Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfbergit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
Silfverfolium-Silfverhielm
488
och smärre fiskar. När leken sker, är obekant.
En annan mera storögd, på sidorna mässingsgul art,
Guldlaxen (Argentina silus).
g u l d l a x e n (Argentina silus; se fig.),
är ganska vanlig vid Norges kuster, men
endast få gånger fångad vid Bohusläns kuster.
L-e.
Silfverfolium, metall. Se Plåt, sp. 1103.
Silfverglans, Argentit, Argyrit, miner., ett mineral,
hvars sammansättning är Ag2 S och som består af 87
proc. silfver och 13 proc. svafvel, kristalliserar
i reguljära systemet, men äfven förekommer därb,
hår- och trådlormig samt insprängd. Färgen är
svartaktigt blygrå, strecket glänsande, brottet
ojämnt hakigt. Hårdhet = 2, eg. v. = 7-7,4. Mineralet
smälter på kol och ger ett silfverkorn samt låter
tälja sig. Silfverglans, som är en af de viktigaste
och rikaste silfvermalmerna, förekommer i Norge
vid Kongsbergs och Hisö gruf-vor, på gångar vid
flera bergverk i Tyskland, Freiberg, Annaberg,
Schneeberg, Chemnitz och Kremnitz i Sachsen, men i
synnerhet i Peru, Chile, Mexico och på den berömda,
numera utbrutna Comstockgången i Nevada. I Sverige
är silfver-glans funnen insprängd i blyglansen vid
Sala silf-vergrufva (omkr. hälften eller åtminstone en
tredjedel af den i Sala-malmen ingående silfverhalten
förekommer som Silfverglans och återstoden som
silfverhaltig blyglans, Hj. Sjögren) och vid
Nordmarken. Dess bildning efter silfverblände har på
flera ställen blifvit iakttagen. Ant. Sj. (A. Hng.)
Silfverglitt, kem. Se B l y, sp. 780.
Silfverglänsande moln, meteor., detsamma som n a 11
m o l n (se d. o.).
Silfvergran, bot. SeAbies.
Silfvergrufvan, trämassefabrik. Se Hällefors.
Silfvergulden, myntv. Se Gulden.
Silfvergyllen, myntv. Se Daler, sp. 1164.
Silfverhielm, svensk-finsk adlig ätt, härstammande
från höfvitsmannen Matts Henriksson (förra hälften af
1500-talet). Hans son, höfvitsmannen Henrik Mattsson,
fick 1573 adlig sköld, och dennes son Isak Henriksson
(d. 1650 som vice president i Göta hofrätt) antog
namnet Sölfverhielm och introducerades på riddarhuset
vid dess stiftelse (1626). En af dennes sonsonssöner,
J ö r a n S. (se S. 1), upphöjdes 1719 i jriherrligt
stånd. Den friherrliga grenen utdog i Sverige 1819 med
Jörans sonson Jöran Ulrik (se S. 4), men kvarlefver
i Finland, på hvars riddarhus hans sonson Karl Jörans
(se S. 3) barn immatrikulerades 1818.
1. Jöran S., friherre (se ofvan), krigare, f. 8
dec. 1681, d. 7 jan. 1737, blef 1696 volontär vid Lif
gardet och 1706 öfverstelöjtnant vid Södra skånska
kavalleriregementet. 3 mars 1709 eröfrade han med
600 man kavalleri den af 6,000 kosacker försvarade
staden Staritzanderova. Efter slaget vid Poltava,
i hvilket hans trupp ej deltog, eskorterade han Karl
XII till Turkiet och var
1713 med om kalabaliken vid Bender. Vid Stral-sunds
belägring blef han sårad och tillfångatagen
af danskarna. Snart frigifven, bevistade han
fälttåget i Norge, hvarunder han utnämndes till
generalmajor. 1719 blef han generallöjtnant, 1728
general af kavalleriet och 1734 fältmarskalk. 1719
upphöjdes han ock i fri-herrligt stånd, hvarefter han
skref sig friherre till Flishult. S. åtnjöt på sin tid
stort anseende inom svenska armén. Han var en af dem,
som bestämde krigsbefälets hållning efter Karl XILs
död att icke svärja trohetsed till Ulrika Eleonora,
förrän ständerna genom formligt val bekräftat hennes
tronbestigning. Vid den följande riksdagen 1719 blef
S. medlem af grundlagsutskottet. Vid riksdagen 1727
utnämndes han till riksråd, men vägrade mottaga
upp-höjelsen, under förklaring, att han ville
förblifva vid armén.
2. Klas Erik S., friherre, den föregåendes
son, militär ämbetsman, f. 25 jan. 1725, d.
21 nov. 1792 i Stockholm, tjänade vid
Smålands kavalleri, där han 1762 utnämndes till chef.
Men innan han hann tillträda denna post, förordnades
han till landshöfding i Jönköpings län och
var landshöfding 1778-84 i Skaraborgs och två månader
af 1784 i Uppsala län. Vid sidan af sin civila
verksamhet avancerade han till generallöjtnant
(1775). Han uppfördes af hattpartiet på
riksrådsförslag vid 1769 års riksdag.
3. Karl Jöran (Georg) S., friherre, den
föregåendes brorson, magnetisör, f. 28 aug. 1759,
d. 28 nov. 1808 i Uleåborg, blef 1775 fänrik och
1786 kapten vid Lifgardet. Sistnämnda år,
hemkommen från en resa till Frankrike, där
han lärt känna den animala magnetismen,
väckte han i Stockholm stort uppseende som
magnetisör, i synnerhet bland de högre
samhällsklasserna. Han stiftade ett sällskap
för magnetism, en s. k. harmonisk societet,
och öppnade en stor s. k. baquet,
hvilken dagligen besöktes af flera patienter.
(Om den s. k. magnetiska baquefen se
Animal magnetism, sp 1035.) S.
utnämndes 1792 till sekundmajor, 1794 till
öfverstelöjtnant vid Österbottens regemente OCL 1795
till öfverste i armén.
4. Jöran (Georg) Ulrik S., friherre,
den föregåendes kusin, diplomat, skriftställare,
f. 24 nov. 1762, d. 10 sept. 1819 på Bredsjö i
Uppland, blef 1787 hofpredikanfc, utnämndes
1792 till andre j. u. Silfverhielm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
