föreståndaren s. k. Wiborgska boklådan och öppnade 1796 efter återflyttningen boklåda äfven i Uppsala. Redan 1795--97 hade han utgett "Litteraturtidningen". 1797--1803 fortsatt af "Journal för svensk litteratur", med sporadiska häften 1899--12. Särskildt den senare afsåg att motsvara Tysklands litterära tidningar och i det hela taget införa den tyska filosofiens och humanismens idéer till Sverige, i hvilket afseende S. öfvat ej ringa inflytande. Hufvudmedarbetare i tidskrifterna var Höijer, som där offentliggjorde flera af sina viktigaste afhandlingar; där medverkade ock P. Afzelius, S. Ödmann, E. A. Almquist, Järta, Boethius, Kolmodin m. fl. I det hela äro tidskrifterna uttryck för den tyska nyhumanistiska rörelsen och dess motsvarighet å filosofiens och filologiens fält. 1800 timade en händelse, som blef ödesdiger för S. Han medverkade på åtskilliga sätt till, att en akademisk fest till firande af Gustaf IV Adolfs kröning fick ett snart sagdt skandalöst förlopp. Därigenom gafs anledning till en process, "musikprocessen" (se vidare d. o.), hvilken slöt mycket olyckligt för S. Han hade kommit på kant med nästan alla akademiprofessorerna af olika partier dels på grund af sin skarpa, satiriska tunga, dels därför att han med rätt eller orätt misstänktes ha haft sin hand med i en del oppositionella skämt, som vållat akademien obehag, liksom han förlagt Järtas bekanta satir "Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkien" (1799). Man hade ock vägrat honom tjänstledighet från docenturen för att deltaga i 1800 års riksdag, där hans vänner spelade så stor roll. Processen slöt, hvad S. beträffar, med afsättning från docenturen och ständig förvisning från akademien, hvarigenom han gick miste om utsikterna till Skytteanska professuren, hvilken lär ha varit honom af den blifvande patronus lofvad. Han flyttade till Stockholm, där hans boklåda ställdes under censur. Han utgaf tidskr. "Läsning i ett och annat" (1800--07) och fortsatte med bokhandeln, hvars affärer dock blefvo mycket tilltrasslade. 1802 företog han en utländsk resa, bl. a. för att träffa sin broder Fr. Samuel i Wien. Han besökte en rad tyska kulturorter, sammanträffade bl. a. med Arndt, Brinkman, Fichte, Schlegel, Schelling, Goethe, Schiller, Kotzebue, Amalia von Imhoff (sedan fru Helvig). "Man undrade på en svensk, som kände tyska litteraturen i botten". Hans mening synes ha varit att särskildt studera pedagogik för att efter hemkomsten inrätta ett undervisningsinstitut; bl. a. intresserade han sig för döfstumundervisningen liksom för andra pedagogiska nyheter. Under denna vistelse stadfästes alltmera hans sympatier för den tyska nyklassiciteten och nyhumanismen, särskildt inträngandet i antiken i Winckelmanns och Kant--Schillers anda. Efter hemkomsten inrättade han en gosspension, som han haft för afsikt att utveckla till större anstalt; han intresserade sig särskildt för musiken, af hvilken han var en skicklig utöfvare, och invigde sina unga lärjungar i denna konst. 1799 hade han invalts i Mus. akad. Under titeln Strödda afhandlingar i ämnen rörande de fria konsterna (1808--09) offentliggjorde han dels öfversättningar ur den tyska litteraturen rörande bildande konst, dels en originalafhandling "Anmärkningar i anledning af Kgl. målar- och bildhuggarakademiens exposition 1809", som är ett första försök i svensk konsthistoria, utgående från nyklassicitetens idéer. Han var liksom brodern Fr. Samuel motståndare till den senare nyromantiska och "götiska" uppfattningen af konsten och sände sedan till "Stockholmsposten" bidrag i denna riktning, satiriserande Hammarskölds och Atterboms konsthistoriska verk. Eljest hade han vissa beröringspunkter med nyromantikerna och gaf Hammarsköld utförliga råd med hänsyn till redaktionen af "Lyceum". Han intresserade sig liksom fosforisterna för äldre svensk poesi, utgaf 1808 en misslyckad omarbetning af Stiernhielms "Hercules" på modernt språk (kritiserad af Hammarsköld); han vände sig där i inledningen polemiskt mot Leopold samt tog med värme till orda för hexametern och den orimmade versen i allmänhet. Som affärsman var S. optimist, råkade i ekonomiska svårigheter, förnämligast på grund af förluster i bokhandeln, och nödgades 1808 göra konkurs. "Han var mera litteratör än bokhandlare och mera poet än litteratör, han trodde sig kunna lyckas i allt, och han blef offret för sin egenkärlek", skrifver hans vän A. G. Mörner. Emellertid utnämndes han 1808 till rektor i Norrköping, hvilken syssla han dock tillträdde först 1810. Detta år upphäfdes ock hans förvisning från Uppsala. I 1809 års riksdag deltog han på Riddarhuset och räknades enligt Engeström till "1809 års styrande klick". Lifligt intresserad för folkundervisningen, inlämnade han vid riksdagen ett förslag om offentliga undervisningsanstalter för alla folkklasser. Han affattade därom senare till kronprins Karl Johan en Mémoire (1811). 1812 insattes han i en kommitté för undervisningens ordnande och motionerade 1815 om folkskolors inrättande i förening med arbetsskolor, men detta förslag kritiserades skarpt bl. a. af Schwerin och blef bestämdt tillbakavisadt. Skolordningen af 1820 är åter delvis framgången ur hans sträfvanden. 1815 hade han blifvit lektor i Linköping och 1816 erhållit titel af kansliråd och rikshistoriograf, sedan han 1809 utgett en afh. om den svenska statsförfattningens historia. 1816 erhöll han ock statsanslag för utgifvande af Historia öfver förhållandena mellan Sverige och Norge från dessa staters uppkomst och till närvarande tid (2 dlr, 1821--23), hvilken dock blef ofullbordad. Sedan han, den forne prästhataren, låtit prästviga sig, blef han 1822 kyrkoherde i Söderköping under sin forne olycksbroder från musikprocessen M. Wallenberg som biskop. Samtidigt förlorade han dock sin pension för utgifvande af historien och kom därför icke ur sina trassliga affärer. Jfr biografi af K. F. Werner i "Några anteckningar om adliga ätten Silfverstolpe" (1884); B. Schöldström, "Musikprocessen i Upsala 1800" (i "Förbiskymtande skuggor", 1881), och N. Gobom, "Till G. A. S:s biografi" (i "Personhistorisk tidskr.", 1915, där en påbörjad själfbiografi meddelas). -- Hans son David August Leonard S., f. 1822, d. 1898, deltog, då löjtnant vid Dalregementet, som frivillig i danska kriget 1848 med stor utmärkelse i träffningen vid Lundevad 28 maj och i slaget vid Dybböl 5 juni. Han var öfverste och chef för Värmlands fältjägarregemente 1859--70 och för Västmanlands regemente 1870--84, sedan 1874 generalmajor i armén.