
hemliga agenter. S. lät förmå sig till ett slags
afbön och löfte om bättring. Efter Johan III:s död
fick S. med viss svårighet riksdagens tillstånd att
besöka Sverige, dock endast med förelagd frist för
sin återkomst och mot löfte att afträda Estland. Han
åtföljdes till Sverige 1593 af den påflige nuntien
Malaspina och sina jesuitiska biktfäder, som under
förhandlingarna med hertig Karl och de svenska
ständerna i mycket bestämde hans hållning (se
Malaspina). Han förmådde ej genomdrifva sitt kraf,
att katolikerna skulle tillerkännas religionsfrihet,
och han måste före kröningen (febr. 1594)
afge försäkran att fästhålla vid Uppsala mötes
beslut. Samtidigt nedlade han dock en hemlig protest
mot dessa aftvungna medgifvanden. Vid sin afresa
(juli 1594) förstod han att splittra den svenska
regeringsmyndigheten mellan hertig Karl, riksrådet
och de kunglige ståthållarna och förbehöll sig själf
särskildt riksdags sammankallande. Inför hertig Karls
egenmäktiga politik allt från Söderköpings riksdag
1595 (se Karl IX, sp. 950) stod S. länge utan verkliga
maktmedel; de polska ständerna sökte visserligen
diplomatiskt stödja hans rätt och anspråk genom en
stor beskickning till Sverige 1596. Endast det af Klas
Fleming styrda Finland förblef honom troget. Till
en verklig kraftansträngning samlade sig S. 1598,
sedan han beslutit sig för en väpnad expedition till
Sverige. Han utverkade riksdagens tillstånd att resa
på samma villkor som 1593, men Polen stod formellt
neutralt i den utbrytande fejden. S. värfvade folk
och beslagtog transportskepp i de preussiska
hamnarna, och samtidigt sökte hans diplomati förmå
Nord-Tysklands furstar och städer till en mot hertig
Karl riktad handelsblockad. Detta misslyckades, men
hohenzoliernska huset, som i fråga om länshertigdömet
Preussen stod i beroende af S., erbjöd (i samförstånd
med Mecklenburg) en stark diplomatisk påtryckning emot
hertig Karl, ehuru denna inblandning i själfva verket
snarare tog formen af en opartisk medling. Sedan S:s
armada satt sig i besittning af Kalmar, började under
de tyska sändebudens medverkan förhandlingarna mellan
konungen (Erik Sparre) och hertigen. Tvisten måste
dock lösas med maktspråk, och sedan S. försummat att
utnyttja sin framgång i träffningen vid Stegeborg
(8 sept. 1598), led han ett afgörande nederlag
vid Stångebro (25 sept. s. å.). Genom fördraget
i Linköping (s. å.) gaf S. efter för hertigens
fordringar: krigsfolket skulle afdankas, S. skulle
snarast bege sig till Stockholm för att regera
enligt lag och ed. Råds-herrarna hade utlämnats
till hertigen. S. bröt omedelbart fördraget: sedan
han inlagt en besättning i Kalmar, afseglade han
till Danzig. Han återupptog blockadplanerna och
rustade 1599 för att undsätta Kalmar, men staden föll
dessförinnan i hertigens våld, och före årets slut
var också Finland kufvadt. På riksdagen i Stockholm
1599 blef S. afsatt (se Karl, sp. 950).
Från 1601 var S:s krig mot farbrodern också Polens
krig mot Sverige; det fördes i Livland med växlande
lycka (se Chodkiewicz). Från polsk
synpunkt voro förvecklingarna med Ryssland långt
betydelsefullare, och från 1604 var S. själf djupt
invecklad i de intriger, som spunnos kring den förste
falske Dimitrijs person och genom hvilka Polen 1609
indrogs i krig med Ryssland (se Dimitrij 5 och
Polen, sp. 1209). I sin yttre
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
