487 Silfverfolium-Silfverhielm 488 och smärre fiskar. När leken sker, är obekant. En annan mera storögd, på sidorna mässingsgul art, Guldlaxen (Argentina silus). g u l d l a x e n (Argentina silus; se fig.), är ganska vanlig vid Norges kuster, men endast få gånger fångad vid Bohusläns kuster. L-e. Silfverfolium, metall. Se Plåt, sp. 1103. Silfverglans, Argentit, Argyrit, miner., ett mineral, hvars sammansättning är Ag2 S och som består af 87 proc. silfver och 13 proc. svafvel, kristalliserar i reguljära systemet, men äfven förekommer därb, hår- och trådlormig samt insprängd. Färgen är svartaktigt blygrå, strecket glänsande, brottet ojämnt hakigt. Hårdhet = 2, eg. v. = 7-7,4. Mineralet smälter på kol och ger ett silfverkorn samt låter tälja sig. Silfverglans, som är en af de viktigaste och rikaste silfvermalmerna, förekommer i Norge vid Kongsbergs och Hisö gruf-vor, på gångar vid flera bergverk i Tyskland, Freiberg, Annaberg, Schneeberg, Chemnitz och Kremnitz i Sachsen, men i synnerhet i Peru, Chile, Mexico och på den berömda, numera utbrutna Comstockgången i Nevada. I Sverige är silfver-glans funnen insprängd i blyglansen vid Sala silf-vergrufva (omkr. hälften eller åtminstone en tredjedel af den i Sala-malmen ingående silfverhalten förekommer som Silfverglans och återstoden som silfverhaltig blyglans, Hj. Sjögren) och vid Nordmarken. Dess bildning efter silfverblände har på flera ställen blifvit iakttagen. Ant. Sj. (A. Hng.) Silfverglitt, kem. Se B l y, sp. 780. Silfverglänsande moln, meteor., detsamma som n a 11 m o l n (se d. o.). Silfvergran, bot. SeAbies. Silfvergrufvan, trämassefabrik. Se Hällefors. Silfvergulden, myntv. Se Gulden. Silfvergyllen, myntv. Se Daler, sp. 1164. Silfverhielm, svensk-finsk adlig ätt, härstammande från höfvitsmannen Matts Henriksson (förra hälften af 1500-talet). Hans son, höfvitsmannen Henrik Mattsson, fick 1573 adlig sköld, och dennes son Isak Henriksson (d. 1650 som vice president i Göta hofrätt) antog namnet Sölfverhielm och introducerades på riddarhuset vid dess stiftelse (1626). En af dennes sonsonssöner, J ö r a n S. (se S. 1), upphöjdes 1719 i jriherrligt stånd. Den friherrliga grenen utdog i Sverige 1819 med Jörans sonson Jöran Ulrik (se S. 4), men kvarlefver i Finland, på hvars riddarhus hans sonson Karl Jörans (se S. 3) barn immatrikulerades 1818. 1. Jöran S., friherre (se ofvan), krigare, f. 8 dec. 1681, d. 7 jan. 1737, blef 1696 volontär vid Lif gardet och 1706 öfverstelöjtnant vid Södra skånska kavalleriregementet. 3 mars 1709 eröfrade han med 600 man kavalleri den af 6,000 kosacker försvarade staden Staritzanderova. Efter slaget vid Poltava, i hvilket hans trupp ej deltog, eskorterade han Karl XII till Turkiet och var 1713 med om kalabaliken vid Bender. Vid Stral-sunds belägring blef han sårad och tillfångatagen af danskarna. Snart frigifven, bevistade han fälttåget i Norge, hvarunder han utnämndes till generalmajor. 1719 blef han generallöjtnant, 1728 general af kavalleriet och 1734 fältmarskalk. 1719 upphöjdes han ock i fri-herrligt stånd, hvarefter han skref sig friherre till Flishult. S. åtnjöt på sin tid stort anseende inom svenska armén. Han var en af dem, som bestämde krigsbefälets hållning efter Karl XILs död att icke svärja trohetsed till Ulrika Eleonora, förrän ständerna genom formligt val bekräftat hennes tronbestigning. Vid den följande riksdagen 1719 blef S. medlem af grundlagsutskottet. Vid riksdagen 1727 utnämndes han till riksråd, men vägrade mottaga upp-höjelsen, under förklaring, att han ville förblifva vid armén. 2. Klas Erik S., friherre, den föregåendes son, militär ämbetsman, f. 25 jan. 1725, d. 21 nov. 1792 i Stockholm, tjänade vid Smålands kavalleri, där han 1762 utnämndes till chef. Men innan han hann tillträda denna post, förordnades han till landshöfding i Jönköpings län och var landshöfding 1778-84 i Skaraborgs och två månader af 1784 i Uppsala län. Vid sidan af sin civila verksamhet avancerade han till generallöjtnant (1775). Han uppfördes af hattpartiet på riksrådsförslag vid 1769 års riksdag. 3. Karl Jöran (Georg) S., friherre, den föregåendes brorson, magnetisör, f. 28 aug. 1759, d. 28 nov. 1808 i Uleåborg, blef 1775 fänrik och 1786 kapten vid Lifgardet. Sistnämnda år, hemkommen från en resa till Frankrike, där han lärt känna den animala magnetismen, väckte han i Stockholm stort uppseende som magnetisör, i synnerhet bland de högre samhällsklasserna. Han stiftade ett sällskap för magnetism, en s. k. harmonisk societet, och öppnade en stor s. k. baquet, hvilken dagligen besöktes af flera patienter. (Om den s. k. magnetiska baquefen se Animal magnetism, sp 1035.) S. utnämndes 1792 till sekundmajor, 1794 till öfverstelöjtnant vid Österbottens regemente OCL 1795 till öfverste i armén. 4. Jöran (Georg) Ulrik S., friherre, den föregåendes kusin, diplomat, skriftställare, f. 24 nov. 1762, d. 10 sept. 1819 på Bredsjö i Uppland, blef 1787 hofpredikanfc, utnämndes 1792 till andre j. u. Silfverhielm.