461 Sigurdsristningar-Sigurösson ha regerat länge; slutligen blef han svårt sårad i en strid och lät tillsammans med sina döda män bränna sig på sitt skepp. S. uppges ha varit gift med Alfhild, dotter till konung Alf i Alfhem; deras son var Ragnar Lodbrok. De berättelser, hvari S. omnämnes, äro ytterst förvirrade - den historiske Ragnar var t. ex. icke son till någon Ring -, men det är sannolikt, att bakom berättelserna om Bråvallaslaget ligga traditioner om strider mellan svear och östgötar (och kanske äfven danskar) från folkvandringstid. B. N-n. Sigurdsristningar, bildliga framställningar ur sagan om Sigurd Fafnesbane (se d. o.), förekomma i Sverige, Norge och England. I Sverige finnas sådana på åtskilliga runstenar från midten af 1000-talet, alldeles påtagliga på Ramsundsberget och Göksstenen, Dräflestenen och Norumfunten (1100-talet), troligen ock på runstenarna i Ramsjö och Ockelbo samt kyrk-dörren i Värsås. I Norge finnas Sigurdsristningar på de rikt snidade kyrkoportalerna från 1100-1200-talen i Hyllestad, Opdal, Veigusdal, Lærdal och Ostad och på några stolskulpturer, i England på Halton-korset ej långt från Lancaster, hvars ornamentering icke röjer nordiskt inflytande, och på stenar i S:t Andreas, Jurby, Malew och Ramsay på ön Man, som äro resta af norrmän på 1000-talet; däremot icke med säkerhet på det angelsaxiska runristade skrinet af hvalben i Clermont från 70O-talet. Om bilderna på Ramsundsberget och Göksstenen se dessa ord; de öfriga svenska stenarna visa åtminstone Sigurd genomborrande ormen, Dräflestenen möjligen äfven A n d v a r e (se d. o.) med ringen Andvaranaut. De norska ristningarna innehålla stor rikedom på bilder, t. ex. den i Hyllestad: Regin i smedjan, Regin och Sigurd pröfvande det smidda svärdet, Sigurd genomborrande draken, Sigurd stekande Fafners kött, medan Regin sofver, fågeln i trädet, Grane klöfjad med skatten, Sigurd dödande Regin, och Gunnar i ormgropen, spelande harpa med fötterna (se G u n n a r), och Ostad-dörren visar ett nytt motiv: hur Atles tjänare skära ut Hognes hjärta. De engelska bilderna förete mest Sigurd genomborrande ormen och stekande hans kött samt Grane, men Ramsaystenen visar äfven Loke kastande sten på uttern (se R e i d m a r), som just biter i en lax. Schück antar, att sagan om Sigurd Fafnesbane medförts af angelsaxerna till England och därifrån spridt sig till Norden och att väfda tapeter, hvilka voro en omtyckt handelsvara, med bildliga framställningar ur sagan mycket bidragit till dess spridning och utgjort mönster för ofvan omtalade bildristningar, samt påpekar, att både de engelska och de nordiska bilderna förutsätta den äldre affattningen af sagan, hvaremot i Tyskland blott den yngre förekommer. Se H. Schück, "Sigurdsrist-ninsar" (i "Nord. tidskr.", 1903). B-e. Sigurd Slembe, Slembedjakn 1. Slembe-degn (d. v. s. den, som höll på att bli djäkne, präst), norsk tronpretendent, föregaf sig vara son till konung Magnus Barfot, på mödernet af förnäm ätt samt skildras i sagorna som ovanligt djärf, vacker, storväxt, klok, snarfyndig och äregirig. Han lämnade den prästskola, hvari man satt ho- nom, och efter ett äfventyrligt ungdomslif, hvarunder han bl. a. kom till Rom, Jerusalem och Bysans, dök han 1136 upp i Bergen och kräfde att bli erkänd som broder till konung Harald Gille. Afvisad, dräpte han denne natten efter Luciamäs-san 13 dec. s. å. Förklarad fredlös af förmyndarna för Haralds minderåriga söner, flydde S. till Nid-aros, uttog Magnus den blinde ur Holms kloster och uppställde honom som motkonung till barn-konungarna (jan. 1137). Men upprorsmakarna gynnades ej af lyckan, och vintern 1138-39 måste de hålla sig dolda i Nord-Norge. Yåren 1139 drogo de längs kusten under mord och brand, och med i Danmark samlade män och skepp drabbade de vid ön Holmengrå (nära Strömstad) 12 nov. s. å. samman med Inge och Sigurd Haraldssons styrka. Magnus dräptes under striden. S. blef kort därpå tillfångatagen, torterad och af rättad, ännu ej 30 år gammal. Liket jordades i Mariakirken i Aalborg. S:s öde har gett stoff till ett skådespel af Bj. Björnson (1862). K. V. H. Sigurdssagan, germ. myt. Se Yolsunga-sa g a n. Sigurösson [segörd-], Einar, isländsk präst och psalmdiktare, f. 1539, d. 1626, lefde i stor fattigdom, till dess hans son Oddur Einarsson 1589 blef utnämnd till biskop i Skålholt och tog hand om fadern samt 1591 skaffade honom ett godt pastorat på Heydalir på östlandet. S. har namn om sig som framstående religiös skald och var som sådan högt skattad af sin samtid. R- N-g. Sigurösson [segörd-], Jon, isländsk politiker, språkforskare och historiker, f. 1811, d. 1879, prästson från nordvästra Island, aflade utan skolgång studentexamen 1829, var därefter kontorist och började 1833 i Köpenhamn egna sig åt vetenskapen. Han kom sig aldrig för att ta någon examen, men blef likväl 1835 stipendiat vid arnamag-nseanska samlingen samt fick 1838 i uppdrag att samla material till Det kgl. danske Yidenska-bernes selskabs "Re-gesta diplomatica". Jämte Ölafur Pålsson undersökte han 1841 isländska handskriftsamlingar i Stockholm och Uppsala samt upprättade en fullständig katalog öfver dem. (Den del, som omfattar samlingarna i Stockholm, utgafs 1848 af Arwidsson.) 1848 blef S. sekreterare vid arnamagnseanska kommissionen. Sedan 1840 var han därjämte sekreterare i isländska litteratursällskapets Köpenhamnsafdelning och blef 1851 dess ordf. 1847 blef han led. af Nordiske oldskrift-selskabs fornskriftsafdelning. I sitt fosterlands politiska och kulturella lif har S. gjort en större insats än någon annan islänning. 1845-77 var han led. af alltinget, fr. o. m. 1849 som dess ordf. I den grundlagstiftande riksförsamlingen 1848-49 deltog han som kungavald representant för Island. S. var den drifvande och ledande kraften i själfständighetsrörelsen, och hans mål var