Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
Signatura-Signeul
444
se vidare Ark), dels inskärning ä boktryckstyps
långsida, för att sättaren lätt skall känna, hur
typen skall vändas, utan att behöfva se på typen;
mus., generalbasens siffror och tecken (se Bes i f
f-r in g). Jfr S i g n e r a.
Signatura, lat., påfligt ämbetsverk. Se Curia 3. -
S. rerum, en förmodad öfverensstämmelse mellan ett
tings, t. ex. ett läkemedels, yttre beskaffenhet
och dess verkan. Så t. ex. skulle en ört med
hjärtformiga blad hjälpa mot hjärtsjukdomar, en röd
drog mot blödningar eller rödsot, en ört med fina
hål i bladen (Hypericum perforatum) mot sticksår, en
blomma med små, om pupiller erinrande mörka fläckar
(Euphrasia officinalis, "ögontröst") mot ögonsjukdomar
o. s. v. Läran om signaturer var blott en del eller
en sida af den allomfattande "korrespondensläran",
enligt hvilken motsvarighet skulle råda mellan
det yttre och det inre, mellan formen och väsendet,
mellan mikro- och makrokosmen, mellan det jordiska och
det himmelska i dess olika "sfärer", en åskådning,
som genomgår de äldre filosofiska systemen och
tog sig uttryck bl. a. i astrologien, läran om
planetkonstellationernas inflytande på världshändelser
och människoöden. C. G. S.
Signatär [sig,-; fr. signataire], undertecknare af ett
fördrag o. d. - Signatärmakter, gemensam benämning
på de stater, som undertecknat ett statsrättsligt
fördrag.
Signe. 1. Se Hagbard och Signy. - 2. Astron., en
af småplaneterna.
Signera [sir,-; lat. signäre], teckna, beteckna,
underteckna (i sht underteckna med "signatur"). Jfr
Signatur.
Signeri [sin,-; af verbet signa, af lat. si’gnum,
tecken, eg. "göra korstecken", sedan: medelst
tecken besvärja], ett slags besvärjelse (se
d. o.), användning af vissa kraftord, trollformler
och vidskepliga bruk dels till framkallande af
öfver-naturliga verkningar, dels till förtagande af
kraften af sådana, utgångna från ens fiender. Tron
på möjligheten af sådana verkningars framkallande går
tillbaka till den gråaste forntiden och är ännu ej på
långt när utdöd hos de civiliserade folken. Den hänger
nära tillsammans med det slags vidskepelse, som sätter
sitt hopp till amuletter, "läsning" (öfver boskap
o. d.), ned-gräfvande af föremål s. v. I forntiden
hade särskildt kaldéerna och babylonierna vunnit ett
visst rykte för sina signerier. Hos judarna utbildades
konsten ytterligare genom deras s. k. kabbala (se
d. o.), och dess ursprung leddes tillbaka ända till
konung Salomo, hvars "inse-
f;l" (sigill) tillskrefs utomordentlig trolldomskraft,
fven grekerna och ännu mer romarna (särskildt
under den senare kejsartiden, då österns religiösa
åskådning vunnit insteg hos dem) omfattade detta slags
mystik. Genom sammansmältning af den senklassiska
idévärlden och det forngermanska mytförrådet, som
genom folkvandringarna gjordes till allmän egendom,
skapades småningom medeltidens uppfattning af den
osinnliga världen och sättet att behärska den. Här
må påminnas allenast om formlerna abrakadabra
(se d. o.), Abraxas (se Abraxas-stenar), hvilka
användes mot febrar, tron på ädelstenars krafter,
särskilda djurslags (ormars, grodors, basiliskers)
förmenta infly-
tande o. s. v. En hel litteratur uppstod under
medeltiden på grundvalen af nämnda tro, och
äfven till Sverige nådde böljslag af denna
strömning. I vår medeltids läkeböcker egnas
en ej obetydlig uppmärksamhet åt rön af nämnda
slag, och folkböcker, innefattande anvisning till
signerier och besvärjelser, tryckas, så underligt
det kan förefalla, ännu i dag. Merendels söker
man höja deras auktoritet genom att ge dem anor
från Salomo, Hermes Trismegistos, Albertus Magnus,
hemlighetsfulla venezianer o. s. v. Ett sådant opus
är svartkonstboken "Den afslöjade naturen, dess
sympati och magnetism; en blick bakom förlåten
i templet, innehållande mer än 700 gyllene
reglor..." (1850; 9:e uppl. 1889). Författarens
namn, som på l:a uppl. var H. von Gerstenbergk,
har under tidernas lopp förvandlats till H. von
Herstenberg. Äfven kyrkan och kulten lämnade rikliga
bidrag till detta slags vidskepelse, och läsningar
af obegripliga latinska böner användes och användas
ännu på sina ställen af folket som kardinalmedel
vid åskslag, blödningar, krigs- och eldfaror
m. fl. tillfällen. En verksam andel i spridningen
af missbruken tog katolska prästerskapet, liksom
fallet ännu i dag är t. ex. i Ryssland och andra
länder. Från signeri i vanlig mening bör man skilja
den kyrkliga besvärjelse, som kallas e x or c i sm
(se d. o.), ehuru äfven den har ett liknande ursprung.
B. G
Signesberg (förr skrifvet Signildsberg), gods
i Håtuna socken, Stockholms län, vid den smala
farleden förbi Sigtuna, 5 mtl, tax. till 79,700
kr., jämte tegelbruk, tax. till 5,000 kr. S.,
dit man velat förlägga Forn-Sigtuna, är en af de
många orter, till hvilka sagan om Hagbard och Signy
(Signe) blifvit förlagd. Den förste kände egaren var
öfversten, frih. Åke Rålamb (d. 1718), som byggde
S. till sätesgård, en enkel tvåvåningsbyggnad,
som sannolikt ingår i den nuv. Sedan hans tid har
gården gått ovanligt många gånger i köp; bland
egare märkas excellensen grefve G. Lagerbjelke,
grefve Magnus Björnstjerna (1816- 26), excellensen
frih. El. Lagerheim, som egde äfven det närbelägna
Håtunaholm, professor J. K. Lindblad (1854-70)
och därefter frih. H. H. von Essen, hvars son,
frih. R. von Essen, nu (1916) eger den. - Jfr Sigtuna.
Signet [sir-; mlat. signétum], sigill (se d. o.);
stamp, hvarmed man påsätter ett sigill. Jfr P i
t-schaft. - Signetring, fingerring med signet. _
Se Sigill, sp. 422.
Signetur, lat. Se D et ur och Recept.
Signeul [sinjol], Elof, diplomat, f. 5 jan. 1771
i Göteborg, d. 30 okt. 1835 i Hamburg, blef 1786
student i Uppsala (skref sig då Singöhl). 1789
filos, kandidat, anställdes vid legationskansliet i
London 1790, i Paris 1791 hos ambassadören Staél von
Holstein. Som dennes biträde arbetade han 1794-95
ifrigt för afslutande af 1795 års, redan året därpå
upplösta förbund mellan Sverige och Frankrike och
hade därvid i franska kretsar ådagalagt långt gående
"jakobinska" tänkesätt. Han blef generalkonsul för
Frankrike i jan. 1796 (1801 "generalhandelsagent") och
kvarstannade där, äfven då 1804 de rent diplomatiska
förbindelserna mellan Sverige och Frankrike
afbrötos. Misstänkt för kunskaperi, blef han dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
