Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 431-432 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigillack ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sillfångarfartyg. S. är nämligen hufvudort för
sillfångsten och sillsaltningen på Island, och
bl. a. har svenska firman Wedin & Ramstedt där sin
sillfiskeristation. Orten anlöpes af såväl kustångarna
som de stora utlandsångarna, då dessa ta norra vägen
kring Island. Se A. Engström, "Åt Häcklefjäll" (1915).
R. N-g.

Sigmaringen. 1. Regeringsområde i konungariket
Preussen, omfattande de forna furstendömena
Hohenzollern (se d. o.). - 2. Hufvudstad i nämnda
reg.-omr., förr i furstendömet Hohenzollern-S, på
en höjd vid Donau. 5,440 inv. (1910). Gymnasium,
landtbruksskola och landtmannaskola. Bland
byggnader märkas ett pittoreskt slott med
tafvelsamling och intressant museum (väfnader,
emaljer, metallarbeten m. m.) samt vapensamling och
bibliotek, en evangelisk och en katolsk kyrka, ett
palats, museum, teater, dårvårdsanstalt m. fl. _
(J. F. N.)

Sigma romanum, lat., anat. Se S-tarm.

Sigm. Schltze, vid djurnamn förkortning för tyske
anatomen och zoologen Sigismund Schultze, f. 1795,
d. 1877.

Sigmund, nord. myt., enligt Volsungasaga son af
konung Volsung i Hunaland (Frankland). Under sitt
lif i skogen efter faderns dråp hade han med sin
syster Signy ovetande aflat sonen Sinfjotle,
äktade först Borghild af Bralund och hade med
henne sonen Helge Hundingsbane, hvilken hjälpte
honom hämnas Volsungs död. S. blef därpå konung i
Frankland. Då Borghild förgifvit Sinfjotle och blifvit
förskjuten af S., äktade han konung Eylimes dotter
Hjordis och blef i detta äktenskap fader till Sigurd
Fafnesbane. S. stupade i ett slag mot konung Lyngve,
Hundings son. I den tyska hjältedikten Nibelungenlied
säges Sigfrid (Sigurd) vara son af Sigmund, konung i
Xanten i Nederländerna, och drottning Sigelind. Sigurd
Fafnesbanes son med Gudrun hette likaledes Sigmund.
Th. W.*

Sigmund (Sigismund), tysk kejsare, den siste ättlingen
af luxemburgska huset, f. 15 febr. 1361, troligen i
Niirnberg, d. 9 dec. 1437 i Znaim, var son af kejsar
Karl IV och ärfde af


Silfvermynt (groschen) med kejsar Sigmunds bild
på åtsidan.

faderns besittningar markgrefskapet Brandenburg. Sedan
han 1379 trolofvats med Ludvig den stores af Polen
och Ungern dotter Maria, vistades han som presumtiv
arftagare till dessa länder vid ungerska hofvet. Efter
Ludvigs död (1382) reste sig emellertid i Polen en
stark opposition mot förbindelsen med Ungern, och
polska kronan tillföll Marias yngre syster Hedvig,
sedermera gift med storfurst Jagello i Litauen. I
Ungern hyllades Maria, men S:s tronkandidatur
bekämpades af ett
nationellt sinnadt parti med änkedrottningen,
som ville sätta en fransk prins på Ungerns tron,
i spetsen. Först sedan en tredje tronpretendents
(Karl af Durazzo, se Karl, sp. 1025) uppträdande
stämt henne fogligare, kom äktenskapet till stånd
(1385), hvarefter det lyckades S. att, understödd
af sin broder konung Wenzel och af Venezia,
öfvervinna motståndet; 1387 blef han krönt till
konung af Ungern. Alltjämt hade han dock, i sht
efter Marias död (1395), att kämpa med upproriska
rörelser i landet. Först 1396 kunde han förverkliga
sin länge närda plan att gripa till vapen mot
turkarna. Han blef i grund slagen vid Nikopolis
(1396) och räddades med knapp nöd från att själf
bli tillfångatagen. Motståndet i Ungern, som samlade
sig kring Karls (se ofvan) son Ladislaus, fortfor
emellertid länge och underhölls af påfven. Tidtals
var S. sina upproriska undersåtars fånge. - I kraft
af ett fördrag med konung Wenzel bar S. alltsedan 1396
titeln "generalvikarie för Tyska riket", och han hade
aldrig för den ungerska politiken förlorat de tyska
förhållandena ur sikte. Vid tyska konungavalet 1410
täflade S. med markgrefve Jost af Mähren om kronan och
vann, sedan denne 1411 aflidit, allmän anslutning. Han
kröntes 1414 till konung (kejsarkronan mottog han
först 1433). Åt sin vän borggrefven Fredrik af
Nürnberg (af huset Hohenzollern), som verksamt
bidragit till valets utgång, öfverlät han 1415 sitt
arfland Brandenburg, som 1388 - till bestridande af
de stora kostnader den ungerska politiken kräfde -
pantsatts åt Jost, men efter dennes död åter hemfallit
till S. - Vid ett besök i Italien 1413 förmåddes S. af
påfven Johannes XXIII, som låg i fejd med Ladislaus
af Neapel, att sammankalla ett allmänt konsilium i
Konstanz, där Stora schismen i kyrkan under kejsarens
ledning skulle biläggas. Uppgiften lockade S:s
ärelystnad; dessutom hoppades han att på denna väg
kunna ena kristenheten i kamp mot turkarna. Genom
resor till Spanien, Frankrike och England (1415)
utverkade S., att den avignonske påfvens parti anslöt
sig till konsiliet; däremot misslyckades hans försök
att mäkla fred mellan Frankrike och England. Konsiliet
motsvarade icke S:s förväntningar. Genom sin stränghet
mot kätteriet i Böhmen (se Hus) framkallade det i
detta land, som efter Wenzels död (1419) gick i arf
till S., det s. å. utbrytande, långa och förödande
husitkriget (se Husiter). Förgäfves anropade S.,
som - efter att urspr, ha intagit en försonligare
hållning - själf blifvit öfvertygad om nödvändigheten
att undertrycka kätteriet, Tyska rikets ständer om
hjälp mot de upproriske. Söndringen i riket, för hvars
afhjälpande S. gång på gång utan resultat framlade
förslag om reformer i riksstyrelsen, omöjliggjorde ett
enigt uppträdande. Verksamt stöd fick han egentligen
endast af markgrefven Fredrik af Meissen, åt
hvilken han 1423 förlänade den ledigvordna sachsiska
kurvärdigheten, och hertig Albrekt (af Habsburg) i
Österrike, som 1422 förmälts med S:s dotter (i hans
andra gifte, med Barbara Cilli) Elisabet. Husitkriget
tvang S. att uppskjuta sina mellanhafvanden med
turkarna (stillestånd 1429). Först på konsiliet i
Basel ernåddes (1433) förlikning med den moderatare
delen af bömarna, och sedan de radikalare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>