465 Sigvat Thordsson-Sijmons 466 dem främst biskop Gudmund Aresson i Hólar, som han tog till fånga och sände i landsflykt till Norge (1222), och därnäst Skagafjordshöfdingen Kolbein unge (se d. o.), först 1234, då den hotande striden likväl afvändes och förlikning ingicks mellan parterna, och ånyo 1238. I slaget på Örlygsstadir sistnämnda år kämpade S. och hans son Sturla mot Kolbein unge och Gizurr Thorvaldsson och funno där döden. - Litt.: Sturlungasagan. R- N-g. Sigvat Thordsson (Sigvatr pórdarson), isländsk skald och krigare, f. omkr. 997, d. före 1047 i Norge, begaf sig 1015 till konung Olof den helige i Norge, blef hans hirdskald och vann hans förtroende i så hög grad, att konungen redan 1018 nyttjade honom som sändebud till Ragnvald Jarl i Västergötland med anledning af det spända förhållandet mellan Sverige och Norge samt några år senare gjorde honom till sin stallare. I en dikt, af hvilken åtskilliga fragment finnas kvar, har S. besjungit Olofs strider före 1014. Han diktade sedan äfven Nesjavisor om slaget vid Nesjar 1015, som grundlade Olofs välde i Norge. 1025-26 vistades S. på resor i Frankrike och England, 1029-30 företog han en pilgrimsfärd till Rom och var därför ej med sin konung i slaget vid Stiklastad. Efter sin hemkomst begaf han sig 1031 till Sverige, där han uppehöll sig hos Olof den heliges änka, Astrid, och troligen stannade närmare fyra år. Med Magnus Olofsson återvände han till Norge 1035 och vistades sedan för det mesta hos denne, som skattade honom lika högt, som Olof gjort. För Magnus diktade och framförde han 1038 s. k. Bersöglisvísur (d. v. s. fritalighetsvisor), genom hvilka han fäste konungens uppmärksamhet på det missnöje, som rådde i landet öfver konungens stränghet, och lyckades förmå denne att så förändra sitt regeringssätt, att Magnus erhöll tillnamnet den gode. S. å. författade han äfven en åminnelsedrapa öfver Knut den store. Bland det forna Islands skalder intar S. en af de allra främsta platserna. Som personlighet var han rättrådig, klok, taktfull och trofast och är en af sitt tidehvarfs och sitt lands bästa söner. Hans lif och dikter skildras i afh. af 0. Kyhlberg (1868) och A. Ternström (1871) samt i F. Jónssons "Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie" (bd I, 1894) och "Sigvat skjald Tordsson" (n:r 49 i serien "Studier fra sprog- og oldtidsforskning" 1901). S:s "Bersöglisvisur" utkommo 1898 i mycket fri svensk tolkning af A. U. Bååth under titeln '''Fria ord" samt 1916 i både trogen och konstnärlig öfv. af A. Åkerblom i "Norröna dikter". Till danskan äro de öfversatta af 0. Hansen i F. Jónssons nyssnämnda småskrift. Th. W. (R. N-g.) Sigvede. Se L a n d sk a p, sp. 1015. Sigyn, nord. myt., en af asynjorna, gift med L o k e (se d. o.). Si-hai. Se Balkasj. Si hia. Se Sifan och Tanguter. Sihl, ett 76 km. långt vattendrag i Schweiz, har sina källor vid Pragelpasset i östra delen af kantonen Schwyz, strömmar i nordlig och nordvästlig riktning, slutligen parallellt med Zurichsjön och förenar sig med Limmat vid staden Zurich. Dess översvämningar anställa ofta stor skada. (J- F- N.) Sihon, vid tiden för Israels invandring i Kanaan konung öfver ett amoreiskt rike (med Hesbon till hufvudstad), som sträckte sig ö. om Döda hafvet och Jordan från trakten af floden Arnon i s. till Jabbok i n. S. sökte hindra Israel att tåga genom hans land, men blef besegrad och hans land intaget af israeliterna (4 Mos. 21: 21 ff., 5 Mos. 1: 4; 2: 26). E. S-e. Sihor (hebr. Schichor, "den svarta floden"). 1. I Es. 23: 3 och Jer. 2: 18 benämning på Nilen med anledning af det svarta slam den vid sitt lopp afsätter. Äfven det i Jos. 13: 3 och l Krön. 13: 5 nämnda S. anses af många afse Nilen. - 2. Det eljest i bibeln (4 Mos. 34: 5; Jos. 15: 4; l Kon. 8: 65; 2 Krön. 7: 8) under namnet Egyptens bäck omtalade vattendraget, det nuv. Wadi el-Arisch, en stor dalgång, som från trakten af Djebel et-Tih går länge i nordlig, därefter (n. om Djebel el-Chelål) i nordvästlig riktning och når Medelhafvet vid byn (staden) Kal-'at el-Arisch samt under regntiden afleder alla vattendrag från östra delen af Sinaihalfön, men eljest saknar vatten. Den (eg. endast dess nedre del) betraktades som Kanaans ideella sydgräns, så bl. a. i Jos. 13: 3; l Krön. 13: 5; Hes. 47: 19; 48: 28. - 3. Sihor L i b n a t, i Jos. 19: 26 en bäck i närheten af Kar-mel, som utgjorde sydgräns för Asers barns stam, möjligen den nuv. Nahr ez-Zerka. - 4. Se Sehore. 1-3. Wbg. Siikais [sik-], konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Björneborgs nedre kontrakt, Åbo ärkestift, Finland, Åbo och Björneborgs län, Ulfsby härad och domsaga. Areal 424 kvkm. 5,173 inv. (1913), finsktalande. A. G. F. Siikajoki [sik-] 1. Sikajoki. 1. Älf, upprinner på Suomenselkä, på Saarestenmäki bergsknut. Längd 158 km., flodområde omkr. 4,760 kvkm. Älf ven har stridt lopp, är rik på forsar och åstadkommer vårtiden genom våldsam isgång ofta stora öfversvämningar. Den genomflyter Kestilä, Frant-sila, Paavola och Siikajoki socknar och faller ett stycke från sistnämnda sockens kyrka ut i Botten-hafvet. Största tillflödet är Lammunjoki. - 2. Socken, vid mynningen af nämnda älf, i Uleåborgs län, Uleå domsaga, Salo härad, bildar med Revo-läks kapell ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Kuopio stift, Brahestads kontrakt. Areal 483 kvkm., hvaraf moderförsamlingen 254 kvkm. 3,626 inv. (1913), hvaraf i moderförsamlingen 2,130, finsktalande. Vid S. kyrka besegrade tre svenska brigader under K. J. Adlercreutz 18 april 1808 en anfallande rysk truppstyrka under general Tutjkov, genom hvilken seger finnarnas återtåg mot n afbröts. - 3. Se L ä c k ö 1. 1-2. A. G. F. Sijäh-pösch, folk. Se K a f i r och K a f i r i-s t a n. Sijmons [se^måns], B ar en d, holländsk ger-manist, f. 1853, filos, doktor i Leipzig 1876, är sedan 1881 professor i tyska språket och jämförande språkforskning vid universitetet i Groningen. S. är led. af Vet. soc. i Uppsala (1910). Med sin gradualafh. Untersuchungen uber die sogenannte Völsungasaga (1876, i Paul och Braunes "Bei-träge zur geschichte der deutschen sprache und literatur", bd 3) inledde han en rad af undersökningar på den nordiska och germanska filologens och hjältesagans område: Zur Helgisage (1877), Zur Kudrun (1884), Bijdrage tot de dagteekening