på torra eller på våta vägen Den förstnämnda metoden
(kapellation, afdrifning) grundar sig på den egenskap,
som silfver har gemensam med guld och platina, att
icke syrsättas vid beröring med luft, äfven om det
utsattes för den högsta värmegrad. Koppar, bly och
andra med silfret legerade metaller oxideras däremot,
när legeringen upphettas under lufttillträde. En noga
vägd mängd af silfverlegeringen (vanligtvis bestående
af silfver och koppar) smältes i muffelugn tillsammans
med silfverfritt bly, på ett kapell, d. v. s. en liten
skål af porös benaska. Det tillsatta blyet har till
ändamål att i sin lättsmälta oxid upptaga den föga
smältbara kopparoxiden. Sedan de oädla metallernas
oxider därvid infiltrerats i kapellmassan, kvarblir
det rena silfret på kapellet i form af en kula, som
därigenom, att den af silfret absorberade syrgasen vid
afsvalningen frigöres, har benägenhet att spritsa, när
den stelnar, och därför måste försiktigt afkylas. Af
kulans vikt beräknas legeringens silfverhalt. De
mindre noggranna resultat, som denna metod lämnar,
föranledde Gay-Lussac att i början af 1830-talet
utarbeta en pro-beringsmetod på våta vägen. Denna
metod, som snart undanträngde den gamla, begagnas
numera vid de flesta myntverk, utan att ha undergått
någon väsentlig förändring. Den grundar sig på
klorsilfvers olöslighet i vatten och utspädd
salpetersyra. En vägd mängd af silfverlegeringen
upplöses i salpetersyra. Af en koksaltlösning, hvars
styrka pröfvats på det noggrannaste, tillsättes
jämnt så mycket, som erfordras för att utfälla allt
i den förstnämnda lösningen befintligt silfver i
form af klorsilfver. Af den förbrukade kvantiteten
koksaltlösning beräknas legeringens silfverhalt.
E. B.*
Silfverrupie, myntv. Se Indien, sp. 516, och Rupie.
Silfverräf, zool. Se
Räfven.
Silfversalter. Se
Silfver. sp. 484.
Silfverskatt, Sölfskatt,
kam., en gammal
mantalsränta, som förekom i Bohus län,
där äfven kallad kontribution, i Jämtland,
där antagen 1618 i stället för krigshjälp,
boskaps- och mantalspenningar, samt på Gottland,
där stadfäst genom 1712 års skattläggning. Jfr
Kontribution, Mantalsräntan och Prästernas utlagor.
Kbg.
Silfverskiljemynt, svenskt. Se
Krona, sp. 9.
Silfverskiöld (Silfverschiöld), svensk
adlig ätt, härstammande från torparsonen kyrkoherden i
Ölmestad
Andreas Jonæ Hyltenius (f. 1598, d. 1666),
hvars son professor
Nils Hyltén (se
S. 1) 1686
adlades med namnet
Sölfwerskiöld. En af
hans sonsöner, 1771-81 president i Göta hofrätt, Arvid
S. (f. 1710, d. 1781), upphöjdes 1771 i friherrligt
stånd. Den friherrliga grenen stafvar namnet Silfverschiöld,
den adliga Silfverskiöld.
1. Nils (Niklas) S. (se ofvan), universitetslärare, rättslärd,
f. 18 jan. 1635 i Ölmestad, Jönköpings län, d. 11 jan. 1702
i Stockholm, blef filos. magister i Uppsala, gjorde fleråriga
utrikes studieresor och blef vid upprättandet af universitetet
i Lund 1667 innehaf are af den ena af juridiska fakultetens
två professurer. Jämte denna måste han under någon tid bestrida
akademisekreterarbefattningen, och efter sin ämbetsbroder
Beckmans aflägsnande 1673 förordnades han att förestå jämväl
fakultetens andra professur. 1687 tog han tjänstledighet,
1696 afsked, men 1700 sökte och återfick han sin professur.
S. var en synnerligen dugande man, som mycket användes i
offentliga värf; sålunda spelade han en ej obetydlig roll
vid förhandlingarna efter freden i Lund 1679. Som
författare är han mest känd för sin berättelse om
Lunds universitets invigning.
2.
Nils Silfverschiöld, friherre, den föregåendes
sonsons son, militär, landthushållare, politiker,
f. 23 juli 1753, d. 20 okt. 1813 å Säbylund i Närke,
inskrefs 1766 som student i Lund, beträdde 1768 den
militära banan, på hvilken han 1781 avancerade till
major på Västgöta-Dals regemente. Han tog redan 1784
afsked ur krigstjänsten och egnade sig åt skötseln
af Kobergs (se d. o.) fideikommiss i Västergötland,
som hans hustru, Anna Margareta Alströmer,
medfört. Han deltog med lifligt intresse i ortens
angelägenheter och var bl. a. en af direktörerna i
det bolag, som 1793--1800 bragte Trollhätte kanal
till fullbordan. Vid sin första riksdag 1789 vann
han stort anseende inom oppositionen och invaldes
i hemliga utskottet, och vid 1800 års riksdag var
han "oppositionens verkliga chef på riddarhuset"
(J. von Engeström) om ock med af mera mognad ålder
och lifserfarenhet dämpadt uppträdande. Särskildt
uppseende väckte hans motion, att adeln skulle
afsäga sig sin uteslutanderätt att besitta säterier,
å hvilken landtmarskalken vägrade proposition såsom
"görande intrång i konungens privilegier", l det
stormiga uppträde, då Hans Hierta m. fl. afsade
sig adelskapet, deltog äfven S., men nöjde sig med
att afsäga sig sin riksdagsmannarätt för pågående
riksmöte. Han blef ock jämte flera af de vid detta
tillfälle uppträdande talarna för förment förgripliga
åtgärder mot landtmarskalken ställd under åtal inför
Göta hofrätt, som slutade med obetydliga böter. Då
efter hustruns död fideikommisset öfvergått till hans
äldste son och S. genom sitt andra gifte 1802 kommit
i besittning af ett nytt fideikommiss, Säbylund i
Närke, öfverflyttade han dit, äfven där uppträdande
som deu väckande och framsynta kraften i ortens
angelägenheter. Han var där under en följd af år
led. af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och 1805-06 dess ordf. Som sådan verkade han med
stort intresse för bildande af landtbruksskolan vid
Dyringe och tog första initiativet till Hjälmarens
sänkning. Vid 1809--10 års riksdag, då S. var led. af
statsutskottet, fördes hans motion om säterierna till
seger. I början af riksdagen var han ifrig anhängare
af programmet "konstitution först, kung sedan", tvärt
emot t. f. regeringens ursprungliga plan samt bidrog
till den åskådningens seger på Riddarhuset och i
