459 Sigurd fostre-Sigurd Ring 460 honom; han red genom lågorna, som omgåfvo Bryn-hilds borg, och mottog hennes jaord på Gunnars vägnar och iklädd hans gestalt. När sedan den verklige Gunnar blifvit gift med Brynhild, uppenbarades genom en tvist mellan henne och Gudrun, att det i själfva verket varit S. och icke Gunnar, som ridit genom lågorna kring Brynhilds borg och trolofvat sig med henne. Brynhild föregaf nu för Gunnar, att S. svikit dem bägge, och uppmanade Gjukungarna att bringa S. om lifvet. Mordet på honom utfördes af Gjukes yngste son Guttorm, som ej svurit fostbrödraed med S. Vid samma tillfälle blef äfven S:s och Gudruns unge son Sigmund dödad. Sedan Brynhild sålunda hämnats, genomborrade hon sig själf med ett svärd och brändes på samma bål som S. Gjukungarna togo sedan alla S:s skatter i besittning. S. kallas i "Nibelungenlied" Stfrit (ty. Siegfried, se Sigurd). Hans historia skildras, naturligtvis med många olikheter i detaljer, äfven i medeltida kämpavisor; en efterklang af Sigurdssagan möter oss också i nyare tider uti de på Färöarna upptecknade Sjurftar kvcefti. Sagan om S. har f. ö. varit föremål för många lärda undersökningar, i synnerhet i Tyskland; nyare litteratur anföres och granskas af A. Olrik i "Dania" I, 287 (1892). S. har tolkats dels som en mytisk gestalt (Lachmann, Simrock m. fl.), dels som en urspr, historisk person, senast af G. Schiitte (i "Arkiv för nord. filologi", bd 24), som ytterligare motiverar den redan förut gjorda sammanställningen af S. med merovingern, konung Sigebert af Rhenfranken, som var förmäld med Brynhild och 575 e. Kr. mördades på anstiftan af Fredegunda (se d. o.), drottning till Chilperik I. Om bildframställningar rörande S. se Sigurdsristningar Th.W. (B-e.) Sigurd fostre, isländsk skald omkr. 1400, författare till det parodiska hjältekvädet Skiftarima (se d. o.). Om S. vet man icke annat, än att hans fader burit namnet f)örÖur och att han själf var i tjänst hos höfdingen Björn Jorsalafare med åliggande att "skämta" tre gånger i veckan, d. v, s. troligen att föredra kväden af sig själf och andra R- N-g. Sigurd Haakonssön Ladejarl [håk-], norsk storman, d. 962, son till Haakon Grjotgardssön jarl och bosatt på släktgodset Lade (se d. o.) vid Nida-ros, var konung Håkan den godes vän och rådgif-vare samt styrde Tröndelagen. Jämte sina män blef S. af Erik Blodyx' söner innebränd på gården Aglo i Stjördalen. Med Bergljot, dotter till jarlen Tore den tyste på Möre och Harald Hårfagers dotter Aalov, hade S. en son, Haakon jarl (se H a a k o n, norska jarlar 2), som hämnades på faderns banemän. ' K. V. IL Sigurd Jarlsson, norsk höfding, var oäkta son till Erling Skakke, och sedan denne 1179 stupat i slaget vid Nidaros mot tronpretendenten Sverre, uppfostrades han hos honom, men egnade honom ett dödligt hat, hvilket dref S. som vuxen att sälla sig till Sverres motståndare (först eyskeg-gerne, sedan baglerne), till hvilkas yppersta ledare han räknas. Vid tiden för Håkan Sverressons tron-bestigning (1202) tycks han ha lämnat landet. Om hans oförsonlighet mot Sverre vittnar en egen-händig runinskrift (juni 1194) i Vinje stafkyrka (nu i Kristiania hist. museum). K. V. H. Sigurd Kåpa (fnsv. Kappe), son af jarl Vesete på Bornholm, blef tillika med sin broder Bue digre upptagen bland jomsvikingarna och deltog i slaget vid Hjörungavåg (986), men undkom därifrån och lefde sedan på Bornholm med sin hustru Tove, en dotter till Strutharald. Sigurd Lavard, norske konungen Sverres äldste son, f. omkr. 1170 på Färöarna, d. 1200, hette urspr. Unas, uppfostrades hos konungens stallare Gudlaug Vale och namnes senare som en af birke-beinernes anförare mot eyskeggerne och baglerne, men ådagalade hvarken mod eller fältherretalang. Barnkonungen Guthorm Sigurdsson (se denne) var S:s son. K. V. II. Sigurd Ormsson (Sigurbr) på Svinafell, isländsk höfding, f. troligen något före 1160, d. 1235, blef af biskop Thorlak Thorhallsson 1179 tvungen att lämna ifrån sig den kyrka, som han nyss på sin ättegård låtit uppföra, jämte allt till kyrkan hörande gods. Han flyttade 1202 från gården och öfvertog på uppdrag af biskop Gudmund Aresson skötseln af det nordisländska biskopssätet Hölar, återuppbyggde 1204 Munkatvärås kloster och slog sig s. å. ned på godset MöÖru-vellir, som han förvaltade för biskopens räkning. 1205 vann han makten öfver två godedömen i Eyjaf jorden, som emellertid Sigvat Sturlasson 1213 förvärfvade af honom. S. blef längre fram indragen i stridigheterna mellan biskop Gudmund och höfdingarna och ställde sig på de senares sida. Han ingick sedermera som munk i Munkatvärås kloster och afled där. - Litt.: Sturlunga-sagan och Biskupasögur I. R- N-g. Sigurd Ormöga ("Snogöje"), dansk sagokonung, en af Ragnar Lodbroks söner, fick efter faderns död, vid delningen af dennes rike, Skåne, Halland och de danska öarna samt Viken. Han anses som fader till Hardeknut och farfader till Gorm den gamle. E. E hg. Sigurd Ranesson, norsk storman ("lendermand") i Nordland omkr. 1100, bosatt på Steig (Engelö) vid kusten af Haalogaland, g. m. Magnus Barfots halfsyster Skjaldvor Brynjolvsdatter, förlänades af svågern med det inbringande monopolet att handla med lapparna ("finnerne") i Finnmarken ("finne-fserd"). Efter lång tvist (skildrad i en historiskt värdefull saga) med Sigurd Jorsalafare om detta privilegium fick han behålla det och kunde t. o. m. lämna det i arf till sin son Nikolaus Skjaldvorsson. Se "S:s proces, utgit efter haandskrifterne" af G. Storm (1877). K. V. H. Sigurd Ribbung, norsk partihöfding. Se R i b-bungerne. Sigurd Ring var enligt de nordiska sagorna en frände till konung Harald Hildetand. Sagorna berätta att, när Harald, som bl. a. regerade både i Danmark och Sverige, blef gammal, satte han S. till medkonung öfver Svealand och Västergötland. När Harald blef mycket gammal och ville dö en ärofull död, utmanade han S. till en kamp på Bråvalla hed (se d. o.) i Östergötland. På Haralds sida deltogo män från Danmark och östersjöländerna, på Sigurd Rings män från Svealand, Västergötland och Norge. Striden, som finnes utförligt skildrad i de nordiska sagorna, slutade med Haralds fall. S. blef då härskare öfver Haralds rike eller delar däraf. Han säges