element i Dionysos' svärmande följe och en representant för det sällhetsgifvande ruset. Den bildande konsten brukar framställa honom som en ålderstigen man med undersätsig kroppsbyggnad, godmodigt slappa drag, kal hjässa och stor mage (fig. 1) samt antingen ridande på en åsna eller gående till fots med välbehöfligt stöd af två tjänstvilliga satyrer. Thyrsosstafven och en krans af mur grön eller vinranka äro hans backiska attribut. Ej heller vinlägel eller bägare brukar fattas. F. ö. har grekernas konst utbildat äfven en idealiserad Silentyp, under bilden af en äldre man med högrest och ädel kroppsbyggnad, ömt slutande Bakchosbarnet i sina armar (fig. 2). Silenosbilder af detta ädlare slag finnas i Vatikanen, Mtin-chens glyptotek och Louvres antikmuseum. Stundom förekom äfven ett flertal af silener, hvarmed man då icke synes ha förstått något annat än satyrer af mera ålderstiget utseende. Jfr Marsyas. A. M. A. Silenaceæ, bot. Se Caryophyllaceæ. Silene L., bot., ett artrikt örtsläkte af fam. Caryophyllaceæ, underfam. Silenoideæ, med utbredningscentrum i Medelhafsområdet. Fodret saknar ribbor, kronbladen ha eller sakna bikrona, ståndarna äro 10, stiften 3-5, frukten är en nedtill flerrummig kapsel, som öppnar sig med dubbelt så många tänder som antalet stift. I Sverige finnas 5 inhemska arter. De allmännaste af dessa äro S. nutans, backglim (se fig. i art. Nattblomma), med håriga blad och stjälkar och lutande, hvita blommor, med djupt tvåklufna kronblad, i klaselik ställning ät små knippen, och S. venosa (S. infläta), glimspenat, tarald, med glatta stjälkar och blad och hvita blommor med uppblåst foder i mångblommigt knippe. På snölägen i fjälltrakterna förekommer allmänt S. acaulis, fjällglim, som vanligen är dioik, lågväxt och mattbildande, med smala blad och röda blommor. På klnfvervallar har på senare tid inkommit och spridt sig S. dichotoma med upprepadt tvågrenig blomställning. De unga skotten af S venosa användas som grönsaker; som prydnadsväxt odlas S. Armeria med röda blommor i täta kvastlika ställningar. G. L-m. Sileneæ, bot. Se Caryophyllaceæ. Silenius, Nils. Se Nils Nilsson. Silenoideæ, bot. Se Caryophyllaceæ. Silenos grek. myt. Se Silen. Silentiarius (at lat. silentium, tystnad). 1. En slaf, som hos romarna hade att se till, att det var tyst i huset, t. o. m. för en slaf, som hostade eller nyste, vankades kroppsaga. -- 2. Under den senare romerska och den bysantinska kejsarperioden var det 30 silentiarii under tre decuriones, som skulle hålla ordning och tystnad i kejsarpalatsen, sålunda en palatspoliskår. Silentium, lat., tystnad; stundom användt som lystringsord: tyst! Silent leges inter arma. Se Inter arma silent leges. Silenus, grek. myt.. Se Silen. Sileshår, bot. Se Drosera. Silesia. 1. Latinska namnet på Schlesien. -- 2. Astron., en af småplaneterna. Silesius (”från Schlesien”). Se Angelus Silesius. Si levano i sordini [-levanå i sårdini], it., mus., man aftage dämmaren. Silfberg, socken i Kopparbergs län, Falu domsagas södra tingslag. 14,905 har. 1,571 inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Västerås stift, Stora Tuna kontrakt. Silfberg. 1. Med Silfberget betecknades urspr. de i Nikolai församling (nu Silfbergs socken) af Stora Tuna i Dalarna belägna silfverfyndigheterna. Efter upptäckten af Sala grufva (omkr. 1510) fick silfverberget i Tuna oftast heta Gamla Silfberget, och sedan Gustaf Vasa omkr. 1550 återupptagit brytningen i en redan tidigare bearbetad silfvergrufva i Norrbärke (se nedan), skilde man från 1552 mellan Öster Silfberg i Tuna och Väster Silfberg i Norrbärke socken. Vid resp. ställen upprättade Gustaf Vasa Öster och Väster Silfbergs kungsgårdar, bebodda af fogdar. Det förra fögderiet upphörde 1590 och fördelades på andra, det senare utgjorde till 1620 Väster Sölfberg gårds län och motsvarar de nuv. fögderierna Västerdalarna och Västerbergslagen. -- Öster Silfbergs gruffält omfattar flera silfvergrufvor, bland dem Sveriges äldsta. När den började bearbetas, vet man icke med säkerhet. Enligt en yngre berättelse, som icke kan kontrolleras ur samtida källor, skulle brytning i Öster Silfberg ha egt rum redan under Magnus Erikssons tid (1300-talet), och afkastningen under drottning Margareta skulle ha varit betydande (5,000--6,000 lödiga mark). I samtida bevarade handlingar finner man blott, att ”Solffberget” i Dalarna omtalas i ett bref från 1354 och att ”Sölfverberg” nämnes bland de landskapets ”berg”, hvilkas privilegier Erik af Pommern 1420 af vissa skäl vägrade att stadfästa, och det är icke säkert, att dessa notiser syfta på Silfberget i Tuna, samt t. o. m. möjligt, att det här icke ens är fråga om en silfvergrufva. På 1480-talet får man däremot tillförlitliga upplysningar om (Öster) Silfberg, och från slutet af 1400-talet samt under de första oroliga årtiondena af 1500-talet nämnas silfbergsmännen näst efter kopparbergsmännen flitigt i tidens urkunder. Gustaf Vasa egnade Öster Silfbergs grufvor trägen omsorg och besökte en gång i egen person platsen. Brytningen fortsattes till 1641, då afkastningen nedgått till en obetydlighet. Senare försök att återupptaga arbetet ha icke krönts med framgång. -- Väster Silfberg, som är beläget i en äfven på järnmalmsfyndigheter rik trakt, innefattar likaledes flera grufvor. Förekomsten af silfver torde ha blifvit känd och grufbrytning egt rum någon gång i slutet af 1400-talet; möjligen syftar uppgiften om ”det nya Silfberg, scm nyligen funnet är i Dalarna”, i ett bref från 1498 härpå. Arbetet återupptogs, som nämndt, under Gustaf Vasa. Karl IX var lifligt intresserad af dessa grufvor och vistades vid flera tillfällen vid Väster Silfbergs gård. Under förra hälften af 1700-talet nedlades arbetet, som försvårats af malmens spridda förekomst i en bildning med stor utsträckning. Sedan slutet af 1890-talet har Väster Silfberg varit föremål för bearbetning under namnen Stollbergs- och Dammbergsfälten; dit hör ett anrikningsverk vid Silfhyttan, där 1914 producerades 1,015 ton blyslig och 463 ton zinkslig och