Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid den fagra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta exemplen af sengotisk stil. På höjden
af den kulle, på hvars sluttning staden ligger (981
m. ö. h.), står en gammal morisk alcåzar (nu biskopens
residens). Staden har sitt namn efter det gamla
Segontia, som låg 3,5 km. n. ö. om den nuv. Villa
vieja.
(J. F. N.)
Sigune, astron., en af småplaneterna.
Sigurd. 1. Nordiskt mansnamn, som är en biform till
Sigvard och är sammansatt af isl. sigr, "’seger",
och Voðr, "vakt"; "väktare". Genomen förväxling har
Sigurd Fafnesbane (se d. o.) fått namnet
S. i st. f. Sigfröd (isl. Sigfrøðr, Sigrøðr),
som skulle motsvara hans namn Sifrit, ty. Siegfried, i
"Nibelungenlied", och finns bevaradt på Ramsundsberget
(se d. o.). - 2. Pseudonym för K. J. A. Hedenstierna
(se denne).
1. B-e.
Sigurd, norska konungar. 1. S. (I) Jorsalfarer
1. Jorsalafare (se d. o.), son till Magnus Barfot,
f. 1089 eller 1090, d. 1130, deltog vid 12 års ålder
i faderns tåg till Irland och förde, då denne 1103
stupade där, resterna af norska hären och flottan
tillbaka till Norge, där han jämte bröderna Öystein
och Olof s. å. valdes till konung. Bröderna skulle
ha hvar sin tredjedel af riket, men Öystein och
S. skulle tillsvidare sköta regeringen för den ännu
blott 4 år gamle Olof. Konungarnas milda styrelse
gjorde dem afhållna. 1107 anträdde S. med en flotta
om 60 skepp och en här, som uppges ha bestått
af 10,000 man, ett korståg med Heliga landet
till mål. Under vägen kämpade han mot morerna i
Spanien (1109), besökte grefve Roger af Sicilien,
deltog med konung Balduin i eröfringen af Sidon
(dec. 1110) och gästade Jorsala och andra heliga
orter. Därefter drog han under pomp och ståt till
Miklagård (Konstantinopel), där han mottogs med stora
hedersbetygelser af kejsar Alexios Kotnnenos, som
han i gengäld skänkte sin flotta. Hemresan företogo
S. och de af hans män, som ej gingo i bysantinsk
tjänst, landvägen genom Bulgarien ("Bolgaraland"),
Ungern, Tyskland och Danmark. I Norge hälsades
S:s hemkomst med hänförelse. Som konung tog sig
S. ifrigt an kyrkans sak, införde tionden, upprättade
Stavangers biskopsstol och företog 1123 ett "korståg"
till det ännu hedniska Småland (se därom Kalmar
leding). S. å. blef S. ensam konung. Sina sista
lefnadsår var han tungsint, ofta rent af våldsamt
sinnessjuk. Han sökte tillförsäkra kronan åt sin
oäkta son Magnus ensam, men skaffade honom likväl
en farlig medtäflare genom att erkänna äfventyraren
Harald Gille som sin bror, hvilket kostade Norge 100
års upprifvande tronstrider. Med sin gemål Malmfrid
hade S. dottern Kristina, som blef gift med stormannen
Erling Skakke och moder till konung Magnus Erlingsson.
2. S. (II) Mund, f. 1134, d. 10 juni 1155, oäkta
son till Harald Gille, efter hvars död (1137)
han jämte brodern Inge (Krokrygg) blef tagen till
konung; 1142 blef äfven öystein, en tredje broder,
erkänd som konung. I barnkonungarnas namn styrde
emellertid rikets mäktigaste stormän (se därom
Norge, sp. 1421). Som vuxen visade sig S. våldsam
och obändig. Han och brodern öystein förenade sig om
att söka undanröja Inge. Men S. blef ofverfallén och
dräpt i Bergen af
dennes partigängare. S. efterlämnade
flera oäkta söner; två af dessa, Håkan
Herdebred och Sverre, blefvo konungar.
l-2. K. V. H.
Sigurd, norsk biskop, f. på 900-talet af norrön ätt
i Nord-England och vigd till biskop i England,
hvarifrån han följde Olof Tryggvesson till
Norge för att omvända de norske hedningarna. Han
tillhörde Olofs hird, var hans viktigaste stöd och
rådgifvare vid omvändelseverket och norska kyrkans
grundläggning samt lär ha varit med i slaget vid
Svolder (år 1000). S. är upphofsman till do öfver
engelska och västerländska motiv diktade legender,
som äro förknippade med fyndet af den heliga
Sunnivas lik på ön Selje (se d. o.). Jfr Sigfrid.
K. V. H.
Sigurd Eindridesson, norsk prelat, d. 6 mars 1252,
ärkebiskop 1231, uppträdde som medlare mellan
konung Håkan Håkansson och dennes svärfader,
tronpretendenten hertig Skule, och sökte 1240
rädda den senares lif. 1244 fick han till stånd en
ny kyrkolag för Frostatingslagen och det öfriga
landet; peterspenningen blef härigenom lag-ligen
sanktionerad. S. påbörjade 1248 Nidaros’ (Trondhjems)
domkyrkis västfasad. - Se L. Daae, "En krönike om
erkebiskoperne i Nidaros", VIII (i "Festskrift udg. i
anledn. af Trondhjems 900 åars jubilseum 1897",
s. å.). K. V. H.
Sigurd Fafnesbane (isl. Sigurdr Fdfnisbani),
nord. myt.j den germanska hjältesagans främste heros,
är hufvudpersonen i de skildringar, som innehållas i
Eddans hjältesånger samt i Volsunga-sagan och andra
besläktade mytsagor, äfvensom i "Nibelungenlicd". Han
var son af konung Sigmund i Frankland och Hjördis samt
uppfostrades hos konung Hjalprek i Danmark. S. besökte
i ungdomen sin morbroder Griper och fick af honom veta
sina kommande lefnadsöden. Af Hjalprek fick han en
häst, benämnd Grane, och fostrades af en trollkunnig
dvärg Ragin, som var mycket vis, men grym, gaf honom
svärdet Gram samt uppmanade honom att dräpa Regins
till en drake förvandlade broder Fafner (se d. o.),
som ensam behållit allt det guld, som asarna Oden,
Höner och Loke en gång gett i ättarbot för den af dem
dräpte Otr, en broder till Fafner och Regin. Sedan
S. först hämnats sin faders död på konung Lyngve,
begaf han sig till Gnitaheden och dräpte Fafner, som
där hade sin boning. Därefter stekte han och förtärde
drakens hjärta och fick därigenom förmåga att förstå,
hvad några fåglar sjöngo, som varnade honom för Regin
och sade, att denne eftertraktade S:s lif. Han dräpte
därför äfven Regin och förde hela skatten bort med
sig. Han kom därefter till valkyrjan Sigrdrifvas
(Seger-drifvas) sköldborg på Hindarf jällen och
väckte henne ur hennes trollsömn. Af Sigrdrifva fick
S. lära mycken visdom. Från Hindarfjällen begaf han
sig till Lymdalarna, träffade där Brynhild (enligt
somliga uppgifter identisk med Sigrdrif va), konung
Budles dotter, och trolofvade sig med henne. Han kom
sedan till konung Gjukes boning, hvarest han genom en
trolldryck af Grimhild, Gjukes drottning, bringades
att glömma Brynhild och förälska sig i Gjukes dotter
Gudrun (se d. o.), som han tog till äkta. Han ingick
förbund med sina svågrar Gjukungarna och friade till
Brynhild för sin svåger Gunnars räkning genom att
byta skepnad med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
