nibbāṇa), fullständig ro, som mål. Själen hindras emellertid af de af materien betingade gärningarna (karma), hvilka hålla den fången i själavandringens kretslopp. Universum behärskas af illusionen (maya), som framkallar den falska föreställningen om individualitetens tillvaro som skild från det ena absoluta. Driffjädrar i människans handlande äro de tre s. k. guṇa’er (sattva, tamas och rajas, se Sāṁkhya), och handlingarnas specifika karaktär är bestämd af, huru dessa egenskaper äro fördelade. Alla yttre fromhetshandlingar (askes, vallfärder, offer o. s. v.) äro utan värde. Det bärande är hängifvenheten (bhakti) i gudomsväsendet (Hari, Vishnu) med mystisk försjunkning, som verkar, att själfva nämnandet af den heliges namn i kärleksfull hängifvenhet innebär frälsning (mokṣa). Men endast de, som guru’n (sektens öfverhufvud) finner därtill värdiga, kunna med afsedd verkan bruka den heliges namn. Sikhen skall underkasta sig mästarens lydnad, hvarpå således den enskildes frälsning beror. Egentligen saknas således möjlighet för ett etiskt handlande; målet är frihet från allt handlande. I sikhernas heliga skrift röjas emellertid äfven andra åskådningar, särskildt sådana, som härstamma från Kabir (se d. o.) och utbildats af den 5:e guru Arjun. Gud är, enligt denna riktning, mera teistiskt tänkt som en personlig försyn för skapelsen. Denna åskådning har utformats till tron på en personlig gud, som styr världen med eliminering af de hinduistiska panteistiskt tänkta specialmakterna. -- Sekten förkastade religiösa ceremonier; men utbildad till ett samfund af krigare, införde den åtskilliga egendomliga, med krigarlifvet sammanhängande bruk. Den var en förening af med hvarandra likställda bröder, hvadan kastväsendets betydelse är uppgifven. Detta krigiska broderskap vann utbredning och makt företrädesvis i Punjab bland jatstammen, där det äfven spelat en viktig politisk roll in på 1800-talet. -- Nu är emellertid såväl deras religion i tillbakagång som deras politiska roll utspelad. Sikhernas religionshistoria är i främsta rummet knuten till guruerna. Nānak (f. 1469, d. 1538) efterträddes af sin tjänare Angad (1538--52), hvars efterträdare Amar Dās (1552--74), af krigar-kast med vetenskaplig utbildning, lämnade värdigheten till sin måg Rām Dās (1574--81). Under dennes tid växte sekten väsentligt i makt och omfattning, och under den 5:e gurun, Arjun (1581--1606), fick den såväl sin fasta organisation i allmänhet med förenande religiös helgedom i Amritsar som särskildt den religiösa skriftkanon (Adi-Granth) slutredigerad. Arjuns son Har Govind stärkte den militära organisationen, och anhängarnas antal växte betydligt. Har Rai (1638--60) öfverlämnade guruvärdigheten till sin omyndige son Har Kisan (1660--64), hvarefter en son af Har Govind, Tēg Behadur (1664--75) erhöll densamma. Till följd af mogul-kejsaren Aurangzebs segerrika uppträdande i Punjab nödgades han mestadels lefva i landsflykt, och slutligen greps han och afrättades af denne. Hans son Govind Singh (1675--1708) var sektens siste guru. Under ständiga strider med mogulriket utvecklades sikhernas starka stam- och enhetskänsla. Frihetsstriden pågick ett halft århundrade efter Govind Singhs död. Anföraren i denna strid Bandā tillfångatogs och dräptes 1716, och sikherna utsattes för våldsam förföljelse. Men med mogulrikets förfall steg deras makt så, att de 1764 behärskade Lahore och blefvo det härskande folket i Punjāb. De bildade tolf själfständiga samhällen, misaler (med egna höfdingar, sirdarer), som genom kulten sammanhöllos till en teokratisk federativ republik. En särskild afdelning, Akāli, slog sig ned i Amritsar som religionens speciella väktare. Vid 1700-talets slut grundlade Ranjit Singh (1800--39) ett oberoende, med stark despotism styrdt rike med Lahore som hufvudstad. Militärdespotismen under hans tre söner urartade och gaf engelsmännen anledning till inblandning. Dessa besegrade vid Sutlej 1845 sikherna, som efter förnyade uppror 1848--49 blefvo fullständigt kufvade. Nu fortlefva sikherna endast som religiös sekt. Deras antal uppgår till något öfver 2,2 mill., hvaraf största delen bor i Punjab. Jfr J. D. Cunningham, ”A history of the sikhs, from the origin of the nation to the battles of the Sutlej” (1849), Trumpp, ”The Adi-Granth or the Holy scriptures of the sikhs” (öfv. med inledning; 1877) och ”Die religion der Sikhs” (1881). K. F. J. Sikhstaten. Se Sikher. Si-kiang, Hsi-kiang (”västra floden”), södra Kinas största flod, upprinner på östra delen af Junnan med två källfloder, Hung-kiang och Jü-kiang, som mötas i prov. Kwang-si, hvarefter S. med många forsar genomflyter denna prov. och prov. Kwang-tung samt faller inom den senare ut i Sydkinesiska hafvet bildande ett vidsträckt delta. Vid en af dettas armar ligger fördragshamnen Lappa (se d. o.), vid en annan, Tschou-kiang (l. Pärlfloden), staden Kanton Längd 1,800 km.; flodområde 400,000 kvkm. Den öfversta fördragshamnen vid S. är Wu-tschóu (öppnad 1897), dit ångbåtar på 800 ton kunna komma. Se vidare Tschou-kiang. J. F. N. Sikinnis, grek. Se Dans, sp. 1315. Sikinos, grekisk ö bland södra Cykladerna, v. om Ios, en 600 m. hög bergmassa, bestående af marmor, glimmer och epidotskiffer. Det är den otillgängligaste af alla Cykladerna. Areal (enl. Strelbitsky) 48,9 l. (enl. Wisotzki) 42 kvkm. Omkr. 700 inv. Enda bebodda orten är Chora, i öns lägsta insänkning (270 m. ö. h.). Sikkim, indobrittisk vasallstat, på Himalayabergens södra sluttning, gränsar i n. och ö. till Tibet, i s. ö. till Bhutan, i s. till indiska distriktet Darjiling och i v. till Nepal. 7,298 kvkm. 87,920 inv. (1911), af hvilka 58,675 hinduer, 28,915 buddister samt 285 kristna. Lepcha (se d. o.), hvilka betraktas som urinvånare, äro endast omkr. 8,000, de öfrige äro invandrade inder, bhutaner och nepaler. Landet kan i korthet karakteriseras som floderna Tistas och Rangits uppsamlingsområde; det är uppdeladt i en serie djupa dalar, öfver hvilka ligga öppna platser, skilda från hvarandra af höga och branta berg, 300 m. ö. h. i s., 5,000--8,000 i n. (Jamu, 7,715 m., Kanchanjanga, 8,582 m.), och har alla klimat, från det tropiska till den eviga snöns, liksom dess ytterst rika flora (4,000 arter) innehåller typer af hvarje flora mellan tropikerna och polerna (på ett område af Medelpads storlek). Befolkningen är företrädesvis jordbrukande, endast de invandrade