och intressen inom den nya föreningen. Efter
landstigningen i Danzig fördes besvärliga förhandlingar
med de polska ständernas ombud ang. Estlands
afträdande, som S. ihärdigt förvägrade. Samma
hållning intog han vid kröningen i Krakau (dec.
1587) trots våldsamma påtryckningar af Zamoyski
och andra; tvistefrågan uppsköts till hans
tronbestigning i Sverige. I Polen blef S. icke
populär; han var ”alltför tystlåten, envis, långsam,
njugg och mjältsjuk” (Dalin), och hans böjelse
för gunstlingar och sidoinflytanden framträdde
från början. Det halft fientliga förhållandet till
Österrike ordnades under den påfliga kurians
bemedling genom fördraget i Beuthen-Bendzin (mars
1589), och samtidigt inledde S. förhandlingar med
ärkehertig Ernst om en abdikation till dennes
förmån. Detta skedde i samförstånd med Johan III,
som redan ångrade 1587 års valpolitik och
längtade efter sonen. På mötet i Reval (sept. 1589),
då han sökte öfvertala S. att medfölja till Sverige,
omintetgjordes dock hela planen genom de svenske
och polske rådsherrarnas energiska
föreställningar. S. fortsatte emellertid
abdikationsförhandlingarna och äktade i sammanhang därmed
ärkehertiginnan Anna, dotter till ärkehertig Karl af
Steiermark (maj 1592). Vissa personer tillhörande
den nya drottningens hofstat (Schiehel, Gemma,
Ursula Mejerin) framträda snart som medlemmar
af S:s kamarilla, men trängas med tiden i
skuggan af den jesuitiske kammarherren Bobola.
Emellertid hade S:s intima förbindelser med
Österrike, abdikationsintrigerna och gunstlingsväldet
framkallat misstämning bland adelsfolket, som till
riksdagen 1592 kräfde en räfst med konungen och
hans hemliga agenter. S. lät förmå sig till ett
slags afbön och löfte om bättring. Efter Johan
III:s död fick S. med viss svårighet riksdagens
tillstånd att besöka Sverige, dock endast med
förelagd frist för sin återkomst och mot löfte att
afträda Estland. Han åtföljdes till Sverige 1593
af den påflige nuntien Malaspina och sina
jesuitiska biktfäder, som under förhandlingarna med
hertig Karl och de svenska ständerna i mycket
bestämde hans hållning (se
Malaspina). Han
förmådde ej genomdrifva sitt kraf, att katolikerna
skulle tillerkännas religionsfrihet, och han måste
före kröningen (febr. 1594) afge försäkran att
fasthålla vid Uppsala mötes beslut. Samtidigt
nedlade han dock en hemlig protest mot dessa
aftvungna medgifvanden. Vid sin afresa (juli 1594)
förstod han att splittra den svenska
regeringsmyndigheten mellan hertig Karl, riksrådet och de
kunglige ståthållarna och förbehöll sig själf
särskildt riksdags sammankallande. Inför hertig Karls
egenmäktiga politik allt från Söderköpings
riksdag 1595 (se
Karl IX, sp. 950) stod S. länge
utan verkliga maktmedel; de polska ständerna
sökte visserligen diplomatiskt stödja hans rätt och
anspråk genom en stor beskickning till Sverige
1596. Endast det af Klas Fleming styrda Finland
förblef honom troget. Till en verklig
kraftansträngning samlade sig S. 1598, sedan han
beslutit sig för en väpnad expedition till Sverige.
Han utverkade riksdagens tillstånd att resa på
samma villkor som 1593, men Polen stod formellt
neutralt i den utbrytande fejden. S. värfvade folk
och beslagtog transportskepp i de preussiska
hamnarna, och samtidigt sökte hans diplomati förmå
Nord-Tysklands furstar och städer till en mot
hertig Karl riktad handelsblockad. Detta
misslyckades, men hohenzollernska huset, som i fråga
om länshertigdömet Preussen stod i beroende af
S., erbjöd (i samförstånd med Mecklenburg) en
stark diplomatisk påtryckning emot hertig Karl,
ehuru denna inblandning i själfva verket snarare
tog formen af en opartisk medling. Sedan S:s
armada satt sig i besittning af Kalmar, började
under de tyska sändebudens medverkan
förhandlingarna mellan konungen (Erik Sparre) och
hertigen. Tvisten måste dock lösas med maktspråk,
och sedan S. försummat att utnyttja sin framgång
i träffningen vid Stegeborg (8 sept. 1598), led
han ett afgörande nederlag vid Stångebro (25
sept. s. å.). Genom fördraget i Linköping (s. å.)
gaf S. efter för hertigens fordringar: krigsfolket
skulle afdankas, S. skulle snarast bege sig till
Stockholm för att regera enligt lag och ed.
Rådsherrarna hade utlämnats till hertigen. S. bröt
omedelbart fördraget: sedan han inlagt en
besättning i Kalmar, afseglade han till Danzig. Han
återupptog blockadplanerna och rustade 1599 för
att undsätta Kalmar, men staden föll dessförinnan
i hertigens våld, och före årets slut var också
Finland kufvadt. På riksdagen i Stockholm 1599
blef S. afsatt (se
Karl, sp. 950).
Konung Sigismund. Efter ett samtida kopparstick.
Från 1601 var S:s krig mot farbrodern också
Polens krig mot Sverige; det fördes i Livland med
växlande lycka (se
Chodkiewicz). Från polsk
synpunkt voro förvecklingarna med Ryssland långt
betydelsefullare, och från 1604 var S. själf djupt
invecklad i de intriger, som spunnos kring
den
förste falske Dimitrijs person och genom hvilka
Polen 1609 indrogs i krig med Ryssland (se
Dimitrij 5 och
Polen, sp. 1209). I sin yttre
politik höll S. f. ö. fast vid sina intima förbindelser
med huset Habsburg och beseglade dem 1605
ytterligare genom ett andra äktenskap, med sin
svägerska, ärkehertiginnan Konstantia. Den store
Zamoyski, som ogillat detta steg och öfver hufvud
förkroppsligade den polska adelns ovilja mot tyskt
inflytande, afled vid samma tid. Det allmänna
missnöjet med S:s tyska och jesuitiska kamarilla,
med hans påstådda absolutistiska sträfvanden bröt
