sillfångarfartyg. S. är nämligen hufvudort för sillfångsten och sillsaltningen på Island, och bl. a. har svenska firman Wedin & Ramstedt där sin sillfiskeristation. Orten anlöpes af såväl kustångarna som de stora utlandsångarna, då dessa ta norra vägen kring Island. Se A. Engström, "Åt Häcklefjäll" (1915). R. N-g. Sigmaringen. 1. Regeringsområde i konungariket Preussen, omfattande de forna furstendömena Hohenzollern (se d. o.). - 2. Hufvudstad i nämnda reg.-omr., förr i furstendömet Hohenzollern-S, på en höjd vid Donau. 5,440 inv. (1910). Gymnasium, landtbruksskola och landtmannaskola. Bland byggnader märkas ett pittoreskt slott med tafvelsamling och intressant museum (väfnader, emaljer, metallarbeten m. m.) samt vapensamling och bibliotek, en evangelisk och en katolsk kyrka, ett palats, museum, teater, dårvårdsanstalt m. fl. _ (J. F. N.) Sigma romanum, lat., anat. Se S-tarm. Sigm. Schltze, vid djurnamn förkortning för tyske anatomen och zoologen Sigismund Schultze, f. 1795, d. 1877. Sigmund, nord. myt., enligt Volsungasaga son af konung Volsung i Hunaland (Frankland). Under sitt lif i skogen efter faderns dråp hade han med sin syster Signy ovetande aflat sonen Sinfjotle, äktade först Borghild af Bralund och hade med henne sonen Helge Hundingsbane, hvilken hjälpte honom hämnas Volsungs död. S. blef därpå konung i Frankland. Då Borghild förgifvit Sinfjotle och blifvit förskjuten af S., äktade han konung Eylimes dotter Hjordis och blef i detta äktenskap fader till Sigurd Fafnesbane. S. stupade i ett slag mot konung Lyngve, Hundings son. I den tyska hjältedikten Nibelungenlied säges Sigfrid (Sigurd) vara son af Sigmund, konung i Xanten i Nederländerna, och drottning Sigelind. Sigurd Fafnesbanes son med Gudrun hette likaledes Sigmund. Th. W.* Sigmund (Sigismund), tysk kejsare, den siste ättlingen af luxemburgska huset, f. 15 febr. 1361, troligen i Niirnberg, d. 9 dec. 1437 i Znaim, var son af kejsar Karl IV och ärfde af

Silfvermynt (groschen) med kejsar Sigmunds bild på åtsidan. faderns besittningar markgrefskapet Brandenburg. Sedan han 1379 trolofvats med Ludvig den stores af Polen och Ungern dotter Maria, vistades han som presumtiv arftagare till dessa länder vid ungerska hofvet. Efter Ludvigs död (1382) reste sig emellertid i Polen en stark opposition mot förbindelsen med Ungern, och polska kronan tillföll Marias yngre syster Hedvig, sedermera gift med storfurst Jagello i Litauen. I Ungern hyllades Maria, men S:s tronkandidatur bekämpades af ett nationellt sinnadt parti med änkedrottningen, som ville sätta en fransk prins på Ungerns tron, i spetsen. Först sedan en tredje tronpretendents (Karl af Durazzo, se Karl, sp. 1025) uppträdande stämt henne fogligare, kom äktenskapet till stånd (1385), hvarefter det lyckades S. att, understödd af sin broder konung Wenzel och af Venezia, öfvervinna motståndet; 1387 blef han krönt till konung af Ungern. Alltjämt hade han dock, i sht efter Marias död (1395), att kämpa med upproriska rörelser i landet. Först 1396 kunde han förverkliga sin länge närda plan att gripa till vapen mot turkarna. Han blef i grund slagen vid Nikopolis (1396) och räddades med knapp nöd från att själf bli tillfångatagen. Motståndet i Ungern, som samlade sig kring Karls (se ofvan) son Ladislaus, fortfor emellertid länge och underhölls af påfven. Tidtals var S. sina upproriska undersåtars fånge. - I kraft af ett fördrag med konung Wenzel bar S. alltsedan 1396 titeln "generalvikarie för Tyska riket", och han hade aldrig för den ungerska politiken förlorat de tyska förhållandena ur sikte. Vid tyska konungavalet 1410 täflade S. med markgrefve Jost af Mähren om kronan och vann, sedan denne 1411 aflidit, allmän anslutning. Han kröntes 1414 till konung (kejsarkronan mottog han först 1433). Åt sin vän borggrefven Fredrik af Nürnberg (af huset Hohenzollern), som verksamt bidragit till valets utgång, öfverlät han 1415 sitt arfland Brandenburg, som 1388 - till bestridande af de stora kostnader den ungerska politiken kräfde - pantsatts åt Jost, men efter dennes död åter hemfallit till S. - Vid ett besök i Italien 1413 förmåddes S. af påfven Johannes XXIII, som låg i fejd med Ladislaus af Neapel, att sammankalla ett allmänt konsilium i Konstanz, där Stora schismen i kyrkan under kejsarens ledning skulle biläggas. Uppgiften lockade S:s ärelystnad; dessutom hoppades han att på denna väg kunna ena kristenheten i kamp mot turkarna. Genom resor till Spanien, Frankrike och England (1415) utverkade S., att den avignonske påfvens parti anslöt sig till konsiliet; däremot misslyckades hans försök att mäkla fred mellan Frankrike och England. Konsiliet motsvarade icke S:s förväntningar. Genom sin stränghet mot kätteriet i Böhmen (se Hus) framkallade det i detta land, som efter Wenzels död (1419) gick i arf till S., det s. å. utbrytande, långa och förödande husitkriget (se Husiter). Förgäfves anropade S., som - efter att urspr, ha intagit en försonligare hållning - själf blifvit öfvertygad om nödvändigheten att undertrycka kätteriet, Tyska rikets ständer om hjälp mot de upproriske. Söndringen i riket, för hvars afhjälpande S. gång på gång utan resultat framlade förslag om reformer i riksstyrelsen, omöjliggjorde ett enigt uppträdande. Verksamt stöd fick han egentligen endast af markgrefven Fredrik af Meissen, åt hvilken han 1423 förlänade den ledigvordna sachsiska kurvärdigheten, och hertig Albrekt (af Habsburg) i Österrike, som 1422 förmälts med S:s dotter (i hans andra gifte, med Barbara Cilli) Elisabet. Husitkriget tvang S. att uppskjuta sina mellanhafvanden med turkarna (stillestånd 1429). Först på konsiliet i Basel ernåddes (1433) förlikning med den moderatare delen af bömarna, och sedan de radikalare