förordnades han till chargé d'affaires i Madrid, sedan åter i Wien, och var 1805--07 chargé d'affaires i Petersburg. Han deltog efter hemkomsten i det politiska lifvet samt var led. 1809 af hemliga utskottet och 1810 af konstitutionsutskottet. 1810 sändes han till hertigen af Augustenborg för att göra hertigen stämd för planen att efterträda sin broder Karl August som tronföljare, men sändningen ledde ej till någon påföljd. 1813 blef S. öfverintendent, preses i konstakademien och chef för K. museum, befattningar, som han tyckes ha eftersträfvat länge. Såsom föga intresserad af byggnadsfrågor och ej heller fackman, blef han af ringa inflytande i Öfverintendentsämbetet. Så mycket större nit och kraft egnade han åt akademiens angelägenheter. Sträng formkarl och rutinerad ämbetsman, sökte S. införa reda och ordning såväl i ärendenas behandling som vid akademiens läroverk. Vid sitt tillträde fann han professorerna och de äldre lärjungarna splittrade i två läger, af hvilka det yngre, som hade sin förnämste man i K. F. von Breda, ställt sig i skarp opposition mot akademiens undervisning och öfver hufvud dess ledning. S. kom snart i konflikter, i hvilka han dock i allmänhet redde sig med mycken fyndighet och värdighet, om också ej utan partiskhet, t. ex. genom att motarbeta invalet af de främste oppositionsmännen, Sandberg, J. F. von Breda och Fogelberg. Genom kronprinsens välvilja sattes akademien i stånd att utvidga sina skollokaler, gipssamlingen ökades, och andra anstalter för undervisningens främjande vidtogos. De missnöjde slöto sig emellertid alltmer till Götiska förbundet, som ifrade för nordiskt mytologiska ämnens behandling af den bildande konsten -- dem S. i ett tal 1815 kallat "de råa och vidunderliga fostren af de äldsta nordiska folkens inbillningskraft" --, och så tillkom 1818 detta förbunds konstutställning samtidigt med akademiens. Men därmed hade söndringen nått sin höjdpunkt, och oppositionen bortdunstade. Äfven för K. museum var S. verksam. Han genomdref upprättandet af ett fullständigt inventarium (1816) och inköpet af Sergels efterlämnade modeller och utkast (1815) samt skaffade medel till en reparation af den lokal i k. slottet, där museet var inrymdt. Under hans tid började äfven tafvelrestaurationerna, ehuru af föga skickliga händer. 1835, då konstakademien firade sin hundraårsfest, höll S. högtidstalet, det äldsta försök man eger öfver akademiens historia. Af någon hastigt påkommen anledning tog han 1836 afsked från sina befattningar och framlefde sedan återstoden af sitt lif under idkande af musikstudier och litterära sysselsättningar. Hedan förut hade han utgett Skaldestycken i fri öfversättning (2 dlr, 1829--32), uteslutande från tyskan, samt en sakrik och varmt skrifven Biographie af Kraus (1833). Han offentliggjorde nu vidare Några återblickar på rygtets, snillets och konsternas verld (1841), Essai d'une caractéristique de Charles XIV Jean (1844) samt Minnesteckning af Fr. Silverstolpe (1851) äfvensom en öfv. af "Zilias bref" af m:me Grasigny (1844). Af hans många sångkompositioner ha 4 tryckts i "Svensk sång" (1900, 1901). De förvaras i Uppsala universitets bibliotek, jämte en samling minnesanteckningar m. m. 1900 öppnades dessa papper. Minnesanteckningarna innehålla inga historiska afslöjanden af betydenhet. De viktigaste beröra hans Wientid, Gustaf IV Adolfs afsättning och missionen till hertigen af Augustenborg. Den först 1819 (på franska) nedskrifna memoaren från Wientiden innehåller åtskilligt af intresse rörande bl. a. Bernadottes ambassad. S. blef 1798 led. af Mus. akad. Jfr biogr. af L. Looström i "Några anteckningar om adliga ätten S." (1884). 4. Gustaf Abraham Silverstolpe, den föregåendes broder, publicist, pedagog, historiker, konstkritiker, f. 31 okt. 1772 i Stockhom, d. 2 sept. 1824 i Söderköping, blef student i Uppsala 1790 och filos. magister 1794 samt kallades 1797 till politices docens af dåv. Skytteanske professorn Neikter, med hvilken han senare kom på spänd fot. S. kom tidigt in i en krets af begåfvade unga män, som 1790 bildat Vitterhetssamfundet, af hvilket bl. a. A. G. Mörner, Kl. Fleming, Kolmodin, J. Stenhammar och -- främst af alla -- B. Höijer voro medlemmar; S. var samfundets "ständige sekreterare". Detta samfund upphörde 1793. Vid denna tid hade starka politiska intressen börjat röra sig i Uppsala studentkretsar, och S. ansågs vara ett af de oroligaste hufvudena. Han var ock den sammanhållande länken i den fria umgängeskrets, som samlades från hösten 1796 kring hans bord såsom inackorderingsgäster och som senare (omkr. 1798) kallades "Juntan", en krets, där litterära, politiska och filosofiska ämnen dryftades och där man särskildt hyste intresse för de nya företeelserna på det andliga området i Tyskland. Hufvudmannen i denna krets var B. Höijer, och bland dess öfriga ledamöter märkas H. Hierta (Järta), G. af Wetterstedt, P. A. Tham, Adelheim (Borgström), Kolmodin, K. von Rosenstein, M. Wallenberg, E. Almquist. Den goda materiella kosten i detta lag hindrade ej ideellare kraf att komma till sin rätt. Mänsklighetens högre lifsfrågor, särskildt den politiska friheten, omfattades med värme, och flera af dessa ungdomar spelade en roll både vid 1800 års riksdag och bland 1809 års män. Kretsens medlemmar fingo emellertid rykte om sig att vara anstuckna af politisk "jakobinism" och Kantiansk "ateism", strömningar, som mångenstädes ställdes i inbördes samband. Den, som på S. öfvade största inflytandet, var Höijer, hvilken enligt hans egen utsago visade honom, hur han borde studera, och väckte hos honom nitet för sann vetenskap. Då han hyste afsky för ämbetsmannavägen på grund af sina politiska åsikter och utsikterna på den akademiska banan voro långväga, beslöt han egna sig åt bokhandel och tidskriftsutgifning, "det första steget till alla mina olyckor", säger han i en själfbiografi. Han grundlade 1794 i Stockholm, där han var informator, den sedermera efter