Magdalenas hofmästare och handsekreterare. Emellertid hade han gjort sig känd som vitter författare: dels som skald, hvarom mera nedan, dels som författare af äreminnen och griftetal vid adliga vapens krossande. Han hade 1787 vunnit Sv. akad:s accessit för Äreminne öfver Birger Jarl samt 1791 och 1792 dess stora pris för Äreminne öfver Sten Sture d. y. och för Skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn. Tillika hade han ådragit sig allmänhetens uppmärksamhet som medarbetare i "Stockholmsposten" och i "Läsning i blandade ämnen". 1794 invaldes han i Sv. akad., i ledigheten efter Fr. A. von Fersen, och tog sitt inträde 1795. S., som var anhängare af upplysningstidens friare idéer och hyllade konstitutionell frihet, gaf i sitt inträdestal uttryck åt dessa åsikter. Han skildrade i mörka färger tillståndet vid Karl XII:s död och resultaten af hans krigslystnad, uttalade sympatier för dec tidigare frihetstidens botande af de refvor kriget vållat och klandrade särskildt med skärpa det godtycke, för hvilket Fersen 1789 varit utsatt från konungens sida. Reuterholm, som själf 1789 tillhört oppositionen, men som nu hyllade mera monarkiska åsikter och dessutom ansåg sig förbigången vid invalet i akademien, begagnade detta tal med dess förmenta kränkning af stiftarens minne till att suspendera akademien. S. afsattes från sin post vid änkedrottningens hof, hvilken han dock återfick 1796. Han blef ock 1795 riddarhussekreterare, en befattning, åt hvilken han senare företrädesvis egnade sig. Efter statshvälfningen 1809 blef han kammarherre 1811. 1793 hade han blifvit led. af Mus. akad. och 1798 af Vet. akad. -- I danandet af vårt nya statsskick tog S. en högst väsentlig andel. Han utgaf 1809 en broschyr: Hvad synes allmänna opinionen önska till en, nu möjlig, förbättring af svenska statsförfattningen, som gaf uttryck åt hans frisinnade konstitutionella åskådning och torde varit den mest inflytelserika af de många småskrifter, som vid denna tid sågo dagen. Som medlem af konstitutionsutskottet 1809 blef han i tillfälle att göra denna åskådning gällande vid utarbetandet af rikets grundlagar (särskildt regeringsform och tryckfrihetsförordning), och han torde jämte Adlerbeth ha varit den af utskottets ledamöter, som näst utskottets sekreterare, Hans Järta, haft största inflytandet på R. F:s utformande, ehuru hans egna åsikter stundom gingo mera åt vänster. Han utgaf äfven ett Försök till utveckling af Svenska regeringssättet (1812) m. fl. broschyrer. I riksdagen uppträdde han som led. af ridderskapet och adeln varmt till förmån för sina frisinnade grundsatser, särskildt nitälskande för tryckfriheten (han reserverade sig 1812 mot den då införda indragningsmakten). Han var medlem af 1810 års hemliga utskott och invaldes 1812 i kommittén för uppfostrings- och undervisningsanstalternas förbättrande och arbetade där nitiskt bl. a. för lancastermetodens införande. Hans offentliga verksamhet såväl som hans enskilda lif vittna om en aldrig för egna intressen vacklande själfständighet samt om varm kärlek till frihet och fosterland. Som skald tillhör S. den Kellgren-Lenngren-Leopoldska riktningen, och han författade en rad lärodikter, elegier, sällskapsvisor; skämtstycken, som väl icke utmärka sig för någon framträdande ursprunglighet eller personlig individualitet, men som tillhöra tidens bästa andrarangsdiktning och af hvilka de märkligaste ej sällan rent af blifvit tillskrifna de mästare, till hvilka han slöt sig. Nämnas må de genom sin enkla innerlighet utmärkta elegierna Den åldriges minne och Ode till Melpomene, de versifierade sagorna Den snåle presten, Djurkretsen, Elfva tusen jungfrur, de allmänt sjungna dryckesvisorna Menar du, min bror, att den är säll -- i sitt slag en af genrens yppersta -- samt Yngling, kransa dina hår, vidare efterbildningen Känslan för fosterlandet (efter Shenstone) samt hans öfv. af Grays epokgörande "Elegi på en kyrkogård", hvilken i motsats till N. L. Sjöbergs efterbildning är hållen på orimmad vers. S:s dikter utkommo i 2 dlr 1801 och 1810 (3:e uppl. 1863). När 2:a delen utkommit, blefvo de föremål för skarpa angrepp från nyromantikerna. Inom estetiken uppträdde S. med Försök till en afhandling om vitterhetens inflytelse på allmänna förståndsodlingen och sederna (1802, i Sv. akad:s handl.), där han, som urspr. danats i den franska vitterhetens skola, visar sig som lärjunge af Sulzer och Eschenburg och i anslutning till dem gör gällande en strängt tendentiös uppfattning af sedlighetens och det nyttigas kraf på vitterheten liksom fordran på klarhet och lättfattlighet; den framkallade häftiga angrepp från nyromantikernas läger. Som filosofisk skriftställare i tidskrifter och tidningar gjorde S. gällande upplysningstidens sens-communfilosofi och ger i öfrigt uttryck åt en människovänlig åskådning, som tagit intryck af den encyklopedistiska riktningen. S. utgaf vidare flera läroböcker samt skriften Försök till en enkel, grundriktig, och derigenom oföränderlig bokstafverings-teori för svenska språket (1811), där han hyllar långt gående fonetiska stafningsprinciper och bl. a. vill införa ett par nya konsonanttecken och särskilja beteckningarna för de olika k-ljuden. Som enskild person var S. högt ansedd. Jfr biografi af O. v. Feilitzen i "Några anteckningar om adliga ätten Silfverstolpe" (1884).

3. Fredrik Samuel Silverstolpe, den föregåendes broder, diplomat, ämbetsman, konstälskare, f. 28 dec. 1769 i Stockholm, d. där 2 dec. 1851, egnade sig först åt konststudier, dels vid k. Målar- och bildhuggarakademien, dels under ledning af Desprez, men kom sedan att studera i Uppsala. Han aflade 1792 kansliexamen, inskrefs 1793 i Kanslikollegium, utnämndes s. å. till andre sekreterare i Kabinettet för utrikes brefväxlingen samt blef 1796 kommissionssekreterare och strax därpå chargé d'affaires i Wien. Utom med sina rapporter sysselsatte han sig där med musikstudier och deltog med J. P:son De la Gardie i öfversättningen af texten till Haydns oratorium "Skapelsen" (1800; en mängd upplagor). 1802