475 Silbodal-Stlen 47( märkas särskildt G o 11 f r i e d S. (f. 1683 i Sachsen, d. 1753 som hoforgelbyggare i Dresden), som 1714 byggde den 45-stämmiga orgeln i Freibergs domkyrka och därefter 46 orglar, hvaribland den stora med tre manualer i Dresdens katolska hof-kyrka, samt särskildt utmärkte sig för sin intona-tionskonst, hvarjämte han vann ett namn som för-bättrare af pianots konstruktion (se Pianoforte, sp. 803), och hans brorson Johan n A n d r e a s S. (f. 1712 i Strassburg, d. där 1783), som byggde 54 orglar och skref staden Strassburgs historia. (E- F-t.) Silbodal, socken i Värmlands län, Nordmarks härad. 25,943 har. 2,168 inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Karlstads stift, Nordmarks kontrakt. Silbojokk ("silfverbäcken"), vattendrag i Pite lappmark, Arjepluogs socken, faller ut med ett vackert fall i norra ändan af Sädvajaure. Vid denna punkt anlades på 1630-talet en smälthytta för Nasafjälls silfververk äfvensom ett kapell, hvilket fick pastor 1644. Dessa anläggningar förstördes af danskarna 1658, och endast några slagghögar vittna nu om den forna verksamheten. Kapellet återuppfördes dock på 1690-talet och fortfor att vara själfständig församling till 1734, då det lades som annex under Arjepluog. Det indrogs 1786. Silchar [si'ltʃā], hufvudstad i Cachar (se d. o.). Silcher, Philipp Friedrich, tysk musiker, f. 1789 nära Schorndorf i Württemberg, d. 1860 i Tubingen, kallades 1817 till musikdirektor vid universitetet i Tubingen och blef 1852 filos, hedersdoktor. Han ut-gai en mängd sånghäften, bl. a. Sammlung deutscher volkslieder, som innehåller åtskilliga af honom själf komponerade, högligen populära melodier, satta badö för en röst, tvåstämmigt och för manskör (bland dem Ännchen von T har au, Ich weiss niclit, w as soll es bedeuten m. fl.). Som kompositör af visor i folkton var han förgångsman i Tyskland. Han utgaf äfven en koralbok, komponerade manskörer (Tubinger liedertafel o. a. samlingar) samt hymner och skref Har-rnonie- und kompositionslehre (1851; 2:a uppl. 1859) m. m. Biogr, af Prumers (1910). (E. F-t.) Silchester [si'ltʃistə], kommun i norra delen af engelska grefsk. Hampshire, omkr. 15 km. s. om Reading. Där ligga ruiner af den romersk-brittiska staden Calleva Atrebatum, hvilka 1890--1909 utgräfdes; men som jorden återfördes till sin gamla plats, i den mån gräfningarna fortgingo, synes af ruinerna endast rådhuset. Mindre och flyttbara föremål ha af platsens egare, hertigen af Wellington, deponerats i Readings museum. Sild, ö. Se Sylt. Sildegapet, en bred, ända till 184 famnar djup, mot Atlantiska hafvet öppen bukt på sydvästsidan af halfön Stad (Stadlandet), Romsdals amt, Norge. I S. ligga öarna Selje (se d. o. 2) och Silden (se d. o.). K. V. H. Silden. 1. En 1,5 kvkm. stor ö, n. om Ulvesundet i bukten Sildegapet (se d. o.), Romsdals amt, Norge. -- 2. En 48,1 kvkm. stor ö s. om Lopphafvet, Finnmarkens amt, Norge. 59 inv. (1910). 1 o. 2. K. V. H. Sile, flod. Se Piave. Silen, Östra och Västra S., insjöar på gränsen mellan Värmland och Dalsland, med längdutsträckning i n. och s., den förre 20 km. lång med i allmänhet ringa bredd, 43,8 kvkm. (hvaraf 13,6 kvkm. i Värmland), 103 m. ö. h., den senare 27 km. lång, likaledes af ringa bredd, 47,4 kvkm. (hvaraf 25 kvkm. i Värmland), 96 m. ö. h. Båda sjöarna förenas genom fallet vid Krokfors och Västra S. genom fallet vid Gustafsfors med Lelången (93 m.). De trafikeras på linjen Dalslands kanal, som har slussar vid de nämnda två forsarna. Äldsta och egentliga afloppet går till den s. om Västra S. liggande 13 km. långa, mycket smala Svärdlången (4,3 kvkm., 93,4 m. ö. h.), som vid Skåpafors faller ut i Laxsjön, hvilken genom Upperudsälfven afrinner till Vänern. Silén 1. Silenos (grek. 2edrjvog, lat. Sile-nus), grek. myt., en med satyrerna närbesläktad naturgudomlighet och liksom dessa hörande till Dionysos' följe, äfven betecknad som hans fosterfader. S., som urspr, tillhör de asiatiska sagorna, tyckes från början ha uppfattats som de ur jorden uppvällande, allt lif närande och befruktande källornas gudomlighet. Hans natur har två olika sidor, en lågt sinnlig, odeladt hängifven åt vinets njutning, och en mera idealt djupsinnig, yttrande sig bl. a. i den honom tillhörande siargåfvan. Tydligt framträder denna dubbelnatur i sagan om kon- Fig. 1. Half rusig Sileu, antik marmorstaty. (Mtiiiclien.) Fig. 2. Silen med Bak-chosbarnet, antik marmorstaty. (Louvre, Paris). ung Midas (se d. o.), som fångade S., efter att ha blandat en källas vatten med vin, hvaraf denne drack sig rusig, och därefter lyckades afvinna honom upplysningar om åtskilliga förborgade ting. Hos de yngre grekiska sagornas S., en son af Pan eller af Hennes och en nymf, är den lägre, naturalistiska typen öfvervägande. Han är ett aldrig felande