(starkare t. o. m. än sublimatets) hos såväl silfvernitrat som många andra silfverpreparat ha till följd, att de brukas, i fast eller löst form, vid särbehandling, i synnerhet mot tuberkulösa sår, spolning af håligheter, mot gonorré, magsår, rosfeber etc. Se vidare Silfvernitrat och Silfverpreparat. Historia. Silfver är en metall, som nästan öfverallt uppträdt senare än guld och koppar och ännu under bronsåldern var ganska sällsynt. I Egypten var silfret tidigast värdefullare än guldet. I Spanien upptäcktes silfvergrufvor mycket tidigt, och vi känna silfversmycken (diadem) från Spaniens kopparålder. Äfven i östern funnos silfvergrufvor i början af bronsåldern. En silfvernål är hittad i en kopparåldersgraf vid Karkemisch, nära Eufrat. Schliemann upptäckte i andra staden vid Troja-Hisarlik vaser och göten af silfver. Från förra hälften af 2:a årtusendet f. Kr. härstamma en dolk och några spjutspetsar af silfver, som hittats vid Borodino i Bessarabien. Ända uppe i Schlesien har ett enstaka silfverfynd från tidig bronsålder blifvit gjordt. Äfven i Italien kom silfret i form af smyckenålar till användning under kopparåldern (Eemedello). I större utsträckning börjar dock silfret att användas först under järnåldern. På grekiskt område nyttjas det först till mynt (7:e årh. f. Kr.). Äfven kelterna, särskildt de vid Donau, präglade silfvermynt. Romarna började först i 2:a årh. f. Kr. att använda silfver i större utsträckning till silfverkärl o. s. v. Inflyttade grekiska konsthandtverkare utöfvade betydande inflytande på silfverarbetenas gestaltning. Märkliga romerska silfverarbeten äro de från Boscoreale och Hildesheim (l:a årh. e. Kr.; se fig. 2 å pl. I till art. Guldsmedskonsten). I Norden kommer silfret i bruk i l:a årh. e. Kr. Blott en i Sverige funnen svärdsdoppsko af silfver är något äldre. Mycket silfver inkom till de nordiska länderna under 2:a och 3:e årh. e. Kr. i form af romerska mynt (denarer). Under folkvandringstiden är silfret mindre vanligt, men under vikingatiden inkommer det i stora massor till de skandinaviska länderna dels i form af arabiska mynt och smycken, dels som mynt från Tyskland och England ("danagäld"). Talrika smycken af silfver tillverkades i de nordiska länderna, och synnerligen högt stod silfverfiligrantekniken (se fig. l och 2 i art. Filigran). I äldsta tider hölls silfret, till följd af sin sällsynthet, i lika högt värde som guldet, och i en del egyptiska och assyriska inskrifter namnes det t. o. m. framför detta. Men i samma mån tillgången på silfver ökades, sjönk äfven dess pris. Genom hela senare delen af forntiden kan man följa växlingarna i guldets och silfrets inbördes bytesvärde, allteftersom nya fyndorter för det ena eller andra bragtes i dagen. Efter upptäckten och bearbetningen af de stora silfverfyndigheterna i Amerika i slutet af 1400-och början af 1500-talet sjönk silfrets värde våldsamt; dock förblef alltid dess värde i förhållande till guldets högre än i våra dagar (se ofvan, sp. 483). K. A. V-g. T. J. A. Silfveramalgam, miner. Se Amalgam 2. Silfverbad, fot. Se Fotografi, sp. 991. Silfverblände 1. Rothgülden, miner., förekommer dels som arseniksilfverblände, proustit (se d. o.), dels som antimonsilfverblände, pyrargyrit (se d. o.). A. Hng. Silfverbromid, kem., detsamma som bromsilfver. Se Silfver, sp. 484, och Fotografi, sp. 991. Silfverbröllop, minnesfest, som firas på tjugufemte årsdagen af ett alltjämt bestående äktenskap. Jfr Bröllop, sp. 465. Silfverbuske, bot. Se Elæagnus. Silfverciträt. Se Silfverpreparat. Silfvercrona (skref sig Siluercroen), Pieter Spiering, finansman, diplomat, f. i slutet af 1500-talet i Holland, d. 19 febr. 1652 i London, var son till en rik köpman och fortsatte till en början dennes verksamhet. I början af 1620-talet kom han i förbindelse med A. Oxenstierna samt var 1629-31 generaltullförvaltare af de i Sveriges händer då befintliga tullarna i Preussen och 1632-34 biträde i finansärenden hos Oxenstierna i Syd-Tyskland. I början af 1636 afgick han i en beskickning till Holland, blef efter hemkomsten s. å. finansråd och adlad med namnet S. (han hette förut Spiering) samt fick Norsholm i Östergötland i donation. Samtidigt, okt. 1636, utnämndes han till resident hos Generalstaterna (Haag). Sedan han 1637 i Sverige aflagt berättelse om sin beskickning, förnyades s. å. hans residentskap, och han stannade nu i Haag till 1649. Ännu en gång, en kortare tid år 1651, var han resident i Haag. I dec. s. å. afreste han med en stor svit till England för att framföra drottning Kristinas erkännande af engelska republiken och Cromwells protektorat. Efter endast några dagars sjukdom afled han i London. Parlamentet lät på ett örlogsfartyg öfverföra hans lik till Holland och ställde ett annat fartyg till svitens disposition. S. var stor konstvän och särskildt bekant som Gerrit Dous frikostige beskyddare. Han gaf målaren en årlig pension med villkor, att han skulle ha företrädesrätt att inköpa de arbeten af mästaren, som han bäst tyckte om. S. skänkte drottning Kristina ett tiotal af Dous yppersta genrebilder, men hon återställde dem till gifvaren eller dennes dödsbo före sin afresa från Sverige. Fr. Dusart högg S:s och hans hustrus marmorbyster, och Nationalmuseum eger bådas af Dou målade miniatyrporträtt i olja. Jfr O. Granberg, "Konsthist. studier och anteckningar" (1895). Silfverek, bot. Se Centaurea och Senecio. Silfverfasän, zool. Se Fasansläktet. Silfverfingerört, bot. Se Potentilla. Silfverfisken l. Strömsillen, Argentina sphyraena, zool., tillhör ordn. Malacopterygii och fam. laxfiskar (Salmonidæ). Släktet igenkännes på sin långsträckta, något hoptryckta kropp, täckt af stora fjäll, på sina stora ögon och på den djupt inskurna stjärtfenan. Det skiljes från harren genom kort ryggfena och från siksläktet genom läget af samma fena, hvilken hos silfverfisken börjar något framför bukfenorna. Silfverfisken är omkr. 50 cm. lång samt har hufvudet och ryggen olivgröna, kroppssidorna silfverglänsande, buken gulhvit. Den förekommer vid Norges västkust, på ett djup af 180 m. eller däröfver. På sista tiden har den vid trålning ofta fångats vid Bohusläns kuster. Silfverfisken lefver af kräftdjur, blötdjur