443 Signatura-Signeul 444 se vidare Ark), dels inskärning ä boktryckstyps långsida, för att sättaren lätt skall känna, hur typen skall vändas, utan att behöfva se på typen; mus., generalbasens siffror och tecken (se Bes i f f-r in g). Jfr S i g n e r a. Signatura, lat., påfligt ämbetsverk. Se Curia 3. - S. rerum, en förmodad öfverensstämmelse mellan ett tings, t. ex. ett läkemedels, yttre beskaffenhet och dess verkan. Så t. ex. skulle en ört med hjärtformiga blad hjälpa mot hjärtsjukdomar, en röd drog mot blödningar eller rödsot, en ört med fina hål i bladen (Hypericum perforatum) mot sticksår, en blomma med små, om pupiller erinrande mörka fläckar (Euphrasia officinalis, "ögontröst") mot ögonsjukdomar o. s. v. Läran om signaturer var blott en del eller en sida af den allomfattande "korrespondensläran", enligt hvilken motsvarighet skulle råda mellan det yttre och det inre, mellan formen och väsendet, mellan mikro- och makrokosmen, mellan det jordiska och det himmelska i dess olika "sfärer", en åskådning, som genomgår de äldre filosofiska systemen och tog sig uttryck bl. a. i astrologien, läran om planetkonstellationernas inflytande på världshändelser och människoöden. C. G. S. Signatär [sig,-; fr. signataire], undertecknare af ett fördrag o. d. - Signatärmakter, gemensam benämning på de stater, som undertecknat ett statsrättsligt fördrag. Signe. 1. Se Hagbard och Signy. - 2. Astron., en af småplaneterna. Signera [sir,-; lat. signäre], teckna, beteckna, underteckna (i sht underteckna med "signatur"). Jfr Signatur. Signeri [sin,-; af verbet signa, af lat. si'gnum, tecken, eg. "göra korstecken", sedan: medelst tecken besvärja], ett slags besvärjelse (se d. o.), användning af vissa kraftord, trollformler och vidskepliga bruk dels till framkallande af öfver-naturliga verkningar, dels till förtagande af kraften af sådana, utgångna från ens fiender. Tron på möjligheten af sådana verkningars framkallande går tillbaka till den gråaste forntiden och är ännu ej på långt när utdöd hos de civiliserade folken. Den hänger nära tillsammans med det slags vidskepelse, som sätter sitt hopp till amuletter, "läsning" (öfver boskap o. d.), ned-gräfvande af föremål s. v. I forntiden hade särskildt kaldéerna och babylonierna vunnit ett visst rykte för sina signerier. Hos judarna utbildades konsten ytterligare genom deras s. k. kabbala (se d. o.), och dess ursprung leddes tillbaka ända till konung Salomo, hvars "inse- f;l" (sigill) tillskrefs utomordentlig trolldomskraft, fven grekerna och ännu mer romarna (särskildt under den senare kejsartiden, då österns religiösa åskådning vunnit insteg hos dem) omfattade detta slags mystik. Genom sammansmältning af den senklassiska idévärlden och det forngermanska mytförrådet, som genom folkvandringarna gjordes till allmän egendom, skapades småningom medeltidens uppfattning af den osinnliga världen och sättet att behärska den. Här må påminnas allenast om formlerna abrakadabra (se d. o.), Abraxas (se Abraxas-stenar), hvilka användes mot febrar, tron på ädelstenars krafter, särskilda djurslags (ormars, grodors, basiliskers) förmenta infly- tande o. s. v. En hel litteratur uppstod under medeltiden på grundvalen af nämnda tro, och äfven till Sverige nådde böljslag af denna strömning. I vår medeltids läkeböcker egnas en ej obetydlig uppmärksamhet åt rön af nämnda slag, och folkböcker, innefattande anvisning till signerier och besvärjelser, tryckas, så underligt det kan förefalla, ännu i dag. Merendels söker man höja deras auktoritet genom att ge dem anor från Salomo, Hermes Trismegistos, Albertus Magnus, hemlighetsfulla venezianer o. s. v. Ett sådant opus är svartkonstboken "Den afslöjade naturen, dess sympati och magnetism; en blick bakom förlåten i templet, innehållande mer än 700 gyllene reglor..." (1850; 9:e uppl. 1889). Författarens namn, som på l:a uppl. var H. von Gerstenbergk, har under tidernas lopp förvandlats till H. von Herstenberg. Äfven kyrkan och kulten lämnade rikliga bidrag till detta slags vidskepelse, och läsningar af obegripliga latinska böner användes och användas ännu på sina ställen af folket som kardinalmedel vid åskslag, blödningar, krigs- och eldfaror m. fl. tillfällen. En verksam andel i spridningen af missbruken tog katolska prästerskapet, liksom fallet ännu i dag är t. ex. i Ryssland och andra länder. Från signeri i vanlig mening bör man skilja den kyrkliga besvärjelse, som kallas e x or c i sm (se d. o.), ehuru äfven den har ett liknande ursprung. B. G Signesberg (förr skrifvet Signildsberg), gods i Håtuna socken, Stockholms län, vid den smala farleden förbi Sigtuna, 5 mtl, tax. till 79,700 kr., jämte tegelbruk, tax. till 5,000 kr. S., dit man velat förlägga Forn-Sigtuna, är en af de många orter, till hvilka sagan om Hagbard och Signy (Signe) blifvit förlagd. Den förste kände egaren var öfversten, frih. Åke Rålamb (d. 1718), som byggde S. till sätesgård, en enkel tvåvåningsbyggnad, som sannolikt ingår i den nuv. Sedan hans tid har gården gått ovanligt många gånger i köp; bland egare märkas excellensen grefve G. Lagerbjelke, grefve Magnus Björnstjerna (1816- 26), excellensen frih. El. Lagerheim, som egde äfven det närbelägna Håtunaholm, professor J. K. Lindblad (1854-70) och därefter frih. H. H. von Essen, hvars son, frih. R. von Essen, nu (1916) eger den. - Jfr Sigtuna. Signet [sir-; mlat. signétum], sigill (se d. o.); stamp, hvarmed man påsätter ett sigill. Jfr P i t-schaft. - Signetring, fingerring med signet. _ Se Sigill, sp. 422. Signetur, lat. Se D et ur och Recept. Signeul [sinjol], Elof, diplomat, f. 5 jan. 1771 i Göteborg, d. 30 okt. 1835 i Hamburg, blef 1786 student i Uppsala (skref sig då Singöhl). 1789 filos, kandidat, anställdes vid legationskansliet i London 1790, i Paris 1791 hos ambassadören Staél von Holstein. Som dennes biträde arbetade han 1794-95 ifrigt för afslutande af 1795 års, redan året därpå upplösta förbund mellan Sverige och Frankrike och hade därvid i franska kretsar ådagalagt långt gående "jakobinska" tänkesätt. Han blef generalkonsul för Frankrike i jan. 1796 (1801 "generalhandelsagent") och kvarstannade där, äfven då 1804 de rent diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike afbrötos. Misstänkt för kunskaperi, blef han dock