Silfverhornerts-Silfverprof 490 sekreterare i Kabinettet för utrikes brefväxlingen och var 1803-07 svensk minister i London. 1818 blef han led. af Eikets allmänna ärenders beredning. S. var en af Thorilds anhängare samt tillika med Carlander och Geijer utgifvare af hans samlade skrifter. Han var ock ifrig sveden-borgare samt medutgifvare af "Samlingar för philanthroper". F. ö. utgaf han Inledning til kunskapen om den animale magnetismen (1787), "Samlingar för hjertat och snillet" (4 bd, 1789), en samling öfv. af religiöst sentimentala skrifter m. m. l o. 3-4. (L- S.) Silfverhornerts (S i l f v e r h o r n e r z), miner., detsamma som hornsilfver (se d. o.). Silfverhvitt, kem. Se B l y h v i 11. Silfverhägern, zool. Se Hägrar, sp. 84. Silfverkanin, zool. Se K a n i n e n, sp. 768 med fig. 4 å sp. 770. Silfverkasein, detsamma som argonin (se d. o.). Silfverklorid, kem., detsamma som klorsilf-ver (se d. o. och Fotografi, sp. 993). Silfverklorurmetoden, jot. Se Fotografi, sp. 1001. Silfverknekt, ej mera använd benämning på de två lakejer, som biträdde taffeltäckarna under servering vid det kungliga bordet, men som ej själfva serverade. B. Silfverkungen. Se Mackay, J. W. Silfverlejonet, zool. Se Puman. Silfverling, Jan Andersson, bildhuggare, f. 1636, d. 1693, var bild- och stenhuggarmästare samt borgare i Vadstena. Han är bekant genom ett förträffligt arbetadt epitafium af sandsten i klosterkyrkan där, hvilket i hufvudfältet framställer Kristi gång till Golgata i relief (1684). Äfven utmärkta grafstenar i Vadstena härröra från honom. - Hans son, Jonas S., blef stenhuggar-ålderman i Stockholm och utförde åtskilliga arbeten vid Drottningholm. -rn.* Silfvermalmer. Se Silfver, sp. 479. Silfvermoln, meteor., detsamma som nattmoln (se d. o.). Silfvermunstekel, zool. Se R o f s t e k l a r. Silfvermynt. Se Mynt och Myntverk, sp. 72. Silfvermyntfot. Se Myntfot och Myntsystem. Silfverniträt, kem., Lapis infernalis, h e l v e-t e s s t e n, salpetersyrad silfveroxid, Äg N03, er-hålles, om man i salpetersyra löser rent silfver, bringar lösningen att afdunsta till torrhet samt smälter återstoden. I handeln förekommer det i form af smala stänger, som äro hvita och half-genomskinliga. Saltet är lättlösligt i vatten och smälter vid 218°. Lösningen utmärkes af vidrig metallsmak, den färgar huden och andra organiska väfnader, i fall ljuset får inverka, svarta i följd af saltets reduktion till metalliskt silfver. Saltet används i medicin till kaustisering af sår (se S i l f-verpreparat) och, i form af lösning, till gurgling och insprutningar; det begagnas äfven i fotografi och galvanoplastik samt på laboratorierna som reagens för klor, brom och jod. P- T. C.* Silfveroxid. Se Silfver, sp. 484. Silfverpoppel, bot. Se P öp u lus. Silfverpreparat, farm. med., ha numera stor användning som antiseptiska medel, hvarjämte s i l f v e r n i t r a t (se d. o.; nitras argenticus, lapis 1. lapis infernalis), AgN03, tillika nyttjas som etsande och sammandragande (adstringerande) medel. Till etsning används lapis i form af en smal, cylindrisk stång, lapisstift 1. lapispenna, infattad i ett lämpligt skaft; genom bestrykning med sådant stift framkallas en ytlig förstöring af den behandlade väfnaden, som först blir hvit, men snart svartnar därigenom, att ljuset reducerar silfver-saltet, hvarvid små mörka korn af metalliskt silfver afskiljas. Behandlingen, vid hvilken silfver förenar sig med väfnådens ägghvitämnen, dödar och förstör de närmast träffade cellerna, hvarvid framkallas kortvarig, vanligen måttlig smärta, önskas lindrigare etsning, användes ett stift, som fås genom sammangjutning af l d. nitras argenticus och 2 d. nitras kalicus, s. k. nitras argenticus miti-gätus (af lat. mitigäre, mildra). Utspädd lösning af lapis användes som adstringerande och antiseptiskt medel, t. ex. invärtes mot magsår och vissa andra mag- och tarmsjukdomar, som f. ö. kunna behandlas äfven med lapispiller, samt till indryp-ning innanför ögonlocken mot inflammation i ögats bindehinna, konjunktivit, särskildt vid gonorré-smitta i ögonen. Af stor betydelse är sådan in-drypning af lapislösning på nyfödda barn (se Blindhetsstatistik, sp. 692). Indrypning af lapislösning i ögonen och på andra känsliga ställen är rätt smärtsam, öfriga silfverpreparat nyttjas väsentligen som antiseptiska medel vid behandling af sår, slemhinneåkommor m. m. Här märkas bl. a. kolloidalt silfver (argentum colloi-dale), kollar gol (se d. o.), äfven kalladt l y s a r g i n. Kollargol ges stundom invärtes mot infektiösa mag- och tarmåkommor, mest dock ut-värtes. Resultaten äro emellertid mycket växlande. Vidare märkas: silfvercitrat, citras argenticus (itrol), citronsyrans silfversalt, hvitt, fint, i vatten svårlösligt pulver, som används till sårbehandling i utspädd lösning eller som pulver; p r o t-' ar gol (se d. o.), en silfver-ägghviteförening med omkr. 8 proc. silfver. Lösningen af protargol fälles icke af ägghvita eller koksalt, såsom en lapislösning gör; den förra bibehåller därför längre sin antiseptiska verkan och är tillika mindre retande och smärtsam än den senare. Protargolen används mest vid infektiösa slemhinneåkommor, särskildt gonorré i urinröret och i ögonen. Dessutom kunna nämnas flera andra silfverägghviteföreningar, mest brukade för sistnämnda ändamål, såsom argonin (se d. o.) 1. silfverkasein. (4 proc. silfver); lär-gin (se d. o.; 11,5 proc.); novargan (10 proc.), äfvensom iktargan, en förening mellan silfver och iktyol (se Ichthyol), innehållande 30 proc. silfver och 15 proc. svafvel, ett brunt, i vatten lätt lösligt pulver, o. s. v. Vid alltför långvarigt bruk af silfverpreparat (t. ex. silfver-haltiga hårfärgningsmedel!) kan genom utfällning af silfver i hud och väfnader uppstå a r g y r i (se d. o.). I allmänhet äro dock förgiftningar med silfversalter sällsynta, emedan kroppen i sin halt af koksalt eger ett verksamt motgift mot de i och för sig starkt giftiga lösliga silfversalterna. C. G. S. Silfverprof har till ändamål att utröna silfver-halten i silfverlegeringar. Detta kan ske antingen