har sedan 400 år tillbaka till största delen försiggått vid Sala silfvergrufva (se d. o.)-Produktionsbeloppet uppgick 1908 till 630 kg. och 1912 till 1,668,7 kg. (762,ie kg. från Sala silfververk, på den torra vägen, och 199,e från Falu kopparverk, på den våta vägen, samt 707 kg. från Hälsingborgs kopparverk, se Hälsingborg, sp. 107), med ett uppgifvet värde af 124,588 kr. Då numera silfvermalmbrytningen i Sala silfvergrufva (se d. o., sp. 454) så godt som alldeles upphört, har under de senare åren nästan all bly- och silfvermalm (2,467 ton i medeltal 1908-12, med en halt af 50 proc. bly, men endast O,oss proc. silfver) erhållits från Kallmora silfvergrufva i Västmanland. I Norge producerades 7,635 kg. silfver 1911. Silfrets pris i förhållande till guld var före 1870 under ett par hundra år (1650-1870) ganska konstant omkr. l : 15,5, men har sedermera sjunkit högst betydligt, så att det under senare år utgjort endast l : 38,s (se Myntsystem, sp. 66) eller omkr. 60 kr. pr kg. Orsaken härtill äro till en del förbättrade framställningsmetoder och rikare tillgång på malm, men i främsta rummet den omständigheten, att numera nästan alla civiliserade stater öfvergått till guldmyntfot (se Myntfot). Fysikaliska och kemiska egenskaper. Silfret har hvit färg, stark glans och hög eg. v. (10,5?). Det är af alla metaller den bästa ledaren för elektricitet och värme. Dess kristallform tillhör det reguljära systemet, vanligen kuben eller oktaedern. Silfret är mjukare än koppar, men hårdare än guld samt i högsta grad smidigt och tänjbart, i hvilka hänseenden det står tillbaka endast för guldet (1 gr. silfver kan sträckas till en tråd af 2 km. längd). Dess smältpunkt ligger vid 960°. Vid 1,955° (t. ex. i knallgaslågan) kokar det och bildar en blå ånga, bestående (liksom fallet synes vara med flertalet metaller) af enatomiga molekyler (jfr Molekylarvikt). Liksom många andra metaller kan silfret erhållas äfven i kolloidal form (se Kolloider), genom reduktion eller på elektrisk väg. Så t. ex. fås kolloidalt silfver, om en silfvercitratlösning reduceras med alkalisk järncitratlösning. Kolloidala silfverlös-ningar äro i allmänhet af brun färg. (Ang. användningen af kolloidalt silfver se Silfverpreparat) Smältande silfver syrsattes icke i luften, men det upptar ur luften syre (ända till 20 vol.), som vid afsvalning bortgår med sådan häftighet, att metallen stänker omkring, s. k. "spritsning". Emellertid kan silfver dock direkt syrsättas, om det upphettas i syrgas under starkt tryck. Härvid inställer sig en viss jämvikt, enligt reaktions-formeln, 2 Ag+ O < > Ag₂ O. Vid stigande tryck förskjutes jämvikten i riktningen --->, vid stigande temperatur i riktningen <-- (jfr Massverkans lag). Vid vanlig temperatur förändras silfver icke i luften, om denna är fri från svafvelväte, men i svafvelvätehaltig luft anlöper metallen på ytan och blir gul till svart. Att silfver är en mindre ädel metall än guld och platina, synes däraf, att det med lätthet löses i salpetersyra, äfvensom i svafvelsyra, om denna är varm och koncentrerad. Silfrets kemiska tecken är Ag (af lat. argentum), svarande mot atomvikten 107,88. Det är ett envärdigt grundämne, i sina föreningar isomorft med natrium och envärdig koppar. Med syre ger det två oxider, silfveroxid och silfversuperoxid. Silfveroxiden, Ag₂ O, är en gråbrun fällning, som bildas, då en lösning af ett silfversalt försättes med alkali. Redan vid 250° sönderfaller den i silfver och syre. Den är en starkt basisk oxid (starkare än t. ex. ammoniak) och ger med syror salter, silfversalter, som i allmänhet äro färglösa och vattenfria. Mest bekant bland dem är nitratet (se Silfvernitrat). Silfversuperoxiden, AgO, bildas vid inverkan af ozon på metallen samt vid elektrolys af silfvernitrat; den är svart och sönderdelas nästan explosionsartadt vid upphettning. Klorsilfver (se d. o.), Ag Cl, är en hvit, i syror olöslig, amorf fällning. Brom- och jodsilfver, Ag Br och Ag J, likna klorsilfret, men äro gula. Alla färgas i ljuset gråa till svarta, i följd af reduktion, ett förhållande, hvarpå fotografien (se d. o., sp. 991) grundar sig. Svafvelsilfver, Ag₂ S, är en blåsvart, metalliskt glänsande massa, som uppkommer genom direkt förening af silfver med svafvel. Det bildas äfven, om silfver får vara i beröring med svafvelhaltiga matvaror, t. ex. lutfisk, ägg o. d. Silfverpjäser inläggas ofta med en blandning af silfver och svaf-velsilfver (t. ex. Tulaarbeten, niello, se d. o.) eller öfverdragas med en tunn hinna af svafvelsilfver (s. k. oxideradt silfver). Användning. Silfrets ädla egenskaper ha sedan uråldriga tider framkallat dess vidsträckta bruk till prydnadsföremål, mynt och husgeråd. (Om dess förarbetning till sådana saker se Guldsmedskonsten och pl. till denna art.) Och ännu mycket större skulle dess användning för sistnämnda ändamål vara, om ej dess höga pris utgjort ett hinder. S. k. arbetssilfver är emellertid ej rent "finsilfver", utan alltid uppblandadt med något koppar, hvarigenom hårdheten ökas, så att afnötningen vid föremålens användning blir mindre. Dylika blandningar visa emellertid fortfarande ren silfverfärg, så länge kopparhalten ej öfverstiger 12 proc. Halten af ren metall i arbetssilfver anges antingen i 1,000-delar, eller ock (i synnerhet förr) i s. k. lödighet, d. v. s. mängden rent silfver i 16-delar af blandningen. 12-lödigt silfver håller således 12/16 rent silfver, d. v. s. 75 proc. Arbetssilfver måste i vårt land vara minst 13 1/4-lödigt, motsvarande 82,s proc. silfver. Det förses då med statens kontrollstämpel (se Kontrollstämpling och Guldsmedskonsten, sp. 610-611). Ang. de svenska silfver-myntens vikt och halt ("skrot och korn") se Krona, sp. 9; ang. bestämning af silfverhalten i metallblandningar se Silfverprof. - Rent silfver har sin förnämsta användning som skyddande öfverdrag på oädla metaller, hvilket numera nästan alltid åstadkommes på galvanisk väg (se Försilfring samt Galvanoteknik); till beläggning af speglar samt för tillverkning af silverföreningar, särskildt silfvernitrat (se d. o.). - På grund af sin oxiderande och förstörande inverkan på organiska väfnader har silfvernitrat af gammalt, vanligen i form af "lapisstift", användts som frätmedel för gamla sår, vårtor etc. De adstringerande och starkt antiseptiska egenskaperna