dagen. Äfven vid de följande riksdagarna syntes S. i främsta ledet; vid riksdagen i Örebro 1810 var han led. af stats- och bankoutskotten samt tronföljarnämnden och vid 1812 års riksdag af hemliga utskottet och bankoutskottet. 3. Nils August Silfverschiöld, friherre, den föregåendes sonson, landthushållare, politiker, f. 12 juli 1816 i Alingsås, d. l maj 1869 å Hede gård i Älfsborgs län, blef 1831 student i Uppsala, hvarest han 1835 aflade hofrättsexamen. Han tjänstgjorde därefter i flera ämbetsverk, men lämnade 1837 tjänstemannabanan och inköpte egendomen Thamstorp i Skaraborgs län. Efter några år försålde han hufvudgården och bildade af underlydande hemman egendomen Frambo. I slutet af 1850-talet började han biträda sin fader i skötseln af dennes betydande fideikommissegendomar och flyttade till en af dessa, Hede. Där blef han en af ortens ledande män, utsågs 1864 till ordf. i Älfsborgs läns norra hushållningssällskap och var från 1863 till sin död led. af länets landsting, som 1867-68 valde honom till vice ordf. Efter representationsförändringen invaldes S. 1866 i Första kammaren, där han genast förvärfvade så stort inflytande, att en samtida minnestecknare (P. von Möller) tillskrifver honom hufvudsakliga äran af den från personliga konsiderationer fria sammansättning, som utskotten erhöllo vid 1867 års riksdag. Själf tillhörande statsutskottet vid 1867-69 års riksdagar, räknades han som ett af De Geerska ministärens fastaste stöd, mindre genom sitt uppträdande i debatterna än genom det allmänna förtroendet till hans humana, nobla och karaktärsfasta personlighet. -- S:s broder kabinettskammarherren Karl Otto S., f. 1827, d. 1879, var led. af Första kammaren 1868-72. -- Dennes son Gustaf Otto Nils S., f. 1864, d. 1892, gjorde sig bekant som framstående bokkännare och samlade ett storartadt svenskt bibliotek. -- Hans yngre broder, Otto Baltsar Arvid S., f. 1871, blef 1893 underlöjtnant och 1900 löjtnant (i reserven) vid Lifreg:s husarer, men tog 1911 afsked. Han har egnat sig åt skötseln af sina stora fideikommissegendomar Koberg, där ofvannämnda bibliotek vårdas, och Stora Alfhem, bägge i Älfsborgs län, samt Gåsevadholm i Hallands län. S. är landstingsman sedan 1900. Han var 1906-08 led. i Andra kammaren för Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga och valdes af Älfsborgs län 1908 till led. af Första kammaren, som han ännu (1916) tillhör och där han slutit sig till nationella partiet. Han är vice ordf. i Älfsborgs läns norra hushållningssällskap (sedan 1913) och i landstinget. 1. (C. G. Bj.) 2. V. M. S. C. 3. V. M. Silfverskre, zool. Se Ormdrag. Silfversparre, svensk adlig släkt, hvilken räknar som sin förste kände stamfader underlagmannen i Uppland (1432) Suni Joansson. Dennes ättling i sjätte led, öfversten för Närkes och Värmlands regemente Isak Axelsson (d. 1649), introducerades å släktens vägnar 1625 på Riddarhuset under namnet S. (då Sölwersparre). En medlem af ätten, hofmarskalken Aron Gustaf S. (f. 1727, d. 1818), upphöjdes 18U9 i friherrligt stånd enligt § 37 R. F. 1. Nils Persson S. på Holma, sonsons sonson till den ofvannämnde Suni Joansson, lefde i midten af 1500-talet och blef genom sitt gifte bofast i Småland (östra härad) samt stamfader för den småländska grenen af släkten. Han var en typ för en viss grupp af den tidens småfrälse i gränslandskapen, en duglig krigsman, hänsynslös godsförvärfvare och stor våldsverkare. Han synes först ha ådragit sig uppmärksamhet genom sin verksamhet att dämpa Dackeupprorets efterdyningar, hade i uppdrag att organisera de nyantagne knektarna i nordöstra Småland och bli deras höfvitsman samt gjorde f. ö. den lägre frälsemannens vanliga karriär som fogde och häradshöfding. Om hans lagliga och olagliga godsförvärf voro berättelserna många (han hade "taskan full"), och ännu i början af 1600-talet sökte bönderna i Småland att få hans köp att återgå. Om hans våldsamheter, som gingo ända till dråp, berättades ock mycket; men något strängare straff ådrog han sig veterligen icke. Under Nordiska sjuårskriget användes han gång på gång som höfvitsman för det småländska bondeuppbådet eller andra trupper. Efter Erik XIV:s afsättning misstänktes han för förrädiska stämplingar och skickades med sina två söner till Finland, men lär ha bevisat sin oskuld och användes åter 1571 vid mönstringar i Småland. S. å. anlitades han af Johan III om en penningförsträckning i "guld, silfver, daler eller penningar", eftersom han ansågs ha "god förmögenhet". Hans dödsår synes vara okändt, men då i en frälselängd 1573 icke han, men hans två söner upptagas för Holma sätesgård, torde han vid den tiden ha varit afliden. 2. Isaac Lars S., militär, hofman, f. 13 jan. 1753, d. 13 jan. 1833 på Tosterup, började sin militära bana som korpral vid Västgöta kavalleri och avancerade till öfverste och sekundchef för Lifregementsbrigadens husarkår 1796, generaladjutant och chef för Smålands lätta dragoner 1801 och generalmajor 1810. Han erhöll afsked ur krigstjänsten 1827 med generallöjtnants n. h. o. v. Vid sidan af sin militära tjänstgöring var S. först kammarherre och från 1794 hofmarskalk hos prinsessan Sofia Albertina. S. gjorde sig bemärkt genom sin delaktighet i 1809-10 års tilldragelser. En af Adlercreutz' följeslagare, då denne 13 mars 1809 gick in till Gustaf IV Adolf för att afsätta honom, grep S. konungen om lifvet, då han sökte försvara sig, och bidrog därmed väsentligen till hans tillfångatagande. Han fick sedan på natten föra konungen till Drottningholm, hade såväl där som på Gripsholm befälet öfver hans bevakning samt förde honom också vid hans afresa ur landet till Karlskrona. Året därpå förde S. som generaladjutant befälet i hufvudstaden 20 juni, då kronprins Karl Augusts lik där infördes. Hans flathet emot folkmassans upprepade angrepp på riksmarskalken grefve A. von Fersen och hans uraktlåtenhet att till deras afvärjande använda väpnadt