Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfbergit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(starkare t. o. m. än sublimatets) hos såväl
silfvernitrat som många andra silfverpreparat ha
till följd, att de brukas, i fast eller löst form,
vid särbehandling, i synnerhet mot tuberkulösa sår,
spolning af håligheter, mot gonorré, magsår, rosfeber
etc. Se vidare Silfvernitrat och Silfverpreparat.
Historia. Silfver är en metall, som nästan öfverallt
uppträdt senare än guld och koppar och ännu
under bronsåldern var ganska sällsynt. I Egypten
var silfret tidigast värdefullare än guldet. I
Spanien upptäcktes silfvergrufvor mycket tidigt,
och vi känna silfversmycken (diadem) från Spaniens
kopparålder. Äfven i östern funnos silfvergrufvor
i början af bronsåldern. En silfvernål är hittad
i en kopparåldersgraf vid Karkemisch, nära
Eufrat. Schliemann upptäckte i andra staden vid
Troja-Hisarlik vaser och göten af silfver. Från
förra hälften af 2:a årtusendet f. Kr. härstamma en
dolk och några spjutspetsar af silfver, som hittats
vid Borodino i Bessarabien. Ända uppe i Schlesien
har ett enstaka silfverfynd från tidig bronsålder
blifvit gjordt. Äfven i Italien kom silfret i form
af smyckenålar till användning under kopparåldern
(Eemedello). I större utsträckning börjar dock
silfret att användas först under järnåldern. På
grekiskt område nyttjas det först till mynt (7:e
årh. f. Kr.). Äfven kelterna, särskildt de vid
Donau, präglade silfvermynt. Romarna började först
i 2:a årh. f. Kr. att använda silfver i större
utsträckning till silfverkärl o. s. v. Inflyttade
grekiska konsthandtverkare utöfvade betydande
inflytande på silfverarbetenas gestaltning. Märkliga
romerska silfverarbeten äro de från Boscoreale och
Hildesheim (l:a årh. e. Kr.; se fig. 2 å pl. I till
art. Guldsmedskonsten). I Norden kommer silfret i
bruk i l:a årh. e. Kr. Blott en i Sverige funnen
svärdsdoppsko af silfver är något äldre. Mycket
silfver inkom till de nordiska länderna under
2:a och 3:e årh. e. Kr. i form af romerska mynt
(denarer). Under folkvandringstiden är silfret mindre
vanligt, men under vikingatiden inkommer det i stora
massor till de skandinaviska länderna dels i form
af arabiska mynt och smycken, dels som mynt från
Tyskland och England ("danagäld"). Talrika smycken
af silfver tillverkades i de nordiska länderna,
och synnerligen högt stod silfverfiligrantekniken
(se fig. l och 2 i art. Filigran). I äldsta
tider hölls silfret, till följd af sin sällsynthet,
i lika högt värde som guldet, och i en del egyptiska
och assyriska inskrifter namnes det t. o. m. framför
detta. Men i samma mån tillgången på silfver ökades,
sjönk äfven dess pris. Genom hela senare delen
af forntiden kan man följa växlingarna i guldets
och silfrets inbördes bytesvärde, allteftersom
nya fyndorter för det ena eller andra bragtes i
dagen. Efter upptäckten och bearbetningen af de stora
silfverfyndigheterna i Amerika i slutet af 1400-och
början af 1500-talet sjönk silfrets värde våldsamt;
dock förblef alltid dess värde i förhållande till
guldets högre än i våra dagar (se ofvan, sp. 483).
K. A. V-g. T. J. A.
Silfveramalgam, miner. Se Amalgam 2.
Silfverbad, fot. Se Fotografi, sp. 991.
Silfverblände 1. Rothgülden, miner., förekommer dels
som arseniksilfverblände, proustit (se
d. o.), dels som antimonsilfverblände,
pyrargyrit (se d. o.).
A. Hng.
Silfverbromid, kem., detsamma som bromsilfver. Se
Silfver, sp. 484, och Fotografi, sp. 991.
Silfverbröllop, minnesfest, som firas på tjugufemte
årsdagen af ett alltjämt bestående äktenskap. Jfr
Bröllop, sp. 465.
Silfverbuske, bot. Se Elæagnus.
Silfverciträt. Se Silfverpreparat.
Silfvercrona (skref sig Siluercroen),
Pieter Spiering, finansman, diplomat, f. i slutet af
1500-talet i Holland, d. 19 febr. 1652 i London, var
son till en rik köpman och fortsatte till en början
dennes verksamhet. I början af 1620-talet kom han
i förbindelse med A. Oxenstierna samt var 1629-31
generaltullförvaltare af de i Sveriges händer då
befintliga tullarna i Preussen och 1632-34 biträde i
finansärenden hos Oxenstierna i Syd-Tyskland. I början
af 1636 afgick han i en beskickning till Holland, blef
efter hemkomsten s. å. finansråd och adlad med namnet
S. (han hette förut Spiering) samt fick Norsholm
i Östergötland i donation. Samtidigt, okt. 1636,
utnämndes han till resident hos Generalstaterna
(Haag). Sedan han 1637 i Sverige aflagt berättelse om
sin beskickning, förnyades s. å. hans residentskap,
och han stannade nu i Haag till 1649. Ännu en
gång, en kortare tid år 1651, var han resident i
Haag. I dec. s. å. afreste han med en stor svit
till England för att framföra drottning Kristinas
erkännande af engelska republiken och Cromwells
protektorat. Efter endast några dagars sjukdom afled
han i London. Parlamentet lät på ett örlogsfartyg
öfverföra hans lik till Holland och ställde ett annat
fartyg till svitens disposition. S. var stor konstvän
och särskildt bekant som Gerrit Dous frikostige
beskyddare. Han gaf målaren en årlig pension med
villkor, att han skulle ha företrädesrätt att
inköpa de arbeten af mästaren, som han bäst tyckte
om. S. skänkte drottning Kristina ett tiotal af
Dous yppersta genrebilder, men hon återställde dem
till gifvaren eller dennes dödsbo före sin afresa
från Sverige. Fr. Dusart högg S:s och hans hustrus
marmorbyster, och Nationalmuseum eger bådas af Dou
målade miniatyrporträtt i olja. Jfr O. Granberg,
"Konsthist. studier och anteckningar" (1895).
Silfverek, bot. Se Centaurea och Senecio.
Silfverfasän, zool. Se Fasansläktet.
Silfverfingerört, bot. Se Potentilla.
Silfverfisken l. Strömsillen, Argentina sphyraena,
zool., tillhör ordn. Malacopterygii och fam. laxfiskar
(Salmonidæ). Släktet igenkännes på sin långsträckta,
något hoptryckta kropp, täckt af stora fjäll,
på sina stora ögon och på den djupt inskurna
stjärtfenan. Det skiljes från harren genom kort
ryggfena och från siksläktet genom läget af samma
fena, hvilken hos silfverfisken börjar något framför
bukfenorna. Silfverfisken är omkr. 50 cm. lång samt
har hufvudet och ryggen olivgröna, kroppssidorna
silfverglänsande, buken gulhvit. Den förekommer
vid Norges västkust, på ett djup af 180 m. eller
däröfver. På sista tiden har den vid trålning ofta
fångats vid Bohusläns kuster. Silfverfisken lefver
af kräftdjur, blötdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
