zinkstuff. Malmen var i båda gruffälten silfverhaltig blyglans, som äfven skall ha hållit något guld. Se J. O. Carlberg, ”Historiskt sammandrag om svenska bergverkens uppkomst och utveckling samt grufvehandteringen” (1879); H. Forssell, ”Sverige 1571” (1872); Gustaf I:s registratur; N. Höjer, ”Dalarne och Dalkarlarne” (i ”Hist. tidskr.”, 1897); K. G. Kröningssvärd och J. Lidén, ”Diplomatarium Dalekarlicum”; J. Sandström, ”Studier rörande Dalarnes administrativa indelning 1539--1650” (i ”Medd. fr. sv. Riksarkivet”, ny följd, ser. I, bd 3), och K. G. Styffe, ”Skandinavien under unionstiden”. 2. En fordom, t. ex. under Gustaf Vasas tid, stundom förekommande benämning på Sala silfvergrufva (se d. o.). 1. Th. N-m. S. Smn. Silfbergit M. Weibull, miner., manganhaltigt järn-talk-bisilikat (4 Fe SiO₃ + 2 Mg SiO₃ + Mn SiO₃) af honungsgul färg, stående i närheten af antofylliten. Den förekommer tillsammans med igelströmit vid Väster Silfberg i Dalarna. A. Hng. Silfbergslagen. Se Silfberg Silfver är en sedan de äldsta tider känd metall, som i naturen förekommer dels gedigen, dels i förening med svafvel eller klor. I små mängder har silfver stor utbredning i naturen och är t. o. m. påvisadt i hafsvattnet. Silfvermalmer. Det gedigna (metalliska) silfret, som förekommer t. ex. vid Kongsberg i Norge, i Sachsen, Sibirien, Mexico och Peru, bildar stundom kristaller, men är vanligen i form af trådar, taggar, bleck eller korn insprängdt i gångar af kalkspat, kvarts och fluss-spat. Vid Kongsberg har man (1832) anträffat en massiv silfverklump af öfver 300 kg. och i Sachsen en dylik af ända till 4,000 kg. öfriga viktigare egentliga silfvermalmer äro: silfverglans (se d. o.), som består af svafvelsilfver, rothgülden l. silfverblände (se d. o.) och falerts (se d. o.) af sulfosalter med arsenik och antimon, samt hornsilfver (se d. o.) af klorsilfver. Koppar- och blymalmer äro ofta silfverhaltiga, så att silfver mångenstädes erhålles som biprodukt vid dessa metallers framställande. Detta gäller särskildt om mineralet blyglans, som därigenom blir en af de viktigaste silfvermalmerna och är den enda, som bearbetats i vårt land. Framställning. I följd af metallens höga pris kunna äfven mycket fattiga malmer (t. ex. med mindre än 0,1 proc. silfver) med fördel tillgodogöras; och blyglans anses som en rik malm, om den, såsom fallet varit vid Sala silfvergrufva, innehåller 0,75 proc. silfver. Men just på grund af malmernas ofta låga halt och i öfrigt växlande sammansättning har silfrets metallurgi blifvit ganska komplicerad. I äldre tider skedde silfrets liksom de flesta andra metallers framställande på torra vägen genom rostning och smältning, men i nyare tider har man i stor utsträckning öfvergått till metallens extrahering och reduktion på våta vägen. Den äldsta och till omkr. 1550 enda metoden att erhålla rent silfver utgör afdrifningsmetoden (se Afdrifva samt Bly, sp. 779). Malmen behandlas (under tillsats af bly eller blymalm, om den ej själf är blyhaltig) enligt de i art. Bly anförda metoderna, så att ett silfverhaltigt s. k. verkbly erhålles. Härur aflägsnas blyet genom oxidation vid hög temperatur i form af smält blyoxid, under det att silfret i egenskap af ädel metall ej angripes. Det är denna oxidation, som benämnes afdrifning. Den företas i flamugnar med skålformig botten af porös märgel.

Flamugn för afdrifning af verkbly.

Se ofvanstående fig., som föreställer lodrät genomskärning af en i blyhyttorna på Harz använd afdrifningsugn. Sedan ugnen beskickats med verkbly, bringas detta till smältning genom lågan från eldstaden a, hvarpå genom blästeröppningarna l, l en stark luftström inblåses mot ytan af den smälta metallen. Först uppstår härvid en mörk hinna, s. k. ”abstrich”, innehållande antimon m. fl. metaller. Därpå oxideras blyet (vid en temperatur af nära 1,000°) till smält blyoxid (smältpunkt omkr. 900°), som får afrinna genom en midtemot eldstaden anbragt kanal. Då till sist (efter l-3 dagar) blyoxiden bildar endast en tunn hinna öfver silfret, visar sig ett lifligt färgspel (se Färgringar 2), hvarefter oxidhinnan brister och den blanka silfverytan glänser fram: ”silfret blickar”. Oxidationen är nu afslutad, och ”blicksilfret”, med en halt af 93--98 proc. rent silfver, afkyles och uttages. Det renas genom ny afdrifning i en mindre härd: ”finbränning”. Efter denna metod har t. ex. vid Sala silfverhytta under 4 århundraden framställts nära 400 ton silfver (se Sala silfvergrufva). - Emellertid kan afdrifning icke med fördel ske, i fall verkblyet har lägre silfverhalt än 0,i proc. I sådana fall måste afdrifningen föregås af en anriknings- eller koncentrationsprocess. Två sådana äro i bruk: Pattinsons sedan 1833 och Parkes’ sedan 1860-talet. Den förra processen, pattinsonering (se d. o.), består däri, att man låter den smälta metallen långsamt stelna och afskiljer det först utkristalliserade, som utgöres af nästan rent bly (jfr Legering II); genom systematiskt upprepande häraf kan silfverhalten uti den icke stelnade andelen höjas till 2,5 proc., hvarefter afdrifning företages. -- Parkes’ metod (patenterad 1850 af engelsmannen Alexander Parkes, f. 1813, d. 1890) l. Karstens metod (efter K. J. B. Karsten, se d. o., sp. 1158, som 1842 uppfann principen) består däri, att silfret utdrages ur det smälta verkblyet medelst smält zink, alldeles på samma sätt, som man ur en lösning af jod i vatten kan extrahera joden genom att skaka lösningen med kolsvafla. Verkblyet nedsmältes i järnkittlar och försättes under omröring med ett par procent zink, hvarefter massan får