1606 ut i en väldig adelsresning (
rokosz), som dock
krossades af rikets reguljära krigsmakt (vid Guzow
1607). Därmed fick den jesuitiska reaktionen fritt
spelrum, och det österrikiska inflytandet befästes;
en formlig allians mellan Polen och Österrike
afslöts dock först 1613. Då S. 1620 lämnade
kejsaren hjälp mot Bethlen Gábor, bidrog detta till
en oundviklig brytning med turkarna (se
Polen,
sp. 1209). Om Rigas fall 1621 och det fortsatta
kriget med Sverige se
Gustaf, sp. 660. —
Bland de polske statsmän, som under S:s senare
period åtnjöto hans särskilda förtroende, må
nämnas stormarskalken ”markgrefve” Zygmunt
Myszkowski och hans efterträdare Mikolaj Wolski,
kanslern Felix Kryski och hans efterträdare
Andrzej Lipski. Särskildt nära stod honom
naturligtvis också den svenska emigrantkretsen, de båda
kusinerna Jöran Posse m. fl., och af tyska
äfventyrare grefve Althan och Tengnagel. — S., som
synes ha haft ett lyckligt familjelif, hade med sin
första gemål döttrarna Anna Maria (f. 1593) och
Katarina (f. 1594) samt sönerna Vladislav (f. 1596)
och Kristofer (f. 1598). I sitt andra äktenskap
hade han sönerna Johan (f. 1607), Johan Kasimir
(f. 1609), Johan Albert (f. 1612), Karl Ferdinand
(f. 1613), Alexander Karl (f. 1614) och dottern
Anna Katarina (f. 1619). Några af dessa afledo
i späd ålder. Under sin sista tid arbetade S. på
att få de yngre sönerna försörjda med
biskopsstift, och Johan Albert blef i själfva verket biskop
af Ermeland, senare af Krakau, Karl Ferdinand
biskop af Breslau. — Litt.: ”Svenska
riksdagsakter” III—IV:1 (1894—1909), ”Anteckningar
från det sextonde seklet” (i ”Hist. handl.”, 20,
1905), ”Handl. rör. mötet i Reval, konung
Sigismunds resor till Sverige och polska legationen
1599” (ibid. 23, 1910); J. Werwing, ”Konung
Sigismunds och konung Carl den IX:des historier”
(2 bd, 1746—47), S. J. Boëthius, ”Om den
svenska högadeln under konung Sigismunds regering,
I.” (i ”Hist. bibl.”, 1877) och ”Hertig Karls
och svenska riksrådets samregering 1594—1596”
(i ”Hist. tidskr.”, 1884—86), H. Hjärne, ”Bidrag
till historien om Sigismunds förhållande till det
Habsburgska huset” (i ”Hist. tidskr.”, 1883), och
”Sigismunds svenska resor” (1884), A.
Jonsson, ”Hertig Karl och Sigismund 1597—1598”
(1906), H. Almquist, ”Polskt författningslif under
Sigismund III” (i ”Hist. tidskr.”, 1912), ”Den
politiska krisen och konungavalet i Polen år 1587”
(1916) och ”Bidrag till kännedomen om striden
mellan Sigismund och hertig Karl 1598—1599”
(s. å.), samt J. A. Pärnänen, ”Sigismond Vasa et
la succession au trône de Suède 1592—1594”, I
(Genève 1912). Sammanfattande polska arbeten af
Niemcewicz (1819) och Siarczynski (1828,
1858—61), båda naturligtvis föråldrade.
<tab>H. A—t.
Sigismund,
burgundisk furste. Se
Burgund
2, sp. 628.
Sigismund,
litauisk furste. Se
Litauen, sp. 775.
Sigismund (po.
Zygmunt), konungar af
Polen.
1. S. I (kallad
den gamle, till skillnad från
S. II August), yngste son af Kasimir IV och
Elisabet af Böhmen och Ungern, f. 1 jan. 1467, d.
1 april 1548, valdes 1506, efter sin broder
Alexanders död, till konung i Polen, medan åter
Litauen tillföll honom enligt arfsrätt (om hans
regering se
Polen, sp. 1206). S. var gift första
gången (1512) med Barbara Zápolya, syster till
Johan Zápolya, och
hade med henne
dottern Hedvig, gift med
kurfurst Joakim II af
Brandenburg; andra
gången (1518) med
Bona Sforza, dotter till
hertig Giovanni
Galeazzo Sforza af Milano. I
det senare äktenskapet
föddes sonen S. August
(se S. 2) samt döttrarna
Isabella, gift med
Johan Zápolya, Sofia,
g. m. hertig Henrik
af
Braunschweig-Wolfenbüttel, Anna, g. m. Stefan Báthory, och
Katarina, g. m. hertig Johan af Sverige (Johan
III). Efter drottning Bonas död (1557) blef frågan
om det rika mödernearfvets skiftande föremål för
långvariga, äfven i Sveriges historia ingripande
förhandlingar.
2. S. II
August, den föregåendes son i
andra giftet, f. 1 aug. 1520, d. 7 juli 1572,
valdes till faderns efterträdare redan 1529, i faderns
lifstid, och förde styrelsen i Litauen från 1544.
Om S:s följande
regering se
Polen, sp.
1206. S. var gift
första gången (1543) med
Elisabet af Österrike,
Ferdinand I:s dotter,
som, illa behandlad af
make och svärmoder,
afled 1545. S.
förmälde sig sedan i
hemlighet med den litauiska
magnatdottern Barbara
Radziwiłł, hvilken
ogillades af hans moder
och väckte en storm af
förbittring inom den
polska adeln. Barbara dog 1551, enligt ryktet
förgiftad af svärmodern. S. gifte sig tredje
gången (1553) med sin svägerska Katarina af
Österrike, men äktenskapet blef olyckligt: från
1564 var han betänkt på skilsmässa, något som
höll på att leda till en kyrkopolitisk konflikt.
Påfven vägrade nämligen sin medverkan, ehuru
Katarina 1566 lämnade Polen. S. afled utan
arfvingar. S., som alltför länge stod under sin
intriganta och demoraliserande moders inflytande,
framstod för samtiden som hennes manliga afbild,
men det måste erkännas, att han visade stor
politisk smidighet och diplomatisk förslagenhet.
3. S. III. Se
Sigismund, konung i
Sverige.
<tab>1—2. H. A—t.
Sigismund,
tysk kejsare. Se
Sigmund.
Siglufjord, svensk-dansk-norsk namnform för
Siglufjörður (se d. o.).
Siglufjörður, en liten fjord på nordkusten af
Island, strax v. om Eyjafjorden. Vid dess inre
ligger en handelsplats med samma namn, vintertid
obetydlig, med endast ett par hundra inv., men
sommartid vimlande af norska och äfven svenska
